Ett kapitel ur boken Strängnäs domkyrka levande katedral - då och nu. Författare är Jakob Lindblad, universitetslektor i konstvetenskap.
På kyrkogården finns flera förkristna gravhögar och sannolikt fanns på denna mäktiga höjd en förkristen helig plats. Eskillegenden beskriver Strängnäs som avgudabelätenas ort, en offerplats med offeraltaren och eldar för brännoffer. Hit tog sig den helige Eskil från biskopssätet i Fors för att predika mot det stora offer- och dryckesgille som den hedniske kungen sammankallat. Det var en av
de sista hedniska manifestationerna och antas ha skett på 1080-talet när Blot-Sven var kung under en
kort period, men den långt efteråt skrivna legenden kan också ha utspelat sig tidigare. Eskil attackerades redan på offerplatsen men släpades iväg och stenades till döds på kungens befallning i dalen vid berget där dominikankonventet senare byggdes, anger legenden.
Man kan förmoda att offerplatsen låg på nuvarande domkyrkoberget. Legenden berättar att den sten Eskil predikade ifrån ännu sades vara röd av blod från de första attackerna mot honom på offerplatsen. Stenen är borta, men istället är hela domkyrkan röd.
Ett belägg på att det tidigt fanns en kyrka på domkyrkoberget skulle kunna vara den kristna runsten från 1000-talets slut som Underlög och hennes son lät hugga, rätt snart efter Eskils martyrdöd.
Var låg domkyrkans föregångare?
Om formen på en tidigare kyrka vet man ingenting. Eventuella rester under marken kan ha spolierats för att skapa en god grund för dagens stora domkyrka. Den äldsta kyrkan kan mycket väl ha varit av trä, men under 1100-talet torde den ha ersatts av en mer storslagen murad kyrka. På 1120-talet fanns sannolikt två stiftssäten, ett i Eskilstuna, där de äldsta delarna av stenkyrkan i Fors kan vara från 1000-talet, men år 1164 var Strängnäs ensam stiftsstad. Att den vann konkurrensen och att det i stiftet finns flera tidigmedeltida romanska gråstenskyrkor tyder på att domkyrka inte saknades och motsäger att den var en enklare byggnad av trä, som det ibland har antagits.
Möjligen kan den äldre kyrkan ha legat på annan plats i staden. Ett rimligt alternativ vore att den byggdes där Eskil led sitt martyrium, och att man först senare valde att resa den nya domkyrkan på den mäktiga platsen uppe på berget. När sådominikanbröderna etablerade sig i staden senast 1268 övertog de i så fall den gamla domkyrkan, och bidrog till att leda bygget av den nya, innan de tog sig an sin egen kyrka som var under byggnad 1310. Det skulle kunna förklara varför domkyrkans arkitektur har dominikanska drag medan deras egen klosterkyrka tycks ha dröjt.
En annan plats är domkyrkobergets norra sida där man på senare tid har påträffat rester av en tidigmedeltida kyrkogård som kan härröra från domkyrkans föregångare. Kanske leder det närmare svaret om den äldsta domkyrkan, om kyrkogården inte hört till en annan kyrka i staden, eftersom domkyrkor sällan var stadens församlingskyrka under medeltiden. Samtidigt finns en detalj i den nuvarande domkyrkan, att mittskeppet inte är riktigt rakt, vilket är en oregelbundenhet av ett slag som vanligenberor på att planformen anpassats till en äldre kyrkobyggnad på platsen. Var den äldsta, okända domkyrkan än låg hann den stå i 100 till 150 år innan den ersattes. Det var en för medeltida
katedraler inte ovanlig livslängd och visar att den nuvarandes föregångare alltså inte nödvändigtvis var ett provisorium utan helt enkelt blev omodern, för liten, eller kanske låg på fel plats.
