Hopp som bär i hopplösheten
(Vaxljuset nr 1- 26)
När Annika Östberg var 27 år utförde hon och pojkvännen ett rån som ledde henne till 28 års fängelse i Kalifornien. Ett rop på hjälp till en gud hon inte trodde fanns och liten pudel gav henne kraft att orka leva under livstidsstraffet.
Text: Millan Österberg
Som 11-åring flyttade Annika mot sin vilja till USA, eftersom
modern har gift sig med en amerikan. När styvfadern skickade bort henne till släktningar drogs hon in i kretsar av kriminalitet och droger. Som13-åring rymde hon hemifrån till San Fransisco. Tre år senare gifte hon sig och födde sonen Sven i hemmet. Paret skiljde sig.
1981 i Lakeport i norra Kalifornien var Annika och pojkvännen Bob Cox på jakt efter pengar till heroin då en restaurangägare och en polis mördades. Enligt mordutredningen höll pojkvännen i vapnet vid båda skjutningarna. Annika sattes i dödscell i två och ett halvt år. Hon erkände sig skyldig till de två mord hon anklagats för. Dödstraffet omvandlades och
hon dömdes till 25 år till livstid i fängelse för delaktighet.
– Jag flyttades till ett större fängelse med så småningom närmare 3 000 kvinnor. Det blev mitt hem i 28 år. En väns livsråd löd; se allt, hör allt, men säg inget. Sonen omkom 1985 i en bilolycka med rattonykter förare. Samma dag dog hans pappa i en hjärtinförakt.
Annika får beskedet i fängelset av en medfånge och vän.
– Då började jag missbruka heroin igen, det fanns tillgängligt i fängelset. 1989 blev jag påkommen och hamnade i straffisolering. En dag vaknade jag upp och började se mig omkring. Jag insåg vad allt - levnadsval, beslut hade kostat; inte bara för egen del utan också för andra. Allt kändes hopplöst. Jag ropade rakt ut till Gud. Jag var också väldigt arg; varför ta min son som hade hela livet framför sig?
Desperat rop på hjälp, början på en lång process
Hon tänkte på sin egen familj, de mördades familjer och andra som påverkats. Annika ville få lämna allt. För första gången bad hon med både hjärta och själ.
– Jag sa ta mig bort från livet, eller visa mig en väg. Det var ett desperat rop på hjälp och först tycktes inget hända. Gud finns inte, tänkte jag då. Snart började saker ske. Det första var att hon stötte ihop med vännen Linda, som varit missbrukare men nu blivit drogfri. Annika gick med i gruppen Anonyma narkomaner för att få hjälp med drogberoendet.
– Jag började se saker annorlunda, jag måste göra egna val, inte bara flyta med strömmen som jag hade gjort sedan 14 års ålder. Eftersom jag skulle bli kvar - den som har dödat en polis kommer inte ut ur fängelset och får inte villkorlig frigivning - skärpte jag
mig. Den dagen började en långsam process. Det tog lång tid för saker att ske, jag fick blicka tillbaka för att se vad som hände och förstå att det var en respons på den bönen när jag öppnade mig själv. Varje gång som jag var redo att ge upp hände alltid något som
sa vänta, håll ut lite till…
Annika övertygades om att Gud finns.
– Han svarade alltid, inte på det sätt jag hade tänkt men det var ett svar. Jag levde med så mycket smärta inom mig, hade medverkat till två människors död och trodde aldrig att det kunde förlåtas, att jag för alltid var fördömd.
Upplevde förlåtelse på riktigt för första gången
Leif, präst i Svenska kyrkan i utlandet, i Los Angeles började hälsa på henne och talade om förlåtelsen. Efter ett desperat rop på hjälp till Gud, började saker hända, berättar Annika.
– Ordet förlåt har för mig alltid handlat om att ställa till rätta det som skedde, säger Annika. Jag körde in i din bil, jag ersätter skadorna. Men människoliv; förlåt att jag var
delaktig när du dog – det fanns absolut inget jag kunde göra, det har jag levt med länge. Det har funnits som en smärta, en tyngd, men den gav nu med sig. Jag upplevde
att det finns en Gud, att förlåtelse fanns på riktigt, också för mig.
Började hjälpa andra kvinnor
Annika anade att det fanns ett annat sätt att leva; hon behövde börja ta emot och ge där hon befann sig. Annika hade accepterat att hon aldrig skulle komma ut ur fängelset
igen.
– Om jag skulle vara kvar, behövde jag sluta tycka synd om mig själv. Jag började se på kvinnorna omkring mig och lade märke till att flera behövde hjälp; vissa kunde inte läsa eller skriva. När de hamnade i fängelse förlorade de vårdnaden om barnen. Jag hjälpte
dem att skriva till domstolarna, i försök att hjälpa dem få tillbaka sina barn. Inom de här kvinnorna fanns en stryka, empati och medkänsla. Jag fick så mycket tillbaka från det arbetet.
Hundarna räddade mitt liv
Varje gång hon kände starka motgångar och trodde sig inte orka mer, inträffade alltid något som visade på en väg framåt. Någon eller något som sa ge inte upp.
– Slutligen blev jag fri, något jag aldrig hade trott skulle ske. Det är viktigt att ha en vaken blick på sig själv. Jag tror mycket på processen i 12-stegsprogrammet, inte bara för missbrukare utan generellt. Om alla levde efter det, skulle vi ha en bättre värld. Man får gå
igenom sitt liv, ta en ordentlig titt, vad ska jag ta ansvar för, och inte, det är viktigt. När man väl ser ärligt på sig själv har man möjlighet att göra något åt det och gå vidare. Att smita undan kostar; att förneka misstag för sådant vi har gjort fel, stjäl energi. Annika fann sin plats, valde att fortsätta leva och satsa i sitt sammanhang. Hon lärde känna personer
som blev hennes närmaste.
