.jpg?doprocessing=1&ci=0%2c94%2c721%2c451&w=936&ra=1.6&c=85)
I sina skrifter granskar han tron utgående från skönlitteratur, konst och film. Hans tankegångar kretsade alltid kring livets yttersta frågor.
Många flytt
Redan som barn rycktes Juhani Rekola ifrån sina rötter i Viborg efter att hans ensamstående mor tidigt gått bort. Rekola som flyttade många gånger hade upplevt både mobbning och utanförskap. Sina egna svårigheter uppfattade han som en del av människolivet, som något tragiskt som hörde till det.
Rekola intresserade sig inte för någon glansbildskristendom: tro och tvivel gick hand i hand i hans tänkande. En kristen skonas inte från livets svårigheter, men lever ändå inte utan hopp.
Vi kan inte vända bort blicken
Rekola påverkades starkt av sina studier i Tyskland under 1930-talet. Där bevittnade han hur farliga ideologier kan växa fram i ett samhälle. Rekola skrev mycket om vaksamhet. Det innebär kritiskhet, ärlighet och att sätta sig in i saker. Vi kan inte blunda inför världens ondska eller bara betrakta den från sidan om.
Vaksamhet handlar också om att avvisa falsk tröst. Lidandet är verkligt. Mitt bland allt det svåra är också det sköna verkligt: skogarna susar och vårsolen värmer klipporna.
Fler frågor än svar
Rekola förringade ofta sitt eget livsverk. Trots att hans essäer fyllde många böcker kallade han sig aldrig författare.
Han undersökte grundligt de ämnen hans texter behandlade. Inför varje artikel som publicerades i tidningen Kotimaa läste han närapå tusen sidor skönlitteratur. Skrivandet var ändå inte lätt för Rekola: Att utforma även kortare texter var smärtsamt. Ändå valde han gång på gång att ge sig in i kampen med orden.
Rekolas texter var personliga, skarpa och ofta också humoristiska, trots att ha skrev om svåra ämnen. Han ville inte erbjuda färdiga svar, utan inspirerade hellre människor till att ställa egna frågor och till att tänka själva.
Rekola fortsatte skriva under hela sitt liv; hans skriftliga arv är rikt och fortfarande aktuellt. Rekolas minnesgudstjänst år 1986 i Lövö kapell avslutades med att man sjöng Rekolas egen favoritpsalm Kulkurin valssi (Vagabondvalsen). Skogarna susar, där framme strömmar nåden, den kommer mot oss och den bär.