Ers majestäter, herr talman, herr statsminister, fru landshövding, fru kulturminister, kära biskopar och kyrkliga prominenser, alla andra.
Det var krig i Sverige den 6 juni 1523. Landet var kungalöst, och till och med Stockholm var ockuperat av fienden. I Danmark hade den adliga oppositionen nyligen störtat unionskungen Kristian, som varken svenskar eller danskar ville ha, och en erfaren äldre man vid namn Fredrik hade uppstigit på tronen. I likhet med sina oldenburgska föregångare gjorde han anspråk även på den svenska kronan.
Det var då som en grupp svenskar och tyskar bestämde sig för att genomdriva ett kungaval. Tyskarna, förmögna hanseater från Lübeck, ville ha garantier för att de fick behålla sina privilegier i Sverige och för att de stora lånen till upprorsrörelsen skulle återbetalas. Alltså yrkade de på att rörelsens ledare, riksföreståndaren Gustav Eriksson, skulle väljas till kung. Det hade Gustav inget emot. I mer än två år hade han stått i spetsen för Sverige. Han var, därom var alla eniga, just i detta läge ett naturligt val.
Alltså agerade man kvickt. Det var omöjligt att sammankalla en stor nationell församling med kort varsel. Man fick ta vad som fanns – frälsemän och präster som fort kunde ta sig till Strängnäs samt befullmäktigade rådmän från Lübeck. Den 6 juni förrättade lagmännen kungaval, varefter den tyske rådsherren Berend von Melen fick i uppdrag att hämta Gustav, som inte deltagit i valet personligen. Efter de sedvanliga falska protesterna om att han var ovärdig ämbetet infann sig Gustav i rådsförsamlingen och förklarade att han accepterade utnämningen.
Ingen insåg det då, men vi vet att Sveriges historia därmed slog in på en ny bana. Under det halva millennium som har förlupit sedan Gustav Vasa valdes till kung har landet gått från att ha varit ett medeltida rike till att bli en modern nationalstat. Det Sverige som huset Vasa formellt tog över 1523 saknade nästan allt som utmärker dagens Sverige. Vi hade ingen riksdag, ingen regering, inga länsstyrelser, inga kommuner, inga kollegier och ämbetsverk, endast ett universitet – och det skulle snart läggas i malpåse – och inga egentliga gymnasieskolor.
Den enda institutionen värd namnet i Sverige var kyrkan, och den var autonom och katolsk, lydande under påven. I stora delar av Sverige fanns det inga städer, och de som trots allt hade grundats var med våra ögon sett pyttesmå. Stockholm, med sina 6 000 invånare, som nästan alla trängdes i Gamla stan, var störst. Flertalet övriga hade ett befolkningsantal på några hundra. Folkets skyldigheter gentemot stat och samhälle var på flera håll obefintliga. I största delen av Småland hade bönderna till och med lyckats upphäva skatteväsendet.
Att denna svaga, rudimentära politiska enhet förvandlades till det samhälle vi lever i idag beror på en formidabel revolution uppifrån, vilken började genomdrivas av den man som valdes till kung i Strängnäs. Väl att märka var revolutionen smärtsam och traumatisk. Svensken i gemen ville inte tvingas bli protestant, tvingas betala drakoniskt höjda skatter, tvingas in i nya statliga system av underordning och kontroll och inse vikten av att låta ynglingar utskrivas till krigstjänst. Det krävdes inte bara hårda nypor utan också stort tålamod och en konstruktiv vilja till kompromisser för att nationalstaten skulle bli verklighet.
Ett av de viktigaste elementen i nationalstatstillblivelsen var det folkliga deltagandet. Sverige var ett fattigt land, sönderrivet av inbördesfejder, och enda sättet för frälsemän och biskopar att segra var att be bönderna hjälpa till. Det hade blivit kutym att bjuda in dem till politiska möten. Denna praxis vidareutvecklades av Gustav Vasa och hans söner, och i den tredje generationen av huset Vasa blev den institutionaliserad.
Medan övriga europeiska parlament endast kom att innehålla tre stånd fick Sverige fyra: adel, präster, borgare och bönder. Genom att delegera makt över lokalsamhällets socknar och ting – de för många svenskar väsentliga maktarenorna – vann den späda nationalstaten legitimitet. Beslut, även smärtsamma dylika, som annars hade varit svåra att driva igenom utan inbördeskrig, kunde i Sverige fattas genom sansade diskussioner mellan folkvalda representanter.
En annan strategi, som Gustav Vasa och hans söner excellerade i, var fasthållandet vid meritokratin och öppenheten. Om Sverige skulle utvecklas hade man inte råd att låta förmöget folk köpa sig ämbeten som de inte var kvalificerade att inneha, ej heller att stänga gränserna för begåvningar. Såväl ofrälse svenskar som immigrationsvilliga utlänningar tilläts göra karriär. De tyskar som bistod svenskarna i Gustav Vasas krig följdes av oräkneliga landsmän, liksom av nederländare, skottar, fransmän och andra européer, som kunde rota sig i landet och bidra till dess blomstring.
Strängnäs var en av de städer som stod i centrum för den första fasen av denna historia. Det var här de första protestantiska reformatorerna, statskyrkans arkitekter, var verksamma, med Laurentius Andreæ, Gustav Vasas sekreterare och främste rådgivare, som viktigaste namn. Det är ingen slump att Gustav lät hålla två riksdagar i staden – 1529 och 1547.
Efter kungens död blev Strängnäs kyrklig och ideologisk bastion för hertig Karl, den blivande Karl IX, som också begravdes här i domkyrkan. År 1624 publicerades den första svenska tidningen i Strängnäs tryckeri, och två år senare grundades en av Sveriges äldsta gymnasieskolor här i staden. Att utnämna Strängnäs till en av den svenska nationalstatens vaggor är ingen överdrift.
Att bli en nationalstat är ingen rättighet. De flesta politiska enheter som existerade för 500 år sedan finns inte längre kvar. Men Sverige överlevde. För fem sekler sedan, exakt här, lades den första stenen i det bygge som vi idag kan vara oerhört tacksamma över att få leva i, leva med, och bidra till att vidareutveckla.
Det var krig då, här hos oss. Det är krig nu också, bara en kort flygresa härifrån. Den historia som började i Strängnäs den 6 juni 1523 visar att människan inte ens i hennes mörkaste stunder behöver förtvivla, att hennes inneboende potential är oändligt mycket större och starkare än vi blott alltför ofta inbillar oss. Historien om Sverige är en lycklig historia, en historia som ännu pågår, och som vi alla bör vara stolta över att vi får bidra till att skapa och skriva.
Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet.