På kajen i marinan står just nu min gamla segelbåt. Båten är liten och sliten, av karaktären ”risig, men betald”, men den ger mig mycket glädje sommartid. En av storheterna med segling är att man hela tiden är i direktkontakt med vädret. I seglet, lutningen, känslan på kinden. I handen på rorkulten. Allt från stiltje till hårda vindar blir en del av en själv.
Det blåser hårt i världen nu. Det är så att det känns i hela kroppen.
Under vattenytan finns det som är helt avgörande för segelbåtens stabilitet. Kölen. Man ser den inte, förutom då båten ska upp på land, men den vardagliga osynlighet till trots: det är kölen som gör att båten inte omedelbart välter.
Ett samhälles, och en människas, ”köl” måste vara tung, och infästningarna starka. Ju mer det blåser desto viktigare är det.
”Tyngd” handlar om våra grundläggande livsorienteringar, faktorer som styr sådant som världsbild, människosyn och samhällsuppfattning. De finns där, också när vi inte tänker på dem, och de är avgörande för uthållighet och hållbarhet i samhälle och liv. De håller livet stabilt och gör kursstabiliteten möjlig.
I dag är det fredens kurs vi försöker hålla, medborgare, politiker, Försvarsmakten, myndigheter, näringsliv, kyrkor, civilsamhälle. Vi vill freda oss.
Värden, Ansvar, Relationer, Mening och Tro. Dessa fem nyckelord är ett sätt att sammanfatta vilka grundläggande faktorer som skapar samhällets och människans tunga köl som gör att vi inte kapsejsar när det blåser hårt i världen. Det går att uttrycka på andra sätt, men ett samhälles stabilitet bygger på att det finns goda svar på de frågor som lever inom dessa områden.
Vilka värden styr mig egentligen, vilka ansvarsförhållanden står jag i, vilka relationer behöver jag se mig som del av, vad är egentligen meningsfullt i liv, affärer och framtidsplaner? Och vad tror jag om världens och livets djupaste skikt? Det är ingen tillfällighet att det var sådant som man i ungdomen talade om när festen var slut och alla hamnat i köket.
Utifrån sådana frågor förstår vi vår plats i världen, vad som är gott och rätt och vad som är rättfärdigt att göra inom det mänskligas ramar. Detta är viktigare än någonsin när uppgiften att freda oss får nya dimensioner. Kanske sammanfattar uttrycket ”att freda oss” totalförsvarets djupa angelägenhet. Vi vill vara i fred, leva i fred och därför fredar vi oss.
Själv sammanfattar jag orden Värden, Ansvar, Relationer, Mening och Tro i akronymen VARMT. Det påminner om att vi, inom alla dessa områden, har ett ansvar för att skapa ett varmt, mänskligt och välkomnande klimat, som människa och i alla de sammanhang vi tjänar. Att bygga fred.
Det måste finnas tyngd i våra ställningstaganden i detta, för genom detta skapas motvikt när omständigheterna trycker på. Inte som den lilla leksaksgubben med tyngd i botten som alltid reser sig som om inget hänt och skakar av sig puffarna med ett påmålat leende. Nej, som en segelbåt som kan hålla stabilitet, fart och kurs, eftersom kölen håller emot också vid mycket starkt tryck. Viktigare och viktigare ju hårdare det blåser.
Ibland sägs att företag och organisationer inte ska bry sig om denna typ av frågor utan bara göra sitt jobb. Så går det dock inte att resonera, för vi fattar helt enkelt aldrig beslut som är oberoende av ”VARMT-perspektiven”.
Perspektiven finns där tysta, hela tiden, i styrelserummen och ledningsgrupperna, i de små eller stora besluten. Ofta artikuleras de inte – vi lever bara i svaren. Utom de där gångerna då de blir så påträngande att vi förblir vakna om natten. Ibland ser vi dem, oartikulerade, i en medmänniskas ögon.
Detta är områden där vi behöver träning för att hantera nyanser och komplexitet. Vi behöver styrka och tyngd för att hålla livet upprätt också när det utsätts för de påfrestningar som alla, utan undantag, ställs inför. I närkampen med livets djupperspektiv finns oanade möjligheter till självkännedom, för både samhällen och individer.
Min segelbåts namn är ”Stjärna” fast på ett annat språk. Just nu får det vara en blinkning till Trettondedag jul, som vi firade i tisdags. Den dagen är en påminnelse om de tre vise männen som följde stjärnan på vägen till ”fredsfursten”, som Bibeln uttrycker det, i krubban. De hade en klar bild av vad som är viktigt i livet. Därför höll de blicken på stjärnan och följde en god kurs. Stabilt.
Läs krönikan i Dagens industri