Tegel
Den nuvarande domkyrkans första och delvis ännu stående delar började sannolikt uppföras omkring 1260. Anund, som var biskop 1275–1290, omtalas som en stor tillskyndare till domkyrkobygget. Den nya kyrkan skilde sig mycket från hur den tidigare rimligen kan ha sett ut. Den hade murar i rött tegel, vilket gav möjlighet till finare utförda fönster- och portalomfattningar samt bågar och dekorativ utsmyckning av fasaderna. Som byggnadsmaterial i kyrkor var tegel relativt nytt i Mälardalen, men kom att slå igenom snabbt. Det introducerades med Mariakyrkan i Sigtuna, dominikanernas forna klosterkyrka, under 1200-talets förra hälft, en kyrka som den påbörjade domkyrkan har många gemensamma drag med. Domkyrkan grundlades vid samma tid som
domkyrkan i Västerås, Storkyrkan i Stockholm och den nya domkyrkan i Uppsala. Alla de fyra stora kyrkorna byggdes av tegel, liksom några kloster- och konventskyrkor och ett par exklusiva sockenkyrkor.
Tegel blev ett dyrbart material, till skillnad från den gråsten som bönderna själva kunde leverera, och kom från och med nu att dominera i städernas byggnader. Dessa kyrkor har gemensamma drag, men de som särskiljer sig är Uppsala, genom sin tydligt franskinfluerade arkitektur, och Strängnäs. Mest utmärkande för den äldsta domkyrkan, kärnkyrkan, i Strängnäs är att grundplanen var helt rektangulär utan något markerat kor, som hade varit regel fram till nu. Förebilderna för kärnkyrkan är inte lätta att peka ut men finns sannolikt i norra Tyskland, bland annat visar Mariakyrkan i Lübeck en del likheter i dess tidigare men senare ombyggda skick.
Formen på den äldsta delen av nuvarande domkyrkan, kärnkyrkan, går till stora delar att läsa ut av valven i långhuset och av murar som är synliga från vinden. Kyrkans helt rektangulära grundplan accentuerades av fyra små hörntorn och att portalerna var placerade mitt på långsidorna samt i väster. Sannolikt reste sig en takryttare mitt över det höga yttertaket som en ytterligare accent. På detta sätt kom kyrkan att framstå ungefär som de relikskrin som tillverkades under medeltiden och som ofta framställdes som en idealt gestaltad kyrka med symmetriska sidor.
Invändigt formade kyrkan en sammanhängande hall med valv på samma nivå, utan markerat kor som hade varit vanligt tidigare och utan korsarmar. Att kyrkorummet bildade en enhet utan kor var uttryck för att göra mässfirandet mer synligt och för att knyta altaret närmare församlingen. Även om en viss uppdelning av rummet kunde skapas genom inredningen kom denna nya form, den tornlösa rektangulära salkyrkan, att bilda normalform för kyrkobyggandet under resten av medeltiden. Invändigt saknades de sidokapell för olika altarstiftelser, som var utmärkande för Uppsala domkyrka.
Möjligen kan ramar för sidoaltaren ha formats av de arkader längs ytterväggarna som bildades under den sidogång som ännu är synlig som högt placerade passager genom sidopelarna i kyrkan. Sannolikt utgjorde murverket under denna löpgång en typ av förstärkning medan själva gången troligen var ett effektivt sätt att förflytta sig mellan kyrkans olika delar när den var fylld vid större högtider eller när många pilgrimer besökte kyrkan. Ett tecken på att kyrkan kunde vara välfylld är att den hade en utvändig predikoglugg, där prästen kunde hålla textutläggningar till personer som var samlade på kyrkogården.
