Vi lever i en tid av parallella monologer. Vid fikabordet hör du ofta två spår som aldrig möts. Det är som tåg på varsitt spår: de rusar fram i samma riktning utan att röra varandra.
Ordet samtal (och Gespräch på tyska) betyder ”att tala tillsammans”. Det franska ordet entretien är ännu tydligare. För det kommer från latinets ord för att ”hålla mellan”.
ETT SAMTAL HANDLAR alltså inte om att jag ska kasta mina upplevelser eller åsikter på dig eller att du ska göra det på mig. Att tala handlar i stället om att vi gemensamt håller upp ett ämne mellan oss, som ett träd vi båda betraktar från olika håll, medvetna om att orden inte kommer lätt. När vi släpper taget om det egna och i stället vänder oss mot varandra – conversatio – träder ett mellanrum fram. Jag håller alla högt som tillåter det att uppstå. Jag försöker ofta tala mindre och lyssna mer på andra. Vad jag längtar efter är nog en sann
form av närvaro: att lyssna, inte bara för att formulera nästa replik, inflik eller motargument.
FÖR OM JAG redan vet exakt vad jag ska säga när du tystnar, då talar jag inte med dig utan inför dig. Det är ur det vi håller tillsammans mellan oss som något nytt växer. Både i samhället och i det individuella privata handlar det om ämnet som Gud och människa
samlas kring, nämligen: ”How can I find a way to make you see I love you?” Jesus säger: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matteus 18:20)
/Kristian Lillö
Kyrkoherde