I veckorna efter de allmänna valen präglas samhällsdebatten av intensiva förhandlingar och politiska diskussioner. Politik handlar om intressekonflikter och om olika uppfattningar om hur samhället bör utvecklas. Så ska det vara.
Men en förutsättning för att detta ska gå åt ett mänskligt och inkluderande håll ligger i människosynen. I hela västvärlden har just människosynen förskjutits under en längre tid. Vad bygger upp ett samhälle? Vad river ner?
De flesta känner nog igen vad som ”smakar gott” i det mellanmänskliga samspelet, vare sig det handlar om samhällsnivån eller det privata. Och vi känner igen smaken av det som förstör. Det är ingen tillfällighet att vi beskriver vissa värderingar som unkna, till exempel. I våra mänskliga känselspröt finns mycket som hjälper oss att orientera i livets grundläggande värden, och som hjälper oss att känna igen det som bryter ned.
Vad behöver vi hålla ögonen på? Jag tror att det finns ett antal erosionsfaktorer som vi behöver vara vaksamma på, eftersom de på riktigt är destruktiva för samhället. De behöver bemötas, men utan att eskalera, och utan att fördjupa konfliktkänslan i samhället.
Den första erosionsfaktorn är demonisering. Den börjar när grupper i samhället beskrivs som problem och görs till syndabockar. Eller när vi inte nöjer oss med att kritisera en människas åsikter eller handlingar, utan börjar misstänkliggöra hennes integritet eller existens.
En annan är kränkthet. Verkliga oförrätter ska naturligtvis tas på allvar. Men känslan av att ha blivit förödmjukad är också konfliktalstrande. Den kan föda oförsonlighet och få oss att sluta lyssna och tappa samhällstilliten. Kränktheten som Tyskland upplevde efter Versaillesfreden 1919 bidrog till att driva fram första världskriget. Även i dag, världen över, försöker många spela på kränkthetens strängar för att nå sina syften.
En tredje erosionsfaktor uppstår när människor angriper sådant som andra vördar eller håller heligt. Att medvetet såra eller förnedra andra människors djupaste övertygelser är ett effektivt sätt att skapa uppmärksamhet. Men det bygger inte ett gott samhälle.
En fjärde faktor är frestelsen att bli en spegelbild av den man bekämpar. När vi möter aggressivitet svarar vi lätt med aggressivitet. När vi möter förakt svarar vi med förakt. Den som är aggressiv mot de aggressiva kommer ofta att kallas modig av den egna gruppen. Men om vi steg för steg övertar motståndarens sätt att se på människor, då har vi förlorat oss själva och det vi trodde på.
Bakom mycket av detta finns den femte faktorn, rädslan. Rädsla är nödvändig för att upptäcka verkliga faror. Men rädsla är en dålig rådgivare.
Ett samhälle blir inte starkare av att människor lär sig att misstänka eller förakta varandra. När jag hör mig själv tänka: ”Jag begriper inte hur de kan tänka så”, behöver jag stanna upp. Just det, det finns något jag ännu inte har förstått.
Demokratin behöver tydliga konflikter, tydliga alternativ och människor som med övertygelse argumenterar för det de tror på.
Men den behöver framför allt människor som också i konfliktens stund ser den andre som en medmänniska med värde och värdighet. Som vill förstå, så långt möjligt.
Erosion går långsamt. Det gör också arbetet med att bygga tillit. Båda handlar om orden vi väljer, bilderna vi sprider och hur vi talar om den som är och tycker annorlunda. Uttrycket ”att vara mänsklig” fångar på ett gott sätt det som bygger upp.