Att bygga kyrkan gick dock inte så smärtfritt och enkelt. När korpartiet stod klart omkring 1290 rasade delar av det som byggts. Vid återuppbyggnaden och fortsättningen gjordes pelarna kraftigare vilket förtog lite av den lätthet som från början var planerad. Stilövergången vid denna tid från den romanska stilen med rundbågiga fönster till den gotiska stilens spetsbågiga former gjorde också att
karaktären skilde sig något mellan kyrkans östra och västra del. På norra sidan lades en sakristia som snart fick delas upp på två och vars trekantsgavlar ännu är synliga i domkyrkans norra fasadmurverk. Domkyrkan stod troligen färdig i slutet av 1330-talet, cirka åttio år efter grundläggningen, senare än det samtida domkyrkobygget i Västerås men nästan ett sekel före invigningen av Uppsala domkyrka.
Sidokor och torn
Redan vid tiden för invigningen kom den samlade formen på kyrkan att börja brytas upp. Domprosten Nils Magnusson bekostade 1342 ett sidokapell vid kyrkans östra ände av sydfasaden, nuvarande Sturekoret där nu Stenbocks gravmonument reser sig. Troligen var det helgat till Jungfru Maria, likt ljusa höggotiska kapell från samma tid vid Uppsala domkyrka, Stockholms Storkyrka och Mariakyrkan i Visby, och hade från början ett Mariaaltare. De medeltida kyrkornas många sidoaltaren, som var tillägnade olika helgon och där prästerna läste själamässor över släktingar till den som bekostade altaret, ökade i antal på 1300- och 1400-talet.
Ett nytt kapell gav plats för fler altaren men också för en värdig gravplats åt donatorn i kapellets golv. Några årtionden senare följde
längs södra sidan två kapell åt kyrkans titelhelgon S:t Petrus och S:t Paulus och under början av 1400-talet ytterligare tre kapell, varefter södra fasaden skymdes av kapell med olika takhöjd. Vårfrukoret, då längst i väster, hade två ännu bevarade bönekammare med gluggar mot altaret och sakramentsskåpet, antingen avsedda för den som inte kunde delta i mässan eller för besökare när
domkyrkan var stängd. Sådana hagioskop är sällan så välbevarade som här.
Mellan 1424 och 1445 fick kyrkan ett kraftigt västtorn, varigenom den ursprungliga karaktären på kyrkan tydligt ändrades. Tornet utgör de nedre delarna av nuvarande torn och vars nu igensatta ljudgluggars rundbågiga form går att ana vid rätt belysning av tornets murverk. Nya kyrktorn hade knappt byggts sedan början av 1200-talet, men under inverkan av kyrkobyggen i Tyskland kom många större stadskyrkor och domkyrkor att få kraftiga torn vid denna tid. De byggdes för att bära klockorna, men två igensatta öppna spisar i murverket visar att övervåningarna skulle kunna användas på annat sätt. Känt är att soldater kunde logeras i kyrktorn, kanske även pilgrimer, eller att torn kunde inrymma tillfälliga verkstäder vid kyrkans reparationer.
Med kyrktornet hade domkyrkan fått en visuellt samlande del som kunde ta blicken från sydfasadens brokiga karaktär. Här kunde byggnadens förändring stannat, och kyrkan erinrat om Nikolaikyrkan i Örebro, men istället skedde efter bara några år en än större förändring när domkyrkan tillbyggdes åren 1448–62 med det nuvarande stora högkoret. Å ena sidan var det emot salkyrkans ursprungliga idé att bygga ett kor som ökade avståndet till församlingen i långhuset, men å andra sidan hade det nya koret inte de romanska korens slutna karaktär utan var öppet och betonade detta genom sina smala pelare.
Koret bryter på olika sätt mot den äldre kyrkan och kan sägas vara ett
självständigt tillägg utan mjuk övergång, men i det yttre ger det liksom tornet kyrkan ett samlande blickfång som drar blicken från fasadernas oregelbundna detaljer och i det inre bidrar det med att utgöra ett ljust blickfång sedan sidokapellen ökat avståndet från kyrkans mittskepp till sydfasadens fönster. Dess smala pelare skiljer sig från kärnkyrkans tunga valvstöd. Höjden är större och
mittskeppet bredare. Det nya känns så oberoende av det gamla som om en fortsatt ombyggnad ingick i planen.
