Barnen i Hutano
Lyssna

Följ med till byn Hutano

En reseberättelse av Eva Thede från ett besök av Helsingborgskommittén under hösten 2017.

Sedan 2011 ansvarar Maria församling i Svenska kyrkan Helsingborg för uppehälle, skolgång och mediciner åt ett antal föräldralösa barn i byn Hutano i Zimbabwe. Amos har skrivit om projektet i tidigare nummer. Hjälpen behövs, nu mer än någonsin.

En gång om året åker en kommitté av anställda och frivilliga inom Svenska kyrkan för att träffa ledningen i Hutano, genomföra utvecklingssamtal med anställda, lägga budget och planera för vilka insatser och projekt som behövs framöver. Nu har kommittén utökas.

I september åkte således 6 personer från Helsingborg med omnejd ner till Hutano. En av de som för första gången följde med är Eva Thede, körsångare i S:ta Anna kyrkokör och tidigare anställd i Svenska kyrkan. Eva har i sitt yrkesliv jobbat som specialpedagog men är nu pensionerad. Det här är hennes upplevelse och berättelse från resan till Zimbabwe.

Tisdag19 september

Tåget avgår från Knutpunkten kl. 11.12. Förväntansfulla samlas vi med fotbollar, tenniströjor, brandlarm, sparkdräkter, ballonger, böcker, hopprep med mera i vårt bagage. Nyvaccinerade och beredda att möta diverse utmaningar; Kent Kvist från Helsingborgs pastorat, Therese Andrée Kjellström, sjukhuspräst i Ängelholm, Kerstin Dahlin, före detta läkare i Mnene och initiativtagare till Hutano barnby tillsammans med sin man Lars, Sylvia Bojsten Hedborg, musiker och konsertansvarig i Helsingborgs pastorat, Pamela Aketch, körsångare i S:ta Anna kyrkokör och sjuksköterska och jag, Eva Thede.

Onsdag 20 september

Efter 11 timmars flygresa från Frankfurt är vi så framme i Johannesburg kl.08.00. En supermodern flygplats med kända affärskedjor och några butiker med afrikanskt konsthantverk. Hann med en kopp kaffe. Därefter bussas vi ut till planet, som ska ta oss till Bulawayo i Zimbabwe.

Väl utsläppta från flyghallen, står en man från stiftet i Bulawayo och väntar på oss. Svettiga och trötta inkvarteras vi så småningom på Bulawayo Continental Hotel, ett hotell som nog hade haft sina glansdagar för sådär en 40 år sedan. Vid första anblicken såg det väldigt flott ut med en icke längre fungerande bar vid bassängen och lustiga djurstatyer som giraffer, lejon och hjortar, något skavda och halta i grupper lite här och var i trädgården.  Vackra träd omringade hotellet, som bestod av flera byggnader. Bland annat jakarandaträd, vars kronor var översållade med vackra blålila blommor.

Torsdag 21 september

Vi har fortfarande inte fått kontakt med Hutano, så vi vet inte när vi får transport dit. Vi bestämmer oss för att besöka staden under dagens ljusa timmar. Det är inte tillrådligt att som vit vara utomhus när det är mörkt. Det finns mycket människor på gator och torg, de flesta modernt klädda i västerländskt stuk. På kvällen får Kent ett telefonsamtal och besked om att vi kommer hämtas av en präst från Mnene församling med chaufför i morgon förmiddag. Härligt!

Fredag 22 september

Varmt redan tidig morgon, kanske 30 grader. Klockan 10.30 anländer pastor Alexander. Innan resan som är 20 mil lång, gör vi en shoppingrunda på ett köpcentrum, där vi provianterar vatten på flaskor, toapapper med mera till vistelsen i Mnene.  Efter lunch pressar vi oss sedan in i Landrovern, Tre personer i framsätet och sju personer på längsgående bänkar i baksätet. Två personer ”hakar på” resan till Mnene. Vi får samsas med våra resväskor och den nyförvärvade provianten på golvet.

Efter Bulawayo är vi ute på landsbygden. Vi passerar små byar med de traditionella runda lerhusen med grästak. Här och där en liten shop eller en bar. Marken är mycket torr. Magra kor och getter går längs vägen. Människor rör sig. Drivorna med skräp är iögonenfallande.

Zimbabwe är ett höglänt land och ju längre vi kör desto mer tornar bergen upp sig. Längs bergskanterna växer akacior i vackra lysande färger, likt paraplyer.  Bilresan tar cirka 3 timmar, varav de sista milen längs en hålig grusväg. Trötta och varma anländer vi så till Mnene. Det är mörkt och den fantastiska stjärnhimlen är ett skådespel, som tar andan av oss.

