Det händer att församlingar får hjälp av stiftets skogsförvaltare med att hitta lämpliga träd på kyrkans mark vid restaurering av en kyrka eller klockstapel som kräver grova eller långa timmer. Det är ofta inte så många träd som behövs och därför går det ganska lätt att hitta.
Betydligt svårare är det att hitta skogar med passande träd till alla tak med kyrkspån som ska underhållas eller bytas årligen. Dagens skogsbruk i har inte som mål att kommersiellt producera grova tallar i täta bestånd som fått stå och mogna tills de blivit minst 150 år innan de avverkas. Det har lett till en brist på detta virke, och det ser likadan ut över hela landet oavsett vem som äger marken.
Ett växande problem
För materialproducenter och hantverkare är detta ett stort och växande problem eftersom materialet behövs för att underhålla och lägga om tusentals kvadratmeter spåntak årligen. Lika bekymmersamt är det för förvaltare och beställare när krav ställs på att ett kyrktak måste läggas om med träspån för att bevara byggnadens kulturhistoriska värden.
Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet har i samverkan med några stift och enheten för kulturarvsstöd på nationell nivå genomfört ett projekt med fokus på framtida virkestillgång. De har undersökt vad som behöver göras för att kyrkan ska kunna använda virke från egen skog i den framtida förvaltningen.
Brist på kärnfura
Linda Lindblad, projektledare, konstaterar att virke till kyrkspån av furu de kommande 100 åren är en svår nöt att knäcka. För att täcka 1 kvm takyta med spån i en trelagstäckning behövs en 5 meter lång rotstock av mogen kärnfura som är minst 50 cm i diameter i brösthöjd, är helt rakvuxen i fibrerna, har täta årsringar och liten eller ingen kvist i rotstocken. Det betyder att det krävs stora mängder gamla mogna furor med hög andel kärna och täta årsringar för att lägga om ett spåntak.
- Men furor som är äldre än 120 år eller äldre finns nästan inte längre i den svenska produktiva skogen. De som finns kvar uppnår ofta inte de högt ställda kvalitetskraven och skyddas dessutom från avverkning genom certifieringar och artskyddsförordningen för att uppnå skogsbrukets hållbarhetsmål, berättar Linda Lindblad.
Standardisering har försämrat mångfalden
Senare års forskning visar att spåntillverkningen under 1900-talet blev alltmer likriktad. Den spånhandledning som Riksantikvarieämbetet gav ut på 1970-talet har fått långtgående negativa konsekvenser. Till exempel har antalet tak med ekspån minskat eftersom furuspån slentrianmässigt har lagts, även om taket tidigare täckts av ekspån. Spån av andra träslag, eller ek och furu i kombination, är kulturhistoriska nyanser som varit vanliga i stora delar av landet men som under 1900-talet suddats ut.
Det är en värdefull insikt eftersom den öppnar för möjligheter att använda mer lövträ, ek men även asp och al vid restaureringar och omläggningar av till exempel spåntak.
- Vi måste bli bättre på att leta efter arkivuppgifter om använda träslag och att på plats i byggnaderna undersöka vilka träslag som finns eller har förekommit i en konstruktion eller som takmaterial. Det har visat sig, inte minst i detta projekt, att vindarna är fulla av ”byggskräp” från gamla spåntäckningar, fortsätter Linda.
Vad kan kyrkan göra?
I projektet blev det tydligt att både vård- och underhållsplaner liksom register över kyrkobyggnader saknar uppgifter om använda träslag. Dessutom finns det nästan aldrig mått på vare sig takytor eller väggar. Det gör att fastighetsförvaltningen har svårt att göra beräkningar och svara skogsförvaltningen vilka behov man har i framtiden.
Linda ger några förslag på hur kyrkan kan börja arbeta för att möjliggöra användning av fler träd från den egna skogen:
- Dokumentera virkesmåtten i era konstruktioner. Hur stora är spåntaken i er församling? Vilka dimensioner och längder har stolpar och bjälkar i klockstapeln? Om sådana siffror sammanställs mer systematiskt finns beredskap att göra volymberäkningar både vid enskilda restaureringar och i större skala.
- Sammanställ uppgifter om vad det är för träslag som använts. Skogsförvaltarna behöver både veta vilka träslag, kvaliteter och vilka mängder som behövs för att kunna planera rätt. Kanske har det varit något annat än furuspån tidigare, sök i arkiven eller genomförda inventeringar.
- Etablera kulturvirkesbanker. Börja undersöka från vilka skogsmarker träden i framtiden hämtas vid behov. Det behövs både skogar med lövträd och barrträd. Hur ska de olika skogarna skötas?
- Arbeta tillsammans med kunskapsbyggnad och återtagande av äldre materialval inom församlingar och stift, fastighetsförvaltare, skogsförvaltare.
Det finns mycket att lära av det material som sammanställts i projektet. Lyssna gärna på Lindas inspelade föredrag och läs rapporten Ytor och specialvirke. Om Svenska kyrkans virkesbehov.