På våra begravningsplatser har tiden till synes stått stilla. Här finns därför miljöer som det numera är ont om i landskapet. Dessa miljöer, som gamla träd, stenmurar, dammar och blomrika marker, erbjuder bostäder och skafferiför allt från skalbaggar och fjärilar till fladdermöss och grodor. Likt en nutida Noas ark!
Begravningsplatser har historiskt ofta funnits centralt i en bygd, där bönderna hade sina åkrar och ängar. Därför är de en fristad för växter och djur som var vanligare förr när landskapet såg annorlunda ut. Man skulle kunna kalla dem för ”naturlämningar”. Arterna speglar en svunnen tid och är tillsammans med murar, gravar och kyrko-byggnader värdefulla minnesmärken.
Det utseende som våra begravnings platser har idag speglar samhällets syn på död och begravning under flera hundra år. De är som öppna historiska arkiv. Här finns utöver ett arkitektoniskt, religiöst och etnologiskt kulturarv även ett biologiskt sådant. Alltifrån gamla ädellövträd till lilla blåklockan är en del av det biologiska arvet – det gröna kultur arvet.
I dagens landskap erbjuder begravnings-platsen en oas för växter och djur. Tillsammans med övrig natur bildar de ett nätverk av livsmiljöer – en grön infrastruktur. När grönområden binds ihop i landskapet bromsas den negativa trend vi har idag, där många arter riskerar att försvinna från vårt land.
I bildspelet nedan kan du se hur våra kyrkogårdar fungerar som en miljö som främjar biologisk mångfald.
