För många år sedan höll några författare en föredragsserie om Svenska kyrkans identitet. De började alltid med att ställa frågan om vad som är typiskt för Svenska kyrkan. I efterhand berättade de att svaren ofta var snarlika: Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd, evangelisk-luthersk och rikstäckande.
Ingenting av detta är felaktigt, men svaren utmärktes av att de lyfte sådant som uppfattades som särskiljande för Svenska kyrkan. Även om kännetecknen i praktiken inte skiljer sig så mycket från andra kyrkor i Sverige, så väcks en viktig fråga: är det verkligen det avvikande som ska kallas typiskt för en kristen kyrka i jämförelsen med andra?
Om man verkligen velat lyfta fram det som är typiskt för Svenska kyrkan så borde svaren ha handlat om Jesustro, om förlåtelse, evigt liv och om en Gud som älskar alla människor. Med andra ord: det som är typiskt för en kristen kyrka är typiskt för alla kristna kyrkor.
Jag tänker på detta när jag följer samtalet om svenska värderingar; letar vi efter det särskiljande, och antyder detta att frågan ibland handlar om värderingsmässig precisionsbekämpning av folkgrupper man ogillar?
Varför letar vi människor så gärna efter det som skiljer oss från andra? Frågan vaknar varje gång någon framhåller så kallade svenska eller kristna värderingar som jag inte känner igen mig i – trots att jag är både svensk och kristen.
Tänk om några av de viktigaste värderingar som kallas svenska samtidigt är typiska för många andra också: mänskliga värderingar.
Om Gud har skapat alla människor med lika värde och värdighet, så är det inte nödvändigtvis de svenska, amerikanska eller ens kristna värderingarna som är centrala, utan de mänskliga.
Jesus betonar det genom sin ikoniska one-liner: ”Allt det ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem”. Här stämmer ordet ”ikonisk” rätt bra, för det betyder egentligen en bild som öppnar för en djupare verklighet. Så fungerar denna mening; var blir jag berörd på ett gott sätt i min grundläggande mänsklighet? Det är en mänsklig värdering – som uppfordrar mig till inkludering av medmänniskan, oavsett folk, religion eller annat som kan skilja oss åt. En människa är en människa, och det som gäller en gäller också andra.
Min gudstro säger mig att Gud skapat oss med en längtan efter det goda. Vi vill leva i vänskap med människor omkring oss, vi sörjer med varandra på olyckans dag, och sträcker ut en medmänsklig hand. Öga mot öga så vill vi varandra normalt väl. Motsatsen finns, men den mänskliga intuitionen och erfarenheten låter oss ana att den ska betraktas som undantag, och framför allt inte som schabloner att pressa in andra i.
Viktigast är värden som inspirerar till gott mänskligt liv. För alla. Att utforska dem tillsammans är långt mer fruktbart än försöka lägga beslag på ”allt som är bra” och påstå att det tillhör just min teologiska, politiska eller etniska grupp.
Det viktiga med värdegrunden är inte att den är svensk utan att den är god. Det ska inte tas för givet att allt som är svenskt är gott, men inte heller att allt gott är svenskt. Tillsammans kan vi söka det genuint mänskliga och förverkliga det tillsammans.
Vad är då typiska svenska värderingar? Mänsklighet, vore en bra början som svar. Här, liksom överallt.