Barnen står i ring och sjunger för oss, när vi kommer. Mycket berörande. Vi blir mottagna med varma kramar och går gemensamt in i en stor hydda, som senare visar sig vara samlingsrum och vår matsal. Där blir vi underhållna med ytterligare sång till trumspel, innan vi förplägas med kvällsmat. Man ger oss det bästa som finns på Hutano utan tvekan. Maten är alltid nylagad över öppen eld. Efter detta fantastiska välkomnande, går vi tillbaka till vår gästhydda i den tysta och stjärnklara natten. De enda ljud som hörs är hundskall och cikadornas symfoniska gnidande. Nu skön sömn under moskitonäten.                                                         

Lördag 23 september

Åter en mycket varm dag. Efter frukost på Hutano bjöd en av husmödrarna, Mrs Tapera, oss på en rundtur i Hutano by. Vi fick se köket där man förbereder maten, eldstäderna där man tillagar all mat och kokar vatten och ugnen där man bakar bröd. Husmödrarna bakar så pass mycket bröd att de kan sälja en del till sjukhusets lilla shop och därmed få in en inkomst.

En av pojkarnas hyddor har brunnit ner för några veckor sedan. Det innebär att förutom sängar och sänglinne, blev pojkarnas kläder och skolmaterial lågornas rov. Nu får de tio pojkarna tränga ihop sig i en hydda, vilket innebär att de får sova två och två i samma säng. Vi tittar på odlingarna, bl.a. lök, tomater, kål och vete, som ser bra ut trots den nuvarande torkan. Just nu har man bara tre kaniner och enbart honor. Så snart man får råd, kommer man att skaffa hanar för tillväxtens skull.

Kvällsmat och därefter kort möte med den lokala Hutanokommittén i hyddan. Husmoder mrs Tapera undrar över uttagningen av nya barn till Hutano. Det är pastorn som gör besök i hemmen och avgör vilka barn, som ska få komma till Hutano. Trycks på vikten av att det är föräldralösa barn och barn med funktionsnedsättningar, som är målgruppen.

Efter kommittémötet kallas barnen in för presentutdelning. Vi visar barnen böcker, träningströjor, fotbollar mm. Barnen applåderar och visslar. Husmödrarna får ta hand om sakerna så de fördelas rättvist. Efter presentutdelningen går flera flickor fram och håller tal för oss. De beskriver vilken stor skillnad Hutano gjort i deras liv och uttrycker tacksamhet för att Maria församling i Helsingborg möjliggör deras vistelse på Hutano och med skolgång. De gör det på ett mycket innerligt och berörande sätt på god engelska.

Söndag 24 september

Tidigt på morgonen vaknar jag av vad jag tror är en babians korta explosiva skall, som ekar i byn. Denna morgon är det lite mulet och betydligt svalare. Skönt. Vi går till kyrkan. Första gudstjänsten hålls klockan 8.00 och det är Therese som ska predika. Vi möter skolbarn från grundskolan och gymnasiet, klädda i sina skoluniformer. Kyrkan blir full till sista bänkraden.

Grupper av barn sjunger, ofta med en försångare. Barnen sjunger starkt och engagerat. Står upp och klappar rytmiskt till sången. Till allas jubel och applåder. Också Therese får applåder under sin predikan. Engagemanget känns in på skinnet. Mina tårar rinner. Jag tänker att alla de orättvisor, våld och förtryck som i decennier präglat Zimbabwe, först under kolonialtiden, sedan under 1970-talets befrielsekrig och kamp för självständighet, och därefter genom den nuvarande regimens våld och förtryck gentemot den egna befolkningen, har lett till människors starka tro och kyrkans viktiga funktion i deras liv.

Vid den andra gudstjänsten klockan 10 deltar barnen från Hutano. Även i denna gudstjänst predikar Therese. Kollekt togs upp och redovisades i slutet av gudstjänsten.150 USD, två köttbullar, några anteckningsblock och ett antal karameller var denna gudstjänsts kollekt. Kent köpte karamellerna och söndagsskolbarnen fick sitt lystmäte och församlingen fler åtråvärda USD.

Måndag 25 september

Idag är det planerat att vi ska åka ut till ett par av barnens hem. Först vid lunchtid blir en ambulans med chaufför ledig och kan ta oss ut på de bitvis gropiga och svårforcerade vägarna. Husmor mrs Tapera och sjukhuspastor Barbra Sithole följer med.

Första gården vi kommer till är Piniels, en 16-årig pojke. Bilen kan inte köra ända fram utan vi får gå ett par hundra meter. Det är en mycket varm dag, kanske bortåt 35 grader. Det blir tunga steg. Vi blir väl mottagna. Bjuds att sitta i skuggan under ett stort träd, där vi förplägas med bönor. Denna gård ser välskött ut. Pienels äldre bror och svägerska bor också på gården. De odlar majs och hirs och har höns och nio kor. För att hämta vatten, får de gå en kilometer. Innan vi drar vidare till nästa gård, får mrs Tapera bönor för utsäde med sig till Hutano.

Nästa stopp blir en gård, där Chiedza, en 17-årig flicka bor med sin farmor på skolloven. Byggnaderna ser dåliga ut och det är allmänt smutsigt. Intill en av byggnaderna sitter några berusade män. Mittemot dem sitter några kvinnor och tre små barn. En deprimerande syn. Det visar sig att farmodern brygger öl i en av byggnaderna. Detta gör hon för att det ger bäst ekonomisk utdelning. Öltillverkning och barer är ett stort problem på landsbygden. Hos oss föder det tankar om i vilken utsträckning Chiedza riskerar att bli utsatt för övergrepp. Barbra och mrs Tapera tar med sig intrycken för att diskuteras vidare i kommittén.

Jeepen fortsätter sin tåliga kamp att forcera det som ibland liknar uttorkade bäckfåror. Nu är det dags att besöka hemmet till Liberty, en 13-årig pojke. Skymningen ger behaglig svalka. Cikadorna höll konsert, medan vi gick upp mot gården. Vi slår oss ner vid ett träd. Flera kvinnor och små barn sluter också upp. Vi får veta att hyenor har dödat tio av deras getter den sista tiden. När vi ska fara vidare får vi en levande ungtupp med oss på färden. Liberty håller den och tuppen tycks helt paralyserad.

Sista anhalten blir hos Siphosenkosi som är 17 år. Nu är det alldeles mörkt. När vi kommer fram till gården, brinner det en eld i en hydda. Hyddan känns hemtrevlig med några tallrikar på en av väggarna. Det ligger mattor på golvet. På en av dem ligger en baby. Siphosenkosi lyfter upp ett av sina brorsbarn, en flicka cirka 3 år gammal. Hon ser väldigt glad ut och visar oss flickan. Efter en stunds samtal bryter vi upp. Vi får en korg apelsiner med oss till Hutano.

Onsdag 27 september

Efter frukost följer Pamela, Sylvia och jag med barnen till skolan. Vi går till lektionssalen som är en stor lokal med betonggolv, bänkar på rad där man sitter tre och tre och en svart tavla längst fram. När jag frågar hur dags de börjar lektionen, vet eleverna inte det. ”När läraren är klar”, svarar de. Det dröjer 15 minuter. Lektionen är en förberedelse inför ett nationellt prov. Det finns olika teman barnen kan skriva om. Det är teman som känns aktuella för de förhållanden man lever i till exempel. ”vad kan man göra för att inte bli gravid?”. Läraren hjälper dem att få stoff genom att få eleverna att reflektera över olika parametrar till exempel ålder, civilstånd, sysselsättning.

På kvällen blir det möte med den lokala kommittén i Hutano. Vi sitter i samlingshyddan. Det blåser kallt ute, men Mr Banda matar den öppna spisen med stora vedklabbar, som värmer skönt. Vi diskuterar våra upplevelser från veckan och vilka hjälpbehov som finns just nu. Ett stort problem är den nedbrunna hyddan inklusive alla inventarier. Utöver det behövs elen förnyas. Inflationen just nu gör att priserna har gått upp. Vi ska verka för att samla in medel när vi kommer tillbaka till Helsingborg för att återuppbygga en ny koja och renovera elen. Det känns att vi har ett bra samarbete, stämningen är god och hjärtlig.

Torsdag 28 september

Vår sista dag på Hutano. Blandade känslor; vemod över att lämna dessa underbara människor, lättnad över att komma hem till de våra och få ta en dusch och en skam över att vi lever så ett så privilegierat liv, att livet är så orättvist. Vi packar ihop våra persedlar, skakar allt så vi slipper få kackerlackor med som fripassagerare.

Det blir ett mycket känslosamma avsked med barnen, innan vi installerar oss och vårt bagage i samma gamla jeep. Tysta och eftertänksamma åker vi tillbaka mot Bulawayo. Med oss har vi fått många erfarenheter som förändrat oss som människor. Vi har mött en livsglädje hos barnen på Hutano som är fantastisk. Trots enkla förhållanden och osäkerhet inför framtiden. Vi har upplevt att dessa barn har ett bra liv på Hutano. De är faktiskt privilegierade.  Nu är vår utmaning att berätta om deras liv och behov av fortsatt stöd.