Den här texten är ett kapitel ur boken Strängnäs domkyrka levande katedral - då och nu. Den här skriven av Klas Hansson, docent i kyrkohistoria och en av bokens båda redaktörer.
Vem var Isabella? Hon var dotter till Johan III och Katarina Jagellonica och var deras första barn. Johan var son till Gustav Vasa, Katarina var polsk prinsessa och romersk katolik. De gifte sig vid en katolsk vigsel i Vilnius i Litauen 1562. Isabella föddes när föräldrarna befann sig i fångenskap på Gripsholms slott, sedan Johan hade dömts till döden av riksdagen för sina
förbindelser med den polske kungen. Johan frigavs senare, gjorde uppror mot Erik XIV och blev själv kung 1568. Den lilla Isabella föddes 1564 och dog bara två år senare. Barnadödligheten på 1500-talet var mycket stor och många barn nådde aldrig vuxen ålder. På hennes grav kan man läsa följande minnesord på latin:
Här vilar Isabella, förstfödd dotter till den upphöjde fursten Johan III, Sveriges och Vendes konung. Hon avled på Gripsholms slott i januari månad i Herrens år 1566.
På andra sidan gravtumban sägs att Isabella dog så ung för att få vistas desto längre i himmelen. Den tolkningen av Isabellas död kan inte ge uttryck för föräldrarnas sorg eller innersta känslor när deras dotter dog.
Domkyrkan var inte bara en plats för gudstjänst. Kyrkorummet var i stor utsträckning också en begravningsplats och redan på medeltiden begravdes biskopar och andra betydelsefulla präster i domkyrkan. Då gällde principen att det var finast att vila nära det heliga, det vill säga närmast altaren och reliker. I valvet upp mot högkoret finns biskop Tomas gravsten bevarad och i koromgången bakom högaltaret ses bilden av biskop Kort Rogge, som båda vilar i domkyrkan. Efter reformationen, när helgonkulten skulle bort, flyttade i stället adeln in i koren där de fick sina gravar. I domkyrkan finns många kungligheter och biskopar begravda och Vasaätten gjorde många domkyrkor till gravkyrkor för sig själva. Prinsessan Isabellas grav är bara en av dem.
Kungaval och reformation
Fyrtio år före Isabellas död hade Strängnäs varit platsen för ett kungaval. Gustav Vasa hade inkallat en riksdag till Strängnäs och valdes den 6 juni 1523 till kung inför den fortsatta marschen för att inta Stockholm. Efter en helgeandsmässa i domkyrkan ledde ärkedjäknen Laurentius Andreæ valförrättningen som ägde rum på kyrkogården. Inför landslagen och med reliker i handen avgav Gustav Vasa sina kungalöften och svor kungaeden:
Så sant mig Gud hjälpe till kropp och själ, jungfru Maria och Sankt Erik konung
och alla helgon, samt de reliker jag i handen håller, skall jag fullgöra alla här
uppräknade artiklar efter bästa förmåga och samvete.
Den första uppräknade artikeln som kungen skulle följa handlade om att värna kyrkan och ”styrka hennes rätt”. Men den innehöll också en förpliktelse att försvara ”konungslig rätt, kronans och allt Sveriges allmoges rätt”. De två skyldigheterna kunde spelas ut mot varandra vilket Gustav Vasa utnyttjade när kyrkans silverskatter drogs in.
Dagen därpå stadfästes kungavalet religiöst med en procession till Roggeborgen med ett kärl för det invigda nattvardsbrödet, en monstrans. Där placerade Laurentius Andreæ monstransen på Gustav Vasas huvud varefter processionen återvände till domkyrkan, den valde konungen tog säte i högkoret och utropades till Sveriges kung. Akten avslutades med en mässa till den Heliga Treenigheten. Processen följde helt den medeltida traditionen när Gustav Vasa valdes och installerades i Strängnäs.
