16:e söndagen efter trefaldighet
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.”
Jesus går förbi som av en händelse och ser allt framför sig. Han drabbas. Änkans obarmhärtiga livsöde träffar honom rakt in i hjärtat. Det inte går att låta bli att reagera. Allt annat är omänskligt.
Jesus fylls av medlidande står det. Det sker några gånger i evangelierna när Jesus visar sin mänskliga sida: han gråter, han blir förtvivlad och nu drabbas han och visar medlidande.
Gråt inte, säger han till henne. Som om tröstens ord skulle hjälpa. Hur många gånger hade hon inte hört det sägas till henne under denna dag. Många följde ju med henne denna dag. Gråt inte, jo just det.
Kärleken är alltid ett alternativ, hur obarmhärtigt livet än är för oss. Kärleken finns alltid.
Sedan händer det som gör att denna dag skiljer från alla andra begravningsdagar. Händelsen som gör att man kommer att tala om denna dag och som gör att händelsen kommer att fortsatt eka in i framtiden.
Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.
Jesus tar den unge mannen, och säger till honom: stig upp! Och det sker. De trodde inte sina ögon. Ett stycke himmelrike visar sig helt plötsligt. Omöjligt att förstå redan då och begravningsföljet häpnar. Änkan får möta sin son igen. För så obarmhärtigt kan inte livet vara, säger Jesus.
Det finns så många änkor i världen som förlorat sina barn. Livet blir så obarmhärtigt för oss. Är det så det ska vara? Guds svar är nej, så är det inte. Men det skedde för änkan i Nain och det sker om och om igen. Det finns så många som förlorat sina kära. Var är du Gud?
Gud finns i det obarmhärtiga. För änkan i Nain blev det konkret. Detta är inte meningen, visade Jesus i handling och ord.
Änkan i Nain var heller inte ensam den dagen. Det fanns flera runt henne. ”En stor skara människor från staden” var med henne. De visade också sitt medlidande och stämde in i att detta inte är meningen. Fast det sker, om och om igen, är det inte så det är menat. Begravningståget blir som en proteströrelse mot obarmhärtighet och för att visa medlidande och barmhärtighet. Oavsett var vi står i tåget, eller är änkan själv, går det alltid att visa medlidande.
Kärleken är alltid ett alternativ, hur obarmhärtigt livet än är för oss. Kärleken finns alltid.
Gud, hjälp mig idag att visa barmhärtighet.
Fredrik Olofsson, stiftsadj, Linköping