Att ringa i kyrkklockorna, så kallad själaringning, har varit en kristen tradition i många hundra år. Från början infördes klockringningen för de som var döende, med syfte att uppmuntra omgivningen till förbön. Senare utvecklades detta istället till att informera om att ett dödsfall hade inträffat.
- Det är en vacker tanke att uppmärksamma någons död, men även att personen har fått förenas med Gud, säger Annette Börjesson. Enligt henne kommer traditionen från början från katolicismen, där de ofta ber för döda. Något vi oftast inte gör i protestantisk tradition.
- Här blir själaringningen istället mer som en hyllning till den som har dött, säger hon.
Själaringningen gav länge en signal om den avlidnes sociala status. För mindre bemedlade personer ringdes det exempelvis tidigt på morgonen, medan det för adliga personer ringdes klockan 12. Det hände till och med att vissa betalade för att det skulle ringas i så många kyrkor som möjligt. För kvinnor användes ofta en mindre klocka, medan man använde en större för män. Den mest prominenta klockringningen var om en kunglighet hade avlidit, då ringdes det en gång om dagen i ett helt år.