Därefter avancerade Gustav Vasa med sina män mot Stockholm där han gjorde sitt intåg på midsommarafton samma år. Stockholm var det sista danska fästet i befrielsekriget och att staden föll innebar också upplösningen av Kalmarunionen mellan de nordiska kungadömena. Vid Stockholms blodbad lät unionskungen Kristian Tyrann avrätta nära hundra biskopar och stormän som varit hans motståndare. Först till schavotten fördes strängnäsbiskopen Mattias Gregersson och som nummer sju Gustav Vasas far Erik. Händelserna i Strängnäs i juni 1523
utgjorde inledningen till Sveriges utveckling som egen nationalstat.
Den begynnande reformationen passade väl för Gustav Vasa. Han kunde avskaffa påvens makt, själv ta hand om biskopsutnämningarna, rasera kloster och ta hand om kyrkligt silver, till ”folkets bästa”. Krigsskulden måste betalas. Med sig till Stockholm tog han Laurentius Andreæ, som blev sekreterare i riksrådet, och diakonen Olaus Petri, som hade studerat i Wittenberg. Olaus Petri blev Stockholms stads sekreterare och en av Sveriges reformatorer.
Också för staden Strängnäs innebar reformationen stora förändringar. Klostrens rikedomar drogs in och dominikanklostret i Strängnäs liksom kartusianklostret Pax Mariae i Mariefred revs. Byggmaterial från klostren använde Gustav Vasa till att uppföra Gripsholms slott i Mariefred. Genom intensivt tvång och maffialiknande metoder fick landet en överhet på suverän grund där kronan gick i arv.
Domkyrkans häst
Bara ett par meter från Isabellas minnesmärke står Karl IX:s påkostade gravmonument med häst och ryttare. Hästen stod tidigare längre in i koret och skymde delvis sikten för kyrkobesökarna.
Gravmonumentet är utfört i kalksten och har 36 bibelord inristade, de flesta på latin. Bibelorden handlar om döden och livet och frälsningen genom Kristus. Men varför pryds gravtumban av en ryttare till häst? Karl IX avled 1611 och i det förnämliga begravningståget upp mot Strängnäs domkyrka red en fullt bepansrad ryttare som symboliserade den avlidne, den så kallade kyrassryttaren. Det är dennes rustning som ryttaren på trähästen bär. Den nuvarande trähästen är från 1776 men anordningen med häst och ryttare har troligen funnits redan från begravningen. Rustningen tillverkades av Jakob kopparslagare och den graverade dekoren utfördes efter tyska förebilder av flera guldsmeder
under ledning av Lorentz Hartman, som ursprungligen var från Mecklenburg. Hartman utförde själv bröst- och ryggstyckena med bilder av krigare och lejonmasker. På hästrustningens högra sidstycke kan man se ryttare klädda i harnesk och trumpetare. På det andra sidstycket, som är utfört av Anders Düsterbach, ses en jaktscen. Hjälmen pryds med riksvapnet. Det höga järngallret är rikt utsmyckat med upprepade hjärtformer, blommor, blad och blomknoppar.
Karl IX var hertig av Sörmland och Närke och son till Gustav Vasa. Han och brodern Johan skulle självständigt få styra sina hertigdömen, men denna rättighet drog Erik XIV in vid en riksdag i Arboga 1561. Sedan Karl och Johan avsatt Erik XIV efter dennes vigsel med sin frilla Karin Månsdotter blev Johan kung 1569. Karl drev en egen politik i sitt hertigdöme och underordnade sig inte Johan III och dennes religionsidéer. Johan, vars hustru var romersk katolik, ville närma sig den romersk-katolska kyrkan och införde 1572 nya mässordningar.