– Familjen är de som älskar dig och står på din sida och stöttar när du faller. Dessa blev min familj; ett 20-tal kvinnor. Ett projekt inleddes i fängelset där hundar tränades med klickmetoden och utbildades för att assistera rörelsehindrade i samhället. Annika blev en av dem som fick ta hand om och träna en pudel.
– Om inte den där pudeln hade kommit in i det läget, hade jag nog givit upp. Men då fick jag en vilja och ett syfte. Hundarna räddade mitt liv, satte mina fötter på marken en dag till. Vi var 20 kvinnor av 3 000 som fick den här möjligheten. När hunden var färdigtränad
lämnades den vidare för sitt uppdrag och en ny hund kom för att tränas upp.
– Jag förälskade mig i var och en av dem. De kom som fyra månaders valpar och hämtades vid ca nio månaders ålder. Vi tränade dem till 50 kommandon, till och
med. att plocka upp ett mynt.
Frigiven tillslut
Efter 28 år i amerikanskt delstatsfängelse flyttades hon 2008 till Sverige och den 1 maj 2011 blev hon frigiven och var då 60 år.
- Hur skulle jag börja leva livet igen? Jag har inte haft något jobb; vem vill anlita en för detta fånge? Vänner uppmuntrade mig att skriva en bok om mina upplevelser. Jag fick också hålla föreläsningar. Till slut kunde jag skaffa ett eget hus. Jag arbetar på ett behandlingshem för kvinnor. Annika hade sedan 2011 en älskad hund, Tasha, som dog nyligen, men hon ska snart hämta en hund från Rumänien.
– I fängelset saknade jag sådant som nu fyller mig med tacksamhet. Jag stannar upp och är tacksam över allt jag får. Det är viktigt att prata med och att ha människor i ditt liv som du kan vara ärlig med. När det känns som mörkast, våga då berätta det och känn dig
inte som en jobbig människa. Det är värdefullt att ha någon som du kan berätta för att i dag suger världen, jag vill inte vara med längre.
Tar inget för givet
Annika reflekterar över att det är så mycket vi tar för givet.
– Jag lever ett typiskt Svenssonliv nu, men kommer aldrig vara normal. Efter tiden i fängelset är perspektivet så annorlunda. Jag tar inget för givet, bara att kunna gå
in i en affär och få röra vid saker fysiskt, kunna ha vilken färg jag vill på mina kläder, ha tre–fyra olika schampoflaskor i badrummet. Jag kan gå en promenad rakt fram hur långt jag vill, vara ute i skogen och njuta av tystnaden. Hur jobbigt det än kan bli, konstaterar Annika att det alltid finns fler saker på tacksamhetslistan än sådant att uppröras över.
– Jag försöker göra små saker varje dag, vara den galna tanten som plockar skräp var jag går
– har alltid hundbajspåsar med för jag kan alltid göra skillnad för nästa person som ska promenera där efter mig, säger Annika. Små saker blir stora saker; jag mår bra av att ha gjort något konkret. Tänk att vi bara kan öppna kranen för ett glas vatten när det finns barn
och kvinnor i andra länder som måste kånka på stora vattendunkar.
Det finns alltid tid och något att tacka för
Annika pratar med Gud hela tiden, oftast i tacksamhet.
– Vad som än händer tackar jag för alla gåvor jag har. Ibland Ibland har jag det jättejobbigt, jag vet till exempel inte om jag kan behålla mitt hem, men oavsett går jag aldrig tillbaka till det jag var. Det finns alltid tid att tacka, klaga ibland och ifrågasätta hur Han tänker. Jag pratar med Honom som en vän. Du kan bli arg på en vän också. Sedan tiden i fängelset vill hon alltid ha en hund hos sig.
– Hundar är djur men också ett förkroppsligande av Gud, menar Annika. De ältar inte saker som du har gjort fel, de finns där för dig oavsett. Oavsett om du har en bra
dag eller en dålig dag är de ärliga, du behöver inte göra dig till utan kan vara dig själv till hundra procent. De förväntar sig inget, bara de får vara nära och får kärlek ger
de så mycket kärlek tillbaka. Hon kallar dem kärlek i päls.
– Jag har sett hundar nå fram till kvinnor som varit så instängda och låsta i sig själva, men en hund kunde bryta igenom. Den ställer inga krav och dömer inte. Annika gillar musik och ser sig som en gammal rock’n’roller.
– Gruppen Aerosmiths har gjort låten Amazing, det är nog musiken till mitt liv. Att se hur livet ändrades på ett ögonblick, Gud ser det och ’it’s amazing’, en vändning från mörker till ljus; den har betytt mycket för mig. Jag gillar också att lyssna på John Lennons låt Imagine
och the Beatles. Hon har många gånger fått frågan om hon inte är bitter, att hon har suttit fängslad för något som hon var oskyldig till.
– Jag har alltid varit tydlig med att det var mitt drogberoende och mitt beslut som orsakade hela händelsekedjan. Jag brukar svara: man tar inte ut en bulle ur ugnen förrän
den är färdigbakad. När jag var färdigbakad och skulle gå till nästa ställe i mitt liv öppnade Gud grinden. Jag har en absolut tillit till att Han tar hand om mig oavsett vad
som händer, avlsutar Annika.
Två böcker Annika skrivit:
Ögonblick som förändrar livet, 2011
Se ljuset i det svarta, 2013
Hon var sommarpratare i Sveriges Radio
2010 och Vinterpratare 2012
Dokumentär på SVT från 1999 av Tom
Alandh. Annika – ett brott, ett straff, ett
liv.