Himmeli 2/2026

Plötsligt kan allt förändras. Det märkte vi på redaktionen när vi nåddes av beskedet om Manne Malis bortgång. Bara några veckor tidigare hade vi tillsammans planerat innehållet i detta nummer av Himmeli. Manne lyfte alltid fram viktiga frågor för sverigefinnarna. Han lämnar efter sig ett stort tomrum.

En mer gradvis förlust skildras i Pirjo Hakonens erfarenheter av livet bredvid någon med minnessjukdom. Vardagen förändras hela tiden: det som nyss var möjligt går inte längre. Samtidigt är människan mer än sin sjukdom – det ger hopp mitt i svårigheterna.

En extra kromosom påverkar lille Oskars liv och hans möjligheter. Ändå har han en förmåga att vara närvarande och möta andra med öppet sinne som skapar kontakt. Oskar visar vad som är viktigt i livet.

För Kirsti Kajanne har psykisk sjukdom varit en del av livet sedan ungdomen, men hon har lärt sig att leva med den. Sjukdomen hindrar inte hennes kreativitet, och mellan sjukdomsperioderna finns långa friska tider. Kirsti känner igen sina varningssignaler och vet när det är dags att söka vård. Hon hoppas att skammen kring psykisk ohälsa ska försvinna.

Varför mår sverigefinnar sämre än majoritetsbefolkningen? Problem med psykisk hälsa kan en läkare missa om hela livssituationen inte uppmärksammas. I dag talas det mer öppet om psykisk hälsa, men för sverigefinnar verkar det fortfarande vara svårare. Lever mönster av tystnad från tiden efter kriget vidare i nästa generation?

”Människan behöver en annan människa”

Mannes ord ”Människan behöver en annan människa” är den röda tråden som binder samman berättelserna i detta nummer av Himmeli. Ja, vi behöver varandra – ingen klarar livet ensam.

Anna Toivonen

Alzheimers sjukdom förändrar inte bara minnet, utan hela livet. Inte minst för den som står bredvid. Att förlora någon långsamt är en särskild form av sorg, där det vardagliga och livsomvälvande hela tiden möts. Men mitt i förlusten kan också något finnas kvar.

Jag sitter mittemot Pirjo Hakonen i hennes trivsamma lägenhet i Surahammar. Vi delar en erfarenhet som sätter spår: att leva nära en närstående genom Alzheimers sjukdom. För Pirjo började det med hennes pappa, fortsatte med min mamma Helena – hennes sambos Eskos tvillingsyster – och slutligen med Esko, hennes livskamrat.

– Det var tredje gången jag såg samma sjukdom, säger hon.

Att vara den som gör

När Pirjo börjar berätta om Esko är det inte sjukdomen hon tar avstamp i, utan livet de hade tillsammans. De möttes i mitten av 1980-talet. Båda hade förlorat sina tidigare partners, men fann snabbt varandra.

– Vi klickade på en gång, berättar Pirjo.

De dansade, reste och levde nära varandra – med en fysisk närhet som skulle bestå genom hela livet.

När minnet sviktar

I huset i Surahammar där de flyttade in tillsammans satte Esko snabbt sin prägel. Han var hantverkaren som inte kunde låta bli att förbättra. Golvlister justerades, detaljer rättades till, och till slut fanns det inte ett rum i huset som inte bar spår av hans noggrannhet. Pirjos pappa brukade kalla honom för millimetermannen. Hon säger det med värme, men också med respekt för något grundläggande som fanns hos Esko – behovet av att göra saker ordentligt.

Det var en del av hans identitet.

De första tecknen var svåra att greppa. Under en resa till Finland reagerade Pirjo på att en stugby som borde ha varit självklar plötsligt kändes ny för Esko.

– Det var som om han var där för första gången, säger hon, och först senare, under en resa till Kreta, blev förändringen ännu tydligare när han tappade orienteringen helt och hon började ana vart det var på väg.

Att hålla fast vid vardagen

Livet efter diagnosen 2020 blev inte omedelbart ett annat liv, utan snarare ett liv med nya villkor. Det som hade burit tidigare fick nu bära ännu mer.

De fortsatte träffa familj och vänner, bjuda hem barn och barnbarn, åka på utflykter. 

– Jag höll fast vid vardagen så långt det gick. Samtidigt blev det tydligt att det som höll Esko kvar i sig själv längst var möjligheten att få arbeta. 

När de fällde träd på tomten kunde han stå ut långa dagar, koncentrerat och ihärdigt med att klyva ved. Han behövde stöd för att komma i gång, påminnelser om hur momenten skulle göras, men viljan att arbeta fanns där. Arbetsmoralen, som alltid varit stark, tycktes kvarstå även när mycket annat sviktade.

– Det var som om kroppen och vanan visste något som minnet hade börjat glömma, minns Pirjo.

Men successivt krympte utrymmet. Körkortet försvann, nätterna blev oroliga och sömnen splittrad.

– Samtidigt kunde Esko även under slutet reflektera över situationen, ställa frågor om hur länge jag skulle orka med honom, säger Pirjo.

Pirjos andningshål i vardagen, förutom ett engagemang i Stenhuset, var korta promenader som hon tog nästan varje dag som gjorde mycket för hennes eget välbefinnande.

Kärleken som består

Mitt i allt som förändrades fanns ändå något som inte försvann: kärleken i relationen. 

– Den fanns där hela tiden. Ända in i slutet kunde Esko sätta ord på det som fanns kvar – att han inte ångrade en enda stund av vårt liv tillsammans, säger Pirjo.

Beröringen och närheten blev ett språk i sig, något som bestod när så mycket annat försvann.

Under den sista tiden kom en demenskatt in i deras liv, som följde Esko genom dagarna och gav honom ro på nätterna, när mycket annat blivit otydligt. Sådana katter används ibland inom demensvård, just för att skapa lugn och närhet genom beröring. Idag är katten kvar i Pirjos nya lägenhet, väl synlig.

”Mitt i allt som förändrades fanns ändå något som inte försvann: kärleken i relationen.” 

Att leva vidare

Esko dog i april 2024. Han fick vara hemma under de fem åren han var sjuk, något Pirjo är tacksam för.

Idag lever hon vidare i en mindre lägenhet, men inte i ett mindre liv. Hon har alltid trivts med människor omkring sig, och det har hon tagit med sig. Bordet räcker fortarande till många, även i en mindre lägenhet. Under julen samlas hela familjen, vid födelsedagar lika så.

När jag går därifrån tänker jag att Esko förlorade sig själv steg för steg, men aldrig helt. Kanske är det så att det mest väsentliga, det som formats i närhet och levts under lång tid, dröjer sig kvar längst. Och att kärleken inte upphör när minnet sviker, utan visar sig just där – i det de fortsatte att vara för varandra.

Päivi Wiberg

När livet inte går att kontrollera prövas också tron. För Erika Boije har åren med sonen Oskar inneburit en fördjupad relation till Gud – men också ett annat sätt att leva.

Samtidigt växer en mer konkret fråga om vad det innebär att vara människa. Det gäller inte minst sedan hennes son Oskar föddes för sju år sedan.

Han kom först, som barn, innan diagnosen Downs syndrom blev känd en vecka senare. Den ordningen har präglat hur Erika ser på både honom och det som hände – och på hennes relation till Gud. Tron har inte handlat om att få svar på varför, utan om att kunna leva vidare utan att bära allt själv.

– Man kan inte gå omkring och oroa sig för allt. Gud har blivit en sådan jag får lämna över det till, det jag inte kan bära själv, säger Erika.

Att lämna ifrån sig oron

Hon beskriver hur relationen till Gud fördjupats och blivit mer konkret över tid. Det handlar inte om dramatiska vändpunkter, utan om en rörelse som vuxit fram: att lämna det som inte går att kontrollera och att lita på att Gud har en plan.

Samtidigt finns erfarenheter som har stärkt den tilliten. Hon minns hur flytten till Sverige kändes menad. 
När Oskar föddes återkom samma känsla: att han hörde hemma just där, 
i familjen och i sammanhanget.

– Jag har känt en stark förtröstan på att vi har det som krävs och att vi har varit burna i det här. Som att Oskar kom till rätt familj, säger Erika.

Numera märks förändringen i det lilla. Familjen gör planer på kortare sikt och anpassar sig efter hur dagarna fungerar – efter skolan, efter orken, efter vad som faktiskt går. Tankar om framtiden får stå tillbaka och uppmärksamheten riktas mot det som är möjligt här och nu.

Vad räknas som ett liv?

I detta har också Oskar fått en egen betydelse genom sitt sätt att vara i världen. Han söker kontakt, svarar på vänlighet och rör sig mot andra människor utan att tveka.

– Han får mig att tänka på vad som är viktigt på riktigt. Och på vad människovärde egentligen är.

Frågan om människovärde blir konkret och ibland obekväm. 

– Vi säger att alla människor är värdefulla. Men lever vi så? Det funderar Erika ofta på.

Svaret är inte alltid enkelt. Men i vardagen blir det svårare att värja sig undan.