Gudstjänstordningarna trycktes i den så kallade Röda boken; ett exemplar finns bevarat i domkyrkobiblioteket. Men Karl vägrade att införa de reformkatolska gudstjänstordningarna i sitt hertigdöme och stred för att kyrkan skulle vara reformatorisk. Vid Uppsala möte 1593 fastslogs slutgiltigt att kyrkan skulle vara reformerad.
Efter Johan III:s död 1592 skulle sonen Sigismund, som redan var kung av Polen, tillträda som kung i Sverige. Han fick lova att följa Uppsala mötes beslut från 1593 men kom i konflikt med hertig Karl, vilket ledde till krig och Sigismunds avsättning 1599. Hertig Karl tillträdde så småningom som kung och polska kriget fortsatte utan framgångar och stillestånd ingicks först 1629, långt efter Karl IX:s död. I det kungliga gravvalvet ligger förutom Karl IX själv hans båda hustrur, Maria av Pfalz och Kristina av Holstein samt sex barn som alla dog vid späd ålder, samt några andra släktingar.
Begravningsregalierna – bäst i Sverige
När kungligheter begravdes kläddes de med kungliga värdighetstecken, begravningsregalier. I Sverige infördes seden vid Gustav Vasas begravning. Regalierna kom med tiden att bli allt mer utsökta.
I Strängnäs finns de förnämsta begravningsregalierna i Sverige, nämligen Karl IX:s och hans drottning Kristinas regalier, allt i guld: två kronor, två riksäpplen och två spiror. Tidigare hade begravningsregalierna utförts i enklare metaller, men med tiden användes exklusivare material och de fick ett mer påkostat utförande. Även i ett internationellt perspektiv är dessa regalier enastående och exempel på renässansens guldsmedskonst.
Karl IX:s krona tillverkades av guld, emalj, bergkristall och pärlor av guldsmeden Antonius Grott i Stockholm. Spiran och äpplet tillverkades av guldsmeden Peter Kempe. Drottning Kristinas begravningsregalier från 1626 är tillverkade av guld med svart emaljdekor, utan ädla stenar. Det är oklart vem som fick uppdraget att tillverka dessa. Valet av svart emalj har tolkats som att det skulle symbolisera att hon var änka.
Sommaren 2018 stals de båda kronorna och ett riksäpple i en smash-and-grab–kupp från domkyrkan. De fördes i båt från Strängnäs, men tjuvarna lämnade bland annat blodspår efter sig och kunde så småningom gripas. Regalierna återfanns senare i Stockholm i en soptunna uppslängd på ett biltak med texten Bomb. Regalierna hade stora skador men kunde restaureras varsamt och finns sedan 2020 utställda i den nedre sakristian.
Sten Sture
I högkoret finns också Sten Stures gravmonument, en sarkofag utförd i kolmårdsmarmor. Sten Sture den äldre hade begravts i Mariefreds kartusiankloster 1504, men flyttades sedan till Kärnbo kyrka och senare till det så kallade Sturekoret i domkyrkan, som från början var ett mässkor. Gustav III, som ofta vistades på Gripsholms slott och ville stärka monarkin, lät uppföra sarkofagen i högkoret 1774 och under ledning av biskop Jacob Serenius lades ättens kvarlevor i sarkofagen. Sturarna skulle hedras och fosterlandskärleken främjas, som det står i sarkofagens inskription.
Domkyrkans kor
Strängnäs domkyrka har många olika kor som hade tillkommit för att få utrymme för de talrika altarstiftelserna som skulle bekosta böner och mässfirande för avlidna. Det var samhällets övre skikt som hade råd att bekosta kapellen. Det var investeringar i livet efter detta. Altarna finns inte längre kvar i de olika kapellen, som ursprungligen helgats till Helga Lekamen, Petrus och Paulus och Vår Fru.
