Sockengång
Eleverna kom från olika samhällsklasser. Studiebegåvade men fattiga elever kunde ibland tilldelas ett stipendium för att bekosta sin utbildning och sitt uppehälle under skoltiden. Alternativt kunde eleven beviljas att gå så kallad sockengång under loven för att bekosta studier och uppehälle. Sockengång var en form av organiserat tiggeri där främst djäknarna men ibland även lektorerna fick tillstånd att gå till gårdarna i angränsande socknar för att be om bidrag till skolan eller för sitt uppehälle. Gårdarna förväntades på detta sätt bidra till skolans verksamhet. De kunde skänka ett ekonomiskt bidrag, mat, eller något annat som behövdes för undervisningen eller för djäknarnas uppehälle och studier Vaxljus var till exempel en vanlig och värdefull gåva.
Periodvis var det reglerat hur mycket varje gård förväntades skänka vid en sockengång. Med tiden ökade missnöjet mot sockengången från flera håll. Kronan ansåg att den tog för mycket tid från djäknarnas utbildning och att det var ett moraliskt problem att djäknarna fick lära sig att tigga. De boende i gårdarna klagade dels över att behöva betala, dels över stök och bråk när djäknarna vandrade runt i socknarna. Flera försök gjordes under 16- och 1700-talen att få stopp på sockengången. 1780 förbjöds traditionen helt men fortsatte i mindre omfattning ända in på 1800talet, dels eftersom det var det enda sättet för många elever att försörja sig, dels för att lärarnas löner var så låga att de periodvis knappt räckte som försörjning.
Eleverna kunde också bidra både till skolans och sin egen försörjning genom att mot betalning sjunga vid till exempel olika högtider eller vid begravningar.