Det märks i sådant som Oskar gör utan eftertanke. I hur han tar kontakt, i hur han möter andra. Och i det som händer när musik börjar spela, till exempel i kyrkan. Då rör han sig direkt, mitt i rummet, och något förändras. Stämningen skiftar, människor dras med. Det går inte att översätta till resultat eller prestation, men det får betydelse.

– Att bidra till en bättre värld låter sig inte alltid mätas i siffror. Det kan handla om närvaro och glädje, sådant som Oskar bidrar med, men sällan räknas, konstaterar Erika.

Päivi Wiberg

Kirsti Kajanne bär på en önskan: att skammen kring psykisk sjukdom ska minska. I dag talar hon öppet om sitt liv med bipolär sjukdom – en erfarenhet hon har haft med sig sedan unga år.

– Jag bodde i ett kollektiv i Helsingfors när det började brinna. Jag förlorade mitt hem i branden och flyttade tillbaka till min pappa. Samtidigt tog min relation med pojkvännen slut. Allt rasade på en gång, berättar hon.

Hon tror att det var just denna samlade kris som utlöste sjukdomen.

– Till slut kördes jag med ambulans till Hesperia sjukhus. Det var början på en lång resa, säger hon om tiden i början av 1970-talet.

Den första vårdperioden varade i flera veckor. Med tiden fann hon åter fotfästet och kunde återuppta sina studier. Senare reste hon till Irland för att studera vid en teaterskola, men avbröt vistelsen efter en ny sjukdomsperiod och återvände hem till Finland.

Ett liv i balans – trots återkommande avbrott

I dag är Kirsti Kajanne 72 år. Hon beskriver sitt vuxna liv som i grunden gott, även om sjukdomen ibland brutit in och förändrat tillvaron.

Efter svåra perioder har hon gång på gång kunnat återvända till sitt arbete som radioreporter och frilansjournalist. För YLE har hon producerat flera radiodokumentärer, varav en uppmärksammades internationellt i Prix Italia.

Det har nu gått över ett år sedan hennes senaste sjukhusvistelse. Hon lyfter fram det som hjälper henne att leva ett stabilt liv:

– Mediciner, tillräcklig sömn och regelbundna vanor. Att äta bra, vistas i naturen, vara måttlig med alkohol – och framför allt att ha goda vänner.

Hon lever ett aktivt socialt liv både i Stockholm och Helsingfors och fortsätter att arbeta som journalist.

Att känna igen signalerna

Erfarenheten har lärt Kirsti att uppmärksamma tidiga tecken på obalans.

– När jag bara sover fyra timmar per natt vet jag att något är på väg att ske.

Vid behov söker hon hjälp själv, vilket ofta gör att vårdperioden blir kort.

– I bästa fall räcker det med en vecka. Vid tvångsvård kan det bli flera veckor.

Hon beskriver också hur en sjukdomsperiod kan ta sin början:

– Jag kan prata osammanhängande och bli aggressiv. En gång ringde jag en uppdragsgivare och pratade rena nonsens. Men personen förstod, och vårt samarbete fortsatte. Mina vänner har också visat stor förståelse.

Kontakt med vänner har varit avgörande. Hon har bett dem komma och hälsa på när hon varit inlagd på sjukhus.

– Och de har kommit. Det betyder jättemycket.

Öppenheten som kraft

Kirsti Kajanne har även skildrat sina erfarenheter 
i diktboken Hullulla on paksut sormet (”En galning har tjocka fingrar”), där hon bland annat skildrar livet på en psykiatrisk avdelning.

– Där möter man människor från alla samhällsskikt. Sjuksköterskor, företagsledare, konstnärer – vem som helst kan drabbas.

Hon vill bidra till att bryta stigmat kring psykisk sjukdom.

När hon använder ordet ”galning” om sig själv handlar det inte om att förstärka fördomar, utan om självironi.

– Jag är ju inte sjuk hela tiden. Många bär på skam, men jag har försökt leva öppet och ärligt med min situation.

Samtidigt pekar hon på samhällets starka normer kring vad som anses normalt.

– Den som avviker kan mötas med osäkerhet, ibland till och med förakt.

En vän har en gång beskrivit henne med orden: ”Kilu är sjuk ibland – och reser sig sedan igen.”

Själv sammanfattar hon sin livshållning och den långa perioden i balans kort och koncist:

– Egen vilja.

Kristiina Ruuti

Människans psykiska resurser varierar beroende på livssituation och erfarenheter. En god psykisk hälsa hjälper oss att hantera tillfällig ångest som är en naturlig del av livet.

Den psykiska hälsan stärker också vår förmåga att agera i livets förändringar. Men vad kan man göra när den mentala reservkraften tar slut?