Det kor som ligger längst österut på sydsidan helgades troligen till Jungfru Maria. Det var den förmögne domprosten Nils Magnusson som lät bygga koret under 1340-talet. Det blev senare ett gravkor för Stureätten och för ätten Stenbock. Monumentet – med en skulptur av döden – minner om riksamiralen Gustaf Otto Stenbock (död 1685) och hans hustru Kristina Katarina de la Gardie (död 1704). Amiralens krigiska triumfer var dock inte lika märkvärdiga som hans gravmonument vill påskina.
Frillans son
Under medeltiden hade män ur det högre ståndet ofta en frilla, en bihustru. Frillan kom vanligen från en ansedd familj och frillobarnen tillförsäkrades i Magnus Erikssons landslag rätt till underhåll och arv efter fadern. Det var däremot otänkbart att en ädling skulle gifta sig med sin frilla. Äktenskap ingicks bara med någon av samma rang. Alla vasasönerna hade frillor. Dessa levde med sina prinsar i äktenskapsliknande förhållanden och giftes bort med betydande adelsmän eller borgare när prinsarna ingick äktenskap. Med sig fick de hus och gods. Barnen fick namnet Gyllenhielm.
Karin Nilsdotter, prästdotter från Östergötland, var hertig Karls frilla innan han gifte sig. Med henne fick han 1574 en son: Carl Carlsson Gyllenhielm. Denne fick sin utbildning på Julita kungsgård och han blev en framstående militär och statsman. Under det polska kriget vid belägringen av Wolmar hamnade han i polsk fångenskap under 12 år. Efter ett flyktförsök fick han under mer än sex år bära de fotbojor som hänger i hans gravkor i domkyrkan. Under fångenskapen skrev han och översatte psalmer. Han befriades 1613 och blev fältmarskalk,
landshövding i Ingermanland, riksråd och riksamiral. Sina tankar från fångenskapen samlade han i boken Schola captivitatis (Fängelseskola) som trycktes i tryckerihuset i Strängnäs 1632.
Väggarna är prydda med stuckaturer som framställer viktiga slag där Gyllenhielm spelat en
avgörande roll. Östra väggen avbildar slaget vid Kokenhusen 1601 och västra väggen
belägringen av Danzig 1626. Inte i något av slagen avgick Gyllenhielm med segern och det
har sagts att bilderna skulle ses som symboler för det vardagliga och enkla hjältemod som
Gyllenhielm visade under fältlivet.
Mitt i koret står Carl Carlsson Gyllenhielms gravtumba. På den knäböjer han fromt, iklädd
harnesk och hjälm, tillsammans med sin maka Kristina Ribbing, som är klädd i tidens
modedräkt.
Begravningen var storståtlig med ett långt begravningståg. I tåget bars även fotbojorna från
fångenskapen i Polen. Begravningen ägde rum 1651, ett år efter Gyllenhielms död. En
magnifik begravning tog tid att ordna och den långa gatan upp mot domkyrkans västportal
skulle göras klar. Gyllenhielm hade själv köpt alla husen men arbetena med gatan var inte
färdiga vid hans död, och måste skyndas på. Så kom Sveriges vackraste gata till.
Sveriges enda mätress
Sveriges enda mätress ligger begravd i domkyrkan: Hedvig Taube, som under mer än tio år
hade en offentlig förbindelse med kung Fredrik I. Han hade blivit kung 1720 när hans maka,
drottning Ulrika Eleonora, hade abdikerat till förmån för honom. Hedvig Taubes pappa,
Edvard Didrik Taube, var spelberoende och skuldsatt. När kungen visade intresse för dottern
stödde fadern förbindelsen och när hon utnämndes till hovdam bara 16 år gammal betalades
faderns skulder och hennes bröder befordrades. Det var en affär som gjordes upp mellan
män. Drottning Ulrika Eleonora kritiserade inte kungen offentligt för förbindelsen men
oppositionen i riksdagen blev allt eftersom starkare mot kungens livsstil, inte minst när Taube
fick flera barn med kungen.