Högkoret förändrar kyrkorummet
Att förse stora kyrkor med ett storslaget nytt kor hade blivit vanligt under 1400-talet. Många av de som verkade vid domkyrkan hade besökt kyrkor med storslagna nya kor på kontinenten. Domkyrkorna i Västerås och Linköping hade stora nya kor och domkyrkan i Uppsala stod nu färdig i hela sin längd. I Mälardalen hade flera kyrkor byggts om till salkyrkor efter mönster av kärnkyrkan i Strängnäs genom att en äldre kyrka nästan kunde fördubbla sin längd mot öster. Koret var dessutom den del som kunde vara mest angelägen att modernisera till mer aktuella ideal.
Att göra kyrkan större var delvis ett sätt för att ge fler gudstjänstfirare plats, men sannolikt inte minst för att öka intrycket av ett rymligt kyrkorum samt för att ge plats åt allt fler altaren för själamässor, för ståtliga altarskåp samt för att ge mer plats för gravar i golvet. Här gällde det inte minst de anspråksfulla hedersplatserna i koret, som antingen användes för kyrkans egna präster och biskopar eller också uppläts åt personer som i gengäld kunde ge kyrkan gåvor och donationer. De gotiska fönstren blev stora och höga, likt stora tegelkyrkor söder om Östersjön, och de lutande valven i sidoskeppen utgjorde ett sinnrikt stöd för mittskeppsvalven.
År 1473 drabbades kyrkan av en brand som förstörde tornhuven och yttertaken medan kyrkorummet räddades, utom några inventarier, som den orgel som man genom denna händelse vet att kyrkan hade. Efter några provisoriska skyddsåtgärder kom återuppbyggnaden att ledas och präglas av Kort Rogge, som var biskop 1479–1501. Han lät höja kyrktornet, bygga sidokapell på kyrkans norra sida, på var sida om tornet samt en ny sakristia för biskopen, två vapenhus och lägga hela långhuset under ett gemensamt tak och en taknock som band ihop långhus- och kortaket till en visuell enhet.
Arbetena genomfördes i rask takt under 1480- och 90-talen, samtidigt som han också lät inrätta ett murat privatpalats vid kyrkan med en sluten gång till domkyrkans sakristia och kor. Det gamla tornets murar förstärktes på insidan och det höjdes från det vågräta vita bandet till nuvarande höjd. Kapellet i sydväst utgjorde troligen själakor, inrättade för själamässor för alla avlidna, inte bara några utvalda som vid många av de domkyrkans övriga altaren, samtidigt som de kunde vara platser för socialt arbete bland fattiga. Kapellet var kyrkans enda med ingång direkt utifrån.
Kapellen på norra sidan byggdes utan skiljeväggar, sannolikt för att flexibelt kunna rymma altaren med inhägnande skrank eller annan inredning. Ett nytt altare vigdes till S:t Eriks ära, vilket visar på den framväxande nationella medvetenheten, och på norra sidan anordnades en ny predikstol för samlingar på kyrkogården. Framför kyrkans sidoportaler byggdes vapenhus som fungerade som förhallar som minskade drag i kyrkan. Förändringarna var uttryck för saker som låg i tiden. Förutom en ren återuppbyggnad stärkte arbetena kyrkans framtoning och biskopens ställning. Tornet blev mer imponerande liksom tanken att samla kyrkobyggnadens alla delar under ett enhetligt yttertak. Det
var både ett grepp för att öka monumentaliteten och för ett utslag för renässansens begynnande intresse för sammanhållen arkitektur med en logisk uppbyggnad utan inslag av nyckfulla variationer.