Alarmerande självmordstal bland sverigefinnar

I år har det uppmärksammats i medierna att självmordstalen bland sverigefinnar är högre än bland den övriga svenska befolkningen. Särskilt höga är talen bland andra generationens sverigefinnar, och män löper i synnerhet större risk att avsluta sina liv.

Självmordstalen bland sverigefinnar är också högre än motsvarande siffror i Finland.

Orsakerna till detta har ännu inte klarlagts, men faktorer som genetiskt arv, sociala förhållanden och kroppsliga sjukdomar kan spela in. Även hur integrationen i det svenska samhället har fungerat kan ha betydelse. Många som flyttade till Sverige kom från landsbygden och bosatte sig i städer. Föräldrarna arbetade ofta långa dagar, och barnen fick kanske klara sig mycket på egen hand. Samtidigt behövde de hitta en ny identitet och lära sig ett nytt språk. Det sociala nätverket blev kvar i Finland: mor- och farföräldrar, släktingar och vänner.

Erfarenheter av diskriminering eller så kallad minoritetsstress kan också vara bidragande orsaker till psykisk ohälsa. Socialstyrelsen har uppmärksammat situationen, men hittills har inga konkreta åtgärder vidtagits.

Viktigt med lättillgängliga vårdinsatser

I Sverige stängdes psykiatriska sjukhusen under 1980- och 1990-talen. Tidigare präglades vården av synsättet att personer med psykisk sjukdom skulle skiljas från resten av samhället. Man ansåg inte heller att tillfrisknande från svåra psykiska sjukdomar var möjligt. I dag ges psykisk vård huvudsakligen inom primärvården. Behandlingsplaner tas i möjligaste mån fram tillsammans med patienten. En annan viktig förändring är utvecklingen av nya läkemedel.

För personer som lider av depression, ångest eller självmordstankar är det avgörande att enkelt kunna få tillgång till hjälp. Terapi och läkemedel är de främsta behandlingsformerna, men ibland är även sjukhusvård nödvändig.

Sverigefinnar berättar inte alltid själva om hur de mår eller står upp för sig själva i vården. Brist på resurser kan göra det svårt att få tider, men vid en akut kris kan man nå den psykiatriska kliniken på det lokala sjukhuset via larmnumret 112.

Även personer med svåra psykiska sjukdomar kan leva ett gott liv med stöd från vården, och många kan fortsätta i arbetslivet trots sin sjukdom.

Anna Toivonen

Sverigefinländarnas arkiv samlade in barns och ungas röster till sitt arkiv genom ett kreativt dagläger. Den röda tråden under lägret var den sverigefinska identiteten.

Varje dag bestod av tre stationer: öva skrivande tillsammans med riktiga författare, skapa egen musik och uppträda på scen under ledning av professionella musiker samt skapa konst med vägledning av en yrkesverksam konstnär. Den sverigefinska identiteten löpte som en röd tråd genom hela lägret.

Blåbärspaj och rågbröd

Barnen skrev entusiastiskt om sina släkter, den finska sommaren och sina semestrar. De skapade egna låtar där deras sverigefinska bakgrund lyste igenom och gjorde egna bastukassar, ugglor i samma färg som sverigefinska flaggan och formade själens röster i lera. I konstverkstaden var det tyst som i kyrkan. 

Ibland tog vi pauser och hängde i hängmattor, spelade kast med liten mobil eller fotboll. Stämningen var på topp under alla tre dagarna. Barnen var engagerade och inspirerade. 

En stor stämningshöjare var också maten. Torpet i Orhem, som ägs av sverigefinska Victoria Rixer, bjöd på fantastiska måltider. Till frukost serverades nybakat hembakat rågbröd, och till lunch lasagne samt en utsökt färsk blåbärspaj med vaniljsås. Den finska mattraditionen väckte alla sinnen till liv.

Idoler förr och nu

När jag var barn var min förebild skidåkaren Marja-Liisa Kirvesniemi, och som tonåring såg jag upp till musikern Prince. Senare, under universitetstiden, beundrade jag professorer.

Men världen har förändrats. I dag finns allt bara några knapptryck bort via mobilen – musik, sport, samtal och sociala kontakter. Det väcker frågan om idolkulturen också har förändrats.

I samtalen på lägret framkom att deltagarna knappast hade några egentliga idoler, möjligen någon enstaka idrottsstjärna. Tanken på specifikt finska eller sverigefinska förebilder var inte särskilt viktig för dem. De ser världen som öppen och lättillgänglig. De betraktar sig som världsmedborgare, samtidigt som de är väl medvetna om sina rötter. 

