I sommarskymningen drar jag mig ner till Sommarviken: rakt västerut, strax bortom den vita medeltidskyrkan. Havet är måttligt varmt trots luftens hetta. Det ger svalka, det ger ro och tid för eftertanke. Det är sista sommarkvällen på vår ö.
Jag blir stående vid strandlinjen: gränsen mellan havet, det eviga, och människors tillfälliga boningar. Så småningom drar jag mig hemåt, mot hösten, längs stigen över bergen. Ljungen blommar vid mina fötter.
I skärgården bär ljungen bud om Död. Att plocka ljung och sätta inomhus är Farligt: det är ett Förebud. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att ljungens blomning uppfattas som ett avsked till sommaren och därmed också som ett bud om höst. För varje år blir avskedet till sommaren svårare. Det hänger väl samman med att medvetandet mera kretsar kring vissnande och höst, kring död och förgängelse.
Nu, i augusti, är sommarblomningen nästan över. Koltrasten har slutat sjunga. Strandens ängar börjar gulna. Kvar av blomningen är nästan bara ljungen: med sitt Förebud …
Tidigare visste man: om ett år, om tio månader; då står jag här igen bland ejdrarna och måsarna, vid sommarens blommande vik. Numera har avskedet en annan färgskala. Kanske är avskedet i dag bara ett vanligt farväl: vi ses om tio månader igen! Men tanken kommer oftare nu: det kan också vara ett avsked för gott.
Havet, det eviga: det finns kvar till nästa sommar. Fåglarna kommer att finnas där ute vid skäret. Stranden ska blomma som förr: allt kommer att bli som vanligt.
Men kommer jag själv att vara med?
De tillfälliga besökarna växlar. De som om somrarna besöker ängarna och viken. Jag minns bilder från min barndom. Samma vik, samma strandlinje, samma fåglar, samma vegetation. Men bildens människor är borta sedan länge. Jag minns hur de tog avsked från för länge sedan flydda somrar. En gång blev avskedet det sista. När sommaren kom tillbaka var deras plats vid stranden tom. Kommer jag själv tillbaka om ett år? Är också nästa sommar en del av min stund på jorden?
Sommarens blommor slokar trötta kring min fot. Men ljungen lyser rödare, grannare, dag för dag.
Jag vet: mycket kommer att hända innan jag är tillbaka här igen. Om det nu blir av. Lyckligtvis vet ingen vad som väntar. Men ett vet vi: hösten, vintern och våren kommer med glädjeämnen, problem, bekymmer, sorger.
En flock starar lyfter över mitt huvud. De har börjat resan söderut. Syrsorna spelar i strandgräset, måsarna skriker. Och Ferlins vandring över ängarna sjunger inom mig:
”Vem ger mig sitt hjärta som en glädje och en tröst,
som en doft som ville leka mig om kinden,
att jag på mina stigar mot förgängelse och höst
inte räds för den yttersta grinden?”
I mina öron låter dikten som en bön.