Inför en kyrklig begravning har prästen ett begravningssamtal med de anhöriga för att planera själva ceremonin. Maria Aas Åhlén träffas då gärna i hemmiljö.
–Det ger en bra bild av den avlidne. Det kan till exempel finnas fotografier som kan visa en personlig sida. Dessutom kan hela nätverk och familjeförhållanden komma fram, så man får en god förståelse för personen, berättar hon.
Egna val
En begravning i Svenska kyrkan följer en fast ram men i den ramen finns många möjligheter till egna val, framför allt när det gäller musik. En del människor berättar för sina anhöriga om någon favoritmusik man gärna vill ska spelas. Andra skriver ner i detalj hur man vill ha det.
–Då blir det ju som att den avlidne talar till sina anhöriga genom musiken. Man kan också önska en dikt eller läsa upp ett brev antingen från någon anhörig eller om den avlidne själv har skrivit något, berättar Maria.
Privilegium
Att stå framför en sörjande församling kan naturligtvis vara en tung arbetsuppgift men Maria ser det också som ett privilegium.
–När man får begrava någon som har levt ett långt liv så blir det ett slags celebration of life. Det kan ibland vara ganska härligt. Alla förstår att ingen lever för evigt även om man sörjer. Under sådana begravningar kan jag till och med försöka hitta något som kan leda till ett skratt under griftetalet. Det finns väl inget finare än när man får både skratta och gråta under ceremonin, säger hon.
–Men ibland är man helt slut efter en begravning, särskilt när det handlar om barn, ungdomar och föräldrar med små barn. Jag har haft begravningar som jag fortfarande kan gråta över när jag tänker tillbaka på dem. När det är särskilt tungt så ser kollegorna ofta till att man får en smörgås, kaffe och annat. Det betyder mycket.
Följa sista viljan
Maria upplever att de flesta anhöriga är noga med att följa den avlidnes sista vilja i den mån den är känd, men det händer att man inte kommer överens. I sådana fall är det prästens uppgift att medla och få till en kompromiss. Det finns juridik att förhålla sig till, men det är också viktigt att alla parter känner sig lyssnade på, menar hon.
–Det kan ändå bli laddat på begravningen sedan, till exempel när det gäller vem som ska gå in först, vem som räknas som närmast sörjande och så vidare. Då händer det att man som präst får gå in och vara tydlig med vad som gäller. Det finns bestämda ordningar. Det brukar fungera bra för man kan vila i prästens tydlighet.
Sorgerit
Enligt Maria har det de senaste åren blivit vanligare att sätta in annons efter att begravningen skett om man vill att den ska äga rum med endast familjen och kanske några få vänner. Det gör att man kan ställa sig frågan om vem som egentligen äger begravningsriten. En begravningsgudstjänst i Svenska kyrkan är i grunden en offentlig tillställning dit alla är välkomna.
–Den avlidne kan ju ha haft en stor bekantskapskrets som har behov av att få ta farväl. Jag förstår att man som anhörig ibland känner sig så utsatt och skör att man hellre vill ha begravning med några få, men samtidigt kan det finnas vänner och arbetskamrater som inte får möjlighet att komma. Det har hänt att jag har uppmuntrat att man ska sätta in en annons och då har det kommit personer som de anhöriga inte känner. Det kan bli väldigt fint, säger hon.
En begravning kan alltså vara allt från oerhört tung till en hyllning av ett långt liv där man ler mellan tårarna.
–Begravningen är en rit i sorgen där man hedrar och tackar den avlidne. Vi står för en trygghet, en tro, ett hopp om att det finns något mer och att det går att komma igenom sorg. Vi tror ju att den avlidne nu finns hos Gud, att man ses en gång , säger Maria Aas Åhlén.
Text: Josefine Sjöqvist