Gemenskap stärker identiteten

Lägret gav de unga en plats där de kunde vara sig själva: tala olika språk, äta sina favoritmaträtter och uttrycka sig på många olika sätt utan yttre förväntningar.

Även om fokus låg på individens identitet visade sig också gruppidentiteten vara stark. Deltagarna visste att lägret var till för barn och unga med finska rötter. Det stärkte känslan av samhörighet och språkets betydelse.

För många blev lägret kanske en ögonöppnare som fördjupade den egna sverigefinska identiteten.

Bok ges ut i höst

En bok som bygger på material från lägret kommer att publiceras i höst. Läsarna får ta del av texterna och konstverken samt göra sina egna tolkningar. Arrangörerna uppmuntrar alla att inspirera barn och unga till kreativitet – den kan leda till oväntade och betydelsefulla insikter.

Helen Kantokoski Kviby

Manne Mali flyttade till Sverige, till Eskilstuna, år 1987 som knappt 30‑åring. Snart gick han vidare från församlingsarbetet till en tjänst som stiftskonsulent i Västerås.

Under 1990‑talet, när Svenska kyrkans finskspråkiga arbete på nationell nivå integrerades som en synlig del av rikskyrkan, arbetade man också för att skapa en plats för sverigefinska ungdomar i kyrkans ungdomsorganisation, Svenska Kyrkans Unga. I detta var Manne aktiv tillsammans med sin hustru Eeva.

Delaktighet och synlighet i majoritetssamhället präglade Mannes yrkesliv. Han nämndes vid namn när det sverigefinska församlingslivet kom på tal, till exempel vid möten för stiftens kommunikatörer. I sin minnestext berättar biskop Mikael Mogren hur Manne visade honom den sverigefinska verkligheten i Dalsland och Västmanland. Biskopen tackar också Manne för undervisning i finska. I samband med firandet av Finlands självständighet 2017 kunde biskopen tack vare detta predika på finska. Manne bidrog sannolikt även till biskopens Mumin-inlägg i sociala medier.

Musiken var viktig för Manne. Inte så konstigt när bröderna heter Turkka och Mika Mali, två välkända musiker i Finland. I Västerås deltog Manne aktivt i det sverigefinska kulturlivet och i civilsamhället. Han var ordförande för Västmanlands Finska Riksteaterförening VÄSKY. Som regelbunden medarbetare i Himmeli skrev han eftertänksamma och djupa texter om livet och om Gud. 

Även inom kyrkan ville han fortsätta påverka efter sin pensionering. Han var aktiv i Arboga, där han så sent som i förra årets kyrkoval stod som kandidat på POSK‑gruppens lista. I sitt valprogram skrev han:

”Låt oss inte glömma människan i denna värld av artificiell intelligens. Människan behöver en annan människa för att vara människa.”

Kristiina Ruuti

Jobs bok i Gamla testamentet berättar hur Job prövades hårt i sitt liv. ”Men nu när du själv drabbas orkar du inte, när det träffar dig själv blir du rädd.” (Job 4:5)

Job förlorade all sin egendom, han drabbades av variga sår, förbannade sin födelsedag och ifrågasatte Guds handlande. Han frågar: ”Varför ges dagens ljus åt plågade, varför skall de olyckliga leva?” (Job 3:20)

När motgångar drabbar dig frågar du då Gud: ”Varför händer detta mig?” Blir du arg på Gud?

Jobs tre vänner kommer till honom för att trösta och visa medkänsla. De gråter högt, river sönder sina mantlar och strör jord över sina huvuden. I sju dagar och sju nätter sitter de tysta bredvid honom.

Ofta vågar vi kanske inte närma oss en människa som sörjer. Jobs vänner vågar vara där – de delar hans lidande genom att vara tysta. Först efter sju dagar och nätter börjar de tala och försöker visa honom en ny riktning i livet: ”Än en gång skall han låta dig skratta, låta dig jubla av glädje!” (Job 8:21)

Att gå igenom och bearbeta motgångar tar tid. Det är inget snabbt projekt, och behöver inte vara det. Det tar tid – och tårar. Kanske kan någon längre fram upptäcka att lidandet hade en mening och ett djup i det svåra.

Även om du är arg på Gud, är han nära dig. Du är inte ensam. Sök stöd hos vänner och i församlingen. Och låna ditt eget öra åt den sörjande som står dig nära. Var som Jobs vänner: tysta tillsammans.

Även om livet ibland prövar oss hårt, betyder det inte att allt tar slut. Vi kan få en ny riktning, kanske ett lite annorlunda liv, nya perspektiv. Och även glädje i livet.

Riitta Eklund Sandström