Känns det skönt att stanna till, eller finns det ett stressande driv i kroppen att skynda över gatan trots att det är rött? Oftast står jag kvar på trottoaren och funderar över vad jag just upplever. Vad säger känslan av avslappning eller känslan av stress om mitt liv i denna mikrodel av vardagen?
När det slår om till grönt så går jag. Vad fick jag: var det 30 sekunders tidsförlust eller 30 sekunders vilovinst?
I Första moseboks början finns myten om hur Gud skapar världen på sju dagar. Fast det stämmer inte. Denna mytologiska skapelseberättelse säger att det tog sex dagar. Gud vilade på sjunde dagen (1 Mos 2:2-3). Och det var just vila det handlade om. Gud optimerade inte sina tidsresurser och ägnade sig åt aktiv fritid. Vilan var en del av verket.
Visst måste företag ta ansvar för kostnadskontroll och bästa möjliga användning av resurser, både vad gäller utrustning, ekonomi och anställda. Men det som är företagandets logik behöver inte vara livets logik. Mediernas rubriker om hur vi ska ”maximera” livet lockar oss kanske åt fel håll.
Ett aristoteliskt uttryck, som använts inom lite olika områden i tillvaron, är ”horror vacui”, skräcken för tomrum. Det digitala samhället passar som hand i handske in i den varningen. Mobiltelefonerna ger oss ett redskap för att fylla minsta skrymsle av livet med ”content”. Men tänk om mycket av livets mening ligger i mellanrummen.
Det finns en anekdot om att Jan Stenbeck ska ha sagt att skälet till att han blev så framgångsrik var att han låg i badkaret mer än de flesta. Sant eller inte, det finns en insikt i det. I de tomma livsrummen syns det vad som är stort eller smått, viktigt eller oviktigt.
Under den gångna helgen har jag, bland annat, ägnat mig åt att ha långtråkigt. Jag satt i en stol och tittade framför mig, somnade till och vaknade till. Och satt kvar. Mobilen låg i en annan del av huset. Jag övade det som fotografen Mattias Klum skriver i sin nya bok ”Stigminnen” (i serien Ärkebiskopens fastebok), att fantasin föds i långtråkigheten.
Det är som att släppa en liten sten i djupt vatten. Den sjunker, rätt långsamt, djupare och djupare. Men det tar tid att gå på djupet. Långtråkigheten gör att ännu osedda tankar börjar gå att ana och annat, som slamrat, träder i bakgrunden. Den som vill kan ta det som kommer i bön till Gud, och kanske fråga: ”vad är det jag ser? Och vad betyder det?” Eller bara låta tankarna komma och gå.
Varje tomrum i livet behöver inte fyllas upp med det som är roligt eller meningsfullt. Det visste Alfons Åbergs farmor, som, i boken ”Lycklige Alfons Åberg” (1984) jublade när Alfons och hans pappa suckade över hur tråkigt de hade det.
Att ha tråkigt är en underskattad njutning. Det är en sorts livsrytmens koriander, som kräver övning för att ta till sig, men som det är svårt att vara utan när man väl lärt sig uppskatta den.