Politiker med olika intressen använde Hedvig Taube som en väg till kungen. I en tid när de
politiska partierna hattar och mössor stred om makten och när utnämningar av olika slag
skulle göras, var det bra att ha Hedvig Taube på sin sida. Hon kunde ge fördelaktiga förslag
till kungen.
Hedvig Taube och Fredrik I fick fyra barn. Trots att hon inte hade en legaliserad förbindelse
med kungen utsåg den tysk-romerska kejsaren henne till tysk riksgrevinna och sönerna fick
49
grevevärdighet. Hedvig Taube dog 1744 bara tio dagar efter sin dotters födelse, Hedvig
Amalia von Hessenstein. Även hon blev riksgrevinna, men avled åtta år gammal. Mor och
dotter vilar nu i var sitt kor i domkyrkan, i Sparrekoret respektive Tynnelsökoret. De koren var
från började helgade åt Helga Lekamen och Sankta Anna, jungfru Marias mor.
Tre gravkor på norra sidan
Gravkoren på norra sidan i domkyrkan rymmer inte några kungligheter men väl adelsmän.
Det första från västportalen räknat, det Cedercrantzska gravkoret, tillkom på 1600-talet.
Strängnässonen Johan Cedercrantz, en framstående ämbetsman, köpte koret 1686. Nästa kor
är det Olivecrantzska, invid norra kyrkporten. Johan Paulin Olivecrantz var son till
strängnäsbiskopen Laurentius Paulinus Gothus och generalguvernör åt drottning Kristina. I
det kor som ligger längst österut, det Sack-Gyllenborgska koret, vilar Carl Philip von Sack.
Han var bland annat ståthållare i Riga, som var den största staden i riket, sedan den blivit
svensk 1629.
Minnestavlor
Det finns flera minnestavlor i domkyrkan – epitafier – som är uppsatta till minne av någon
avliden. Den döde framhävs ofta som en god kristen. Tillsammans med en minnesskrift
avbildas den avlidne med sin familj tillsammans med en andaktsbild. På den södra sidan i
valvet upp mot högkoret, triumfbågen, hänger epitafiet över biskopen Petrus Jonae som
avled 1607. Men det är inte bara präster som fått sådana minnestavlor. I djäknekoret avbildas
borgmästaren Henrik Albrektsson, som avled 1627, tillsammans med sina fyra hustrur fromt
samlade inför en korsfästelsescen. Det var inte ovanligt att kvinnor dog tidigt i barnsäng och
att männen snart ingick ett nytt äktenskap.
Den som går på upptäcktsfärd i domkyrkan kommer att finna att det finns flera fanor,
epitafier, minnestavlor och till och med en rustning som alla påminner och en betydelsefull
ätt eller person.
Också kvinnornas historia
Gravkoren, gravmonumenten, regalier och minnestavlorna minner om Sveriges historia i
miniatyr, inte minst reformationstidevarvet och stormaktstiden. Det visar hur betydelsefull
domkyrkan var för att i kyrkorummet manifestera ställning, bedrifter i krig och makt, även
efter döden. Det skiljer sig stort från dagens mer anonyma gravskick.
Monumenten i domkyrkan visar att den på många sätt var de rika och besuttnas kyrka. Det
var de som tog plats och själva skapade sina äremonument. Men de berättar också om tider
som såg på ett helt annat sätt på relationen mellan kvinnor och män. Männen hade makt och
dominerade, kvinnorna gestaltas som hustrur eller älskarinnor. De kvinnor som har förnämst
placering i domkyrkan är en mätress och hennes dotter. Positionen skapades genom
förbindelsen med kungen. Ibland understödde kvinnornas fäder en utomäktenskaplig allians
för att få egen fördel. Så domkyrkan bär inte bara historien om maktens män utan också om
tidens kvinnor. Många dog tidigt i barnsäng, fick sörja barnen som inte nådde vuxen ålder
eller fick finna sig i att vara vid sidan av som älskarinna.