Även om den sedan länge försvunna antagna gången från Roggeborgen till domkyrkan kan ses som ett sätt för biskopen att exklusivt avskilja sig från omgivningen ter den sig också som en logisk fortsättning på hans omfattande byggande. Den ter sig som praktisk logistik för att ta sig fram den kortaste vägen, i skydd för både ovänner och oväder, sannolikt inspirerad av kärnkyrkans löpgång som delvis fanns kvar tills Rogge lät bygga kapellen på nordsidan och från liknande lösningar vid andra domkyrkor. Som en höjdpunkt på kyrkans återuppbyggnad skänkte han det stora högaltarskåpet, som ger en uppfattning om den rika bildskrud som präglade kyrkorummet under medeltiden. Förutom bevarade altarskåp, träskulpturer och textilier vittnar ännu muralmålningarna om detta. Med Rogges omfattande ombyggnader fick domkyrkan en mer enhetlig form än tidigare och dess murverk fick den utsträckning det sedan dess behållit, med vissa mindre justeringar.
Ekonomin sviktar
Kort tid därpå, efter en orolig tid då bland annat danska trupper intagit staden 1520, blev domkyrkan och kyrkogården platsen där Gustav Vasa valdes till kung 1523. Några år senare upplöstes de altarstiftelser som bekostat de många sidokapellen. Domkyrkan miste många av sina ekonomiska grundvalar, vilket gav sig tillkänna vid reparationerna sedan kyrkans yttertak och tornhuv drabbats av
bränder 1551, 1584 och 1631. Under 1640-talet tillkom den enda av kyrkans äldre tornhuvar vars utseende är känt genom teckningar av kyrkans yttre från 1600-talets senare del. Den liknade med sin lanterninvåning mellan ett svängt takfall och en spetsig spira huven på Mariefreds kyrka. Två detaljer i kyrkans yttre vittnar ännu om utslag av samma klassicism inom senrenässans och barock, den nya omfattning som den medeltida västportalen gavs 1648 och den klassicistiska fasad i norra muren som sedan 1695 markerar det Cedercrantzska gravkoret. Det är det enda gravkoret som även avtecknar sig i fasaden och dess enastående romerskinspirerade klassicism springer fram dramatiskt ur det omgivande tegelmurverket.
På 1630-talet fick kyrkan en sammanhängande bänkinredning och några år senare talas det om läktarbyggen. Ett medeltida lektorium, en läktare för kör och textutläggningar, efterföljdes av predikstolar under 1500- och 1600-talet. Det som inte hade kalkats över av muralmålningar vid de många reparationerna efter bränder doldes 1648 i ett försök att göra kyrkorummet ljusare. Några var kritiska, men inte över att bilderna försvann utan donatorernas släktvapen. Bestående från denna tid är den kanske viktigaste förändringen i rummet, nämligen tillkomsten av de många gravmonumenten. Gravhällar över framträdande personer lades i domkyrkan alltsedan den byggdes men som i många andra större kyrkor tilltog de i storlek och anspråk under 1600-talet. Att sälja gravplatser blev ett viktigt sätt att upprätthålla domkyrkans ekonomi.
Hårlemanska tornhuven
År 1723, jämnt 250 år efter olyckan 1473, orsakade ett blixtnedslag en ny förödande eldsvåda. Tornet och yttertaken blev förbrända, men som vid tidigare bränder räddade de murade valven kyrkorummet. Yttertaken byggdes upp lika de gamla, men med en kraftig vitputsad takgesims runt hela kyrkan, som utgör ett viktigt och sammanhållande inslag. 1700-talets mest väsentliga bidrag är
dock tornhuven. Den ritades av Carl Hårleman, det svenska 1700-talets kanske mest betydande arkitekt. Flera kyrkor hade vid denna tid mist höga och spetsiga huvar genom storm eller åskeld och ersattes nu av mer moderna med en mer dämpad resning.
