Jag har lite funderingar kring kall och utbildning till präst. Jag är uppvuxen i en missionsförsamling, där båda mina föräldrar varit aktiva vilket inneburit stor kontakt med församling och verksamhet för min del under uppväxten. Gud har funnits med mig någonstans, men jag har inte haft någon övertygad tro eller känt att detta är platsen för mig.
När jag föreställer mig min framtid och en eventuell roll som präst fylls jag av en värme inombords, en bestämdhet och en trygghet. Jag vill tro att det lugn och den trygghet jag känner är Guds sätt att visa mig den väg han vill att jag ska gå, men ändå känns det så underligt att just jag skulle vara ämnad för det här.
..................................
Hej!
Och tack för att du delar dina tankar och din fråga med mig. Kan det vara så att Gud kallar dig till präst? Jag tänker att det är just så det går till, att längtan väcks och vägen visar sig. Sen att det kan ta tid och att det inte händer på en gång tror jag ofta är fallet. Fortsätt vårda din längtan, låt den finnas där som en vila i dig. Lite som att öva sig i tillit. Att inte alltid veta i förväg, men öppna sig för livet när det visar sig.
Vila i din väntan, stilla mötet sker,
all din stora längtan Herren hör och ser.
Väga vänta tryggt: snart har dagen grytt.
Våren visar vägen, Gud gör allting nytt.
Psalm 205
Guds rika välsignelse önskar jag Dig!
Sofia Ekelund Fogelström
präst