Vad är grejen med barnkör?
– Att få lov att sjunga tillsammans med andra, och att få lära sig nya sånger. Vi lyssnar mycket på musik i vardagen nuförtiden, men det här att få lära sig att bära sin egen ton, och göra något som är mitt eget uttryck, det är så viktigt. Någon sa: ”barnen föds med 100 språk och vi berövar dem 99 av dem”. Vi måste låta barnen bejaka musiken, rörelserna och det sättet att uttrycka sig.
Men barnkören är inte bara musik och sång, det handlar också om gruppdynamik och att samspela med andra. Katarina brukar inleda övningarna med att barnen äter frukt tillsammans. Flera kommer direkt från skola eller fritids så det passar bra att fylla på med lite energi inför övningen. Men fruktstunden blir också ett sätt att skapa gemenskap och lära känna varandra.
– I kören lär sig barnen att ta plats, och att hitta sin plats, i en grupp. Samhället är väldigt inriktat på individen, och det är såklart viktigt. Men det är också betydelsefullt att få öva sig i samspelet med andra i en grupp, och det får man verkligen göra i kören. Du kan liksom inte börja sjunga förrän vi andra börjar.
Men räcker det inte att lyssna på musik?
– Nej! Levande musik är här och nu, den kan tolka känslan som finns i rummet. Ett barnkörbarn hade en gång en tröja där det stod: Music is what feelings sound like. Precis så är det: musiken är ett sätt att uttrycka sina känslor.
Katarina förklarar hur det i den levande musiken finns en annan nerv jämfört med inspelad musik.
– Väldigt mycket i vår tillvaro handlar om strävan efter det perfekta. Om jag lyssnar på en riktigt gammal inspelning kan jag höra hur de spelar fel, men ändå fortsätter, och det tillför något! När vi musicerar kommer vi närmare våra känslor, och upptäcker storheten i det som inte är perfekt.
I barnkören lär sig barnen sångerna helt och hållet utantill, så att de kan sjunga utan stöd av varken noter eller text.
– Barnen är jätteduktiga på att lära sig, de lär sig allt utantill. Men jag är noga med att det inte ska vara som en läxa, de får inte med sig texten hem för att traggla, vi lär oss här.
Nötandet av texter och melodier gör att låtarna sitter. Katarina hoppas att barnen ska få med sig en sångskatt från tiden i kören.
– När jag är på demensboendet här intill för att hålla andakt så märker jag vad som sitter kvar när många andra minnen bleknat: de gamla sjunger med i psalmerna, de kan texten till Blåsippan ute i backarna står och de läser Fader vår utantill. Det som de tragglade som små det sitter kvar!
Ett annat mål med barnkörerna är att det ska vara en plats utan stora krav på prestation. Barnen får upptäcka att de kan, och att de kan lära sig.
– Jag vill att sång och musik ska vara nåt lustfyllt för barnen, att kören är en plats jag får komma till och sjunga och vara glad. Här får du inget betyg och ingen jämför dig.
Kan alla sjunga?
– Ja, alla kan sjunga. Det har jag lärt mig både på musikhögskolan och genom egen erfarenhet. För barnen kan det hänga mycket på miljön och omgivningen. Ett barn som bara brummar när det sjunger tillsammans med andra sjunger plötsligt starkt och frimodigt ensam, eller tvärtom. Jag får verkligen se individer blomma ut, och jag kan aldrig säkert veta när det sker. Så ja, alla kan sjunga, men alla kan inte bli idol.
Det är inte alltid helt enkelt att få ett gäng 7-åringar att sjunga samma sång, samtidigt. Eller att hålla ångan uppe när någon kanske är trött eller lite omotiverad. Det kräver att körledaren är minst lika mycket pedagog som musiker. Katarina är förutom kantor även utbildad lärare i musik och engelska.
– Jag har haft så mycket användning av min musiklärarutbildning, utan den hade jag stått mig slätt! Men jag tycker det är extremt roligt med barnkörerna, även om det kan vara svårt och utmanande ibland.
– Vi har alltid en plan, till exempel att vi ska sjunga vid två gudstjänster under terminen, och vilka låtar vi ska sjunga. Men det kräver mycket framförhållning.
I Katarinas körer kan barnen börja när de fyllt sju år. Men ingen är för ung för att börja med sång, musik och rytm.
När kan man börja sjunga med sitt barn?
– Direkt!
Text och bild: Simeon Olander