Hårleman ritade även huvar för Uppsala domkyrka och Jakobs kyrka, som har vissa likheter med huven i Strängnäs, medan den krönande
lanterninens öppna rundtempel erinrar om krönet på Griptornet på Gripsholms slott. Kupolhuvens form går tillbaka på renässansens och barockens kyrkoarkitektur och motsvaras av flera exempel från Italien, Frankrike och Tyskland, men då vanligen på polygona centraltorn, som på Peterskyrkan i Rom.
1740–42 byggdes tornhuven av Petter Gerdes och skeppades i hopmonterade sektioner från Stockholm.
Domkyrkan blir nyklassicistisk
Åren kring sekelskiftet 1800 kom kyrkan att moderniseras på olika sätt. Alla tilläggen formades i anslutning till de klassicistiska drag som på olika sätt präglat tilläggen sedan 1600-talet. Förutom ständiga reparationer av tak och fönster fick kyrkan sin nuvarande predikstol 1789, ritad och skuren i trä av Per Ljung och placerad på den murade stenpelaren till den äldre predikstolen från 1630. I guld
och vit marmorering återges klassicistiska motiv och en textil drapering kring pelaren – sannolikt den öppnade förlåten – samt den Helige Andes duva och änglaflykter som förmedlare av den gudomliga inspirationen.
På 1810-talet fortsatte den inre omvandlingen av kyrkorummet i samma anda. Koret tömdes till stor del på inredning för att skapa den öppenhet som präglade tidens klassicerande ideal och strävan av åskådlighet, med de slanka pelarna lika fritt stående i det ljusa koret som kolonnerna i ett antikt tempel. I fonden av koret restes en stor klassisk portik eller triumfbåge med runda kolonner. En hög bågöppning med ett upprest kors visade att enda vägen till Evigheten gick genom Kristus. Portiker av liknande form och proportioner i förhållande till rummet kom sedan att bli vanligt i 1800-talets stora kyrkor. Nya bänkkvarter i vitt och ljusblått tillkom vars raka linjer knöt ihop kyrkorummet där vit puts dämpade pelarnas och murarnas olikheter. De senmedeltida portalerna i
söder och norr placerades mer symmetriskt men murades upp som de sett ut tidigare och flankerades av spetsbågiga fönster lika kyrkans övriga. Förändringarna visar både en strävan att göra kyrkan mer överskådlig, mer symmetrisk, med tillägg i antikiserande anda men också med tillägg som
kunde förstärka den medeltida gotiken.
Intresset för kyrkans medeltida historia kom att växa under 1800-talet. Helgo Zettervall, som vid denna tid stod bakom flera domkyrkorestaureringar, föreslog 1875 att domkyrkan skulle ges en tydligare karaktär av nordeuropeisk gotisk tegelkatedral. Viktigaste inslaget var att Hårlemans tornhuv skulle ersättas av en hög spira med trappgavelsrösten åt var sida. Oregelbundenheter och osköna proportioner skulle delvis lösas genom skärmgavlar, men jämfört
med många av hans andra domkyrkorestaureringar, där han strävade efter att renodla kyrkans ursprungliga stil, tillät han avvikande detaljer att vara kvar som Cedercrantzska korets barockgavel och spåren av de tidigare sakristiorna.
Stilbildande restaurering
Förslaget blev liggande och när det åter togs upp tjugo år senare överlät Zettervall uppdraget på den yngre arkitekten Fredrik Lilljekvist. Viktigaste frågan för restaureringen ansågs vara att ta fram de kalkmålningar som skymtade under putsen. Som provyta restaurerades 1895 kalkmålningarna i valvet ovanför kärnkyrkans altare. Men restaureringen dröjde igen och provet mötte kritik för sina okänsliga konserveringsmetoder, som innebar att skadade äldre partier målade upp på nytt. När restaureringen startade 1906 hade Sigurd Curman, sedermera riksantikvarie, anlitats som antikvariskt sakkunnig. Planeringen tog en annan vändning och med sin gedigna utbildning i moderna restaureringsprinciper kom domkyrkans restaurering 1907–10 att bli mönsterbildande för den omfattande kyrkorestaureringsvåg som berörde landets kyrkor från 1910-till 1960-talet där ett stort värde sattes vid kyrkornas kulturhistoriska värde. Äldre konstnärlig utsmyckning togs fram och visades upp på ett pedagogiskt sätt, där stor vikt lades vid att göra det synligt vad som var original eller nya kompletteringar.
För Strängnäs domkyrka innebar restaureringen att de medeltida kalkmålningarna i valven togs fram varsamt, teglet frilades på pelarna och vissa murpartier. Byggnadshistoriska spår redovisades, som rester av de högt belägna sidogångarna, delar av portaler, fönster och annat som berättade om kyrkans förändringar. Roggeskåpet återuppsattes på högaltaret. Samtidigt gjordes vissa praktiska justeringar, som att några av gravmonumenten i koret flyttades åt
sidan för att inte bli så dominerande, en ny orgelläktare och orgel byggdes i koret för att inte skymma västfönstret och samtidigt betona musikens roll i gudstjänstens liturgi, vilket generellt var ett alltmer växande önskemål sedan början av 1900-talet. Nya tillägg gestaltades i tidens stil, vilket var tacksamt
då den rådande jugendstilens dekorativa former, gärna med blomsterdekor, passade väl till kyrkans äldre utsmyckning. Men samtidigt infördes också många moderniteter, placerade så att de inte syntes, som stabiliserande järnstag på korvinden och centralvärme. En låg mur restes kring högkoret för att skapa en koromgång och några sidokapell försågs med vindfång. Dopkapell avdelades och Bibliotekskoret fick sin inredning. Sådana detaljer bidrog till att dela upp det stora kyrkorummet i mindre enheter, tvärtemot 1800-talets strävan att skapa en överblickbarhet. Kyrkorummet har behållit sitt utseende sedan dess.
Nutid och gången tid knyts samman
Senare restaureringar, som Owe Hidemarks 1986–91, omfattade främst rengöring och konservering av ytskikt från smuts och slitage. Senare tiders restaureringar brukar präglas av ett kulturhistoriskt hållbarhetstänkande, att inte ta bort eller ändra om man inte måste. Ändå har det skett förändringar, dels har tekniken för uppvärmning, belysning, ljudförstärkning och säkerhet förbättrats, dels ökade intresset under 1900-talet för gudstjänstens utformning samtidigt som kyrkogångstraditionen avtog. Antalet deltagare i söndagarnas gudstjänster minskade medan mindre gudstjänster under veckans dagar blev fler.
I Strängnäs kom det till uttryck i att Bondkoret inreddes till ett mindre gudstjänstrum på 1950-talet, som på 1980-talet flyttades till koromgångens östra del. Sedan 1970-talet har det tillkommit inredning för att skapa tydligare närhet i den gudstjänstfirande församlingen med hjälp av ett centralaltare och en ambo, placerade under valvet upp mot högkoret. Ett viktigt tillskott fick domkyrkan 1999 genom tillkomsten av Martyrernas kapell, invigt en av seklets sista dagar till minne av de många ofta anonyma och glömda som mist sitt liv för sin tro under 1900-talet. Kapellet knyter på så vis ihop vår tid med domkyrkans äldsta historia och den helige Eskils martyrskap. Men domkyrkan knyter även ihop nutid med dess äldsta tid genom att den ännu används som gudstjänstrum, böneplats och besöksmål för den som vill uppehålla sig i det anslående
kyrkorummet. I högre grad än många andra svenska kyrkobyggnader avspeglar också Strängnäs domkyrka hur byggnaden har uppdaterats efter olika tiders behov men samtidigt med en stor hänsyn till dess givna form som tidigare generationer lämnat efter sig.