– Mitt bästa tips till alla vuxna där ute, är att de måste inse att barndomen inte är någon transportsträcka till att bli vuxen. Alla barn har rätt att må bra NU, säger hon.
Före intervjun har Helena Edvinsson, precis kommit från ett möte med elevrådsrepresentanter från årskurs 4-9 på Åkerskolan.Efter intervjun ska hon ta tåget till Karlstad för att vara med på Barnrättsdagarna.
– Det är alltid lika roligt och inspirerande på Barnrättsdagarna. Jag lär mig hela tiden något nytt. Även om jag personligen kanske känner att det många gånger kan bli lite för mycket fokus på alla barn som far illa.
– Självklart är det jätteviktigt. Det är fruktansvärt att så många unga i dag har ångest och depressioner. Men balansen är viktig. Det finns en enorm kraft i barnen, som jag vill fånga in och presentera. Ibland känner jag mig som deras språkrör, när jag berättar för olika experter och makthavare att ”så här och så här tycker barn”.
I dag jobbar Helena Edvinsson på ett konkret sätt med barnrättsfrågor.
– Nu är jag ute personligen och träffar alla elevråd och presenterar mig: ”Så här ser jag ut, det här gör jag och det här kan ni få hjälp med”, säger jag.
– I vår kommun så är det många saker som händer, som vuxna personer funderar över hur man kan förändra. Om man ska bygga en ny grundskola, till exempel, så är det ju barn som vet bäst hur det funkar i skolan. Då måste barnens specialistkunskaper finnas med, innan de bygger den där skolan.
– Vuxna vet hur man ska rita, så man vet att huset håller, och sådana saker. Men hur det funkar eller inte funkar i skolan, det vet ju barn. Och när jag frågar dem om det, så berättar de. För de vet att jag lyssnar och skriver ner allt de säger.
Helena Edvinsson nämner flera exempel på när barnens synpunkter blivit ögonöppnare för de vuxna.
– När jag började åka runt i skolorna, så var det ett barn som sa att spegeln satt för högt i omklädningsrummet på gympan. Så barnen var tvungna att antingen stå på toalettstolen, eller försöka hoppa upp när de skulle kamma sig.
Och det gick ju att fixa direkt, bara genom att flytta ner spegeln! Det tyckte jag var ett så himla bra exempel.
– Vi hade en skola som man skulle bygga om. När barnen såg ritningarna så frågade de: ”Men var är cykelstället?” Javisst ja, det hade de vuxna glömt att rita in. Det är många saker som kan bli fel om man inte pratar med barnen, säger Helena Edvinsson.
Barn med olika funktionsvariationer äger ytterligare perspektiv på tillvaron, som man måste lyssna på.
– När eleverna som går på Thomasskolan ska gå och äta lunch måste de passera över Bataljonsvägen. Där kör bilarna i raketfart, så de är jätterädda för att gå över. Vissa kan springa rakt ut i gatan och bli påkörda.
– Då tog jag med mig ansvariga trafikhandläggare Maria Sigurd och så stod vi där tillsammans med eleverna på särskolan och tittade hur det såg ut. Det resulterade i att kommunen ställde dit betongklumpar så bilisterna ska sakta ner, säger Helena Edvinsson.
Ett sätt att möta barnen är att skriva ner allt de säger.
– Nu när jag pratar med olika elevråd, så är det barn och unga med väldigt olika bakgrund och karaktärer, och allt vad de kommer med för livserfarenheter. Eftersom jag vill att de ska känna sig viktiga, så jag skriver ner varenda liten grej som de säger. Sedan läser jag upp det jag skrivit och frågar: ”Var det så här? Tyckte ni det här? Bra, för det här ska jag skicka nu, till den här personen, och då vill jag veta att det jag har skrivit ner är rätt”.
I mötet med barn har orden stor betydelse. Vuxna och barn talar inte alltid samma språk.
– Vuxna med olika specialkompetenser kan fastna i ett krångligt språkbruk, för det är det man använder med sina kollegor. Då måste jag hjälpa till, och förenkla språket litegrand, så de här barnen fattar vad det handlar om. Så barnen vet vad det är för frågor vi ställer till dem. Hur ska de annars kunna svara?
– Jag pratar ju även med förskolebarn, när det gäller sådant som de är berörda av, och då får man verkligen tänka efter vilka ord man använder, så de fattar.
Hon flyttade till Strängnäs för att arbeta som dramapedagog 1983.
– Då tänkte jag att jag ger Strängnäs fem år, sedan åker jag vidare, säger Helena Edvinsson med ett stort skratt.
– Nu har jag jobbat här i 40 år, och det känns som ”wow”! Eftersom jag haft ynnesten att få jobba så mycket olika saker så har jag trivts och stannat. Nu känns det verkligen som Strängnäs, det är mina ”hoods”.
Vad har förvånat dig mest under dina 40 år som barns språkrör?
– Att inte vuxna har förstått hur viktigt det är att lyssna på dem som det faktiskt handlar om.
– Men i dag är det faktiskt många i kommunen som verkligen har med barns synpunkter. Det tycker jag är jätteroligt! Nu kommer många och frågar: Helena, vi håller på med det här, kan du hjälpa oss få med barnperspektivet på det här?
Strängnäs kommun vill kalla sig ”dynamisk idyll”. Vad betyder det ur ett barnrättsperspektiv?
– För mig handlar det om att jag försöker låta ”idyllen” handla om att barn ska få vara med och planera sin idyll. Jag är inte Bris. Men jag är övertygad om att idyllen blir bättre och mer dynamisk om barn och unga också får vara med och planera hur de vill ha det.
Vad är det vi missar, vi vuxna?
– Vi tänker att ”barn är vår framtid”. Ja, men de är också NU! De kan inte sitta och vänta på att bli någons framtid, säger Helena Edvinsson.
Varje år anordnar ni Barnens Mötesplats. Berätta, vad är det?
– Det är ett tillfälle för kommunalråden att träffa barn från olika skolor under kastanjen utanför kulturhuset Multeum och frågar dem om råd. Då handlar det om aktuella frågor som politikerna har på sin agenda.
– Alla sitter på filtar, äter frukt och diskuterar olika processer som är på gång i kommunen.
Barnens Frågelåda är ett direkt resultat av detta. Politikerna frågade barnen hur de skulle bli bättre på att lyssna. Barnen svarade att de inte ens visste vem de skulle fråga.
– Då startade vi "Barnens frågelåda” på kommunens hemsida. Där kan alla barn enkelt skriva in på webben, om de har något de undrar över. Sedan kan jag bara gå och fråga närmaste ansvarig och se till att man får ett bra namn och kontaktuppgifter till den som kan svara på frågan, säger Helena Edvinsson.
På hennes anslagstavla sitter det små lappar som hon fått från barn.
– På en liten lapp har ett barn skrivit, JAG GLÖMMER DIG ALLDRIG. Felstavat och fint. Det är kul att spara det där, både för mig och andra, att se att det uppskattas, det vi gör
Du fyller 67 i sommar. Hur länge tänker du hålla på?
– Åtminstone två år till, om allt funkar. Vi har precis startat upp ett tvåårigt projekt tillsammans med Thomasgymnasiet genom vårt kommunala partnerskap med Tanzania som handlar om hållbar utveckling, klimatet och miljön. Det skulle vara kul att få göra klart det projektet, säger Helena Edvinsson.