Oavsett vad man tycker om olika förslag och åtgärder så har tonläge, människosyn, rimliga och orimliga förslag blandats ihop och skapat motsättningar.
Då blir det som det blir: anklagelser och svartvita beskrivningar far omkring i både sociala och traditionella medier. Detta har inte hjälpt oss framåt som samhälle.
Men nu. Börjar tonläget i den politiska huvudfåran äntligen nyanseras? Åtgärder och förslag tänkta att skapa förutsebarhet och ordning börjar kunna skiljas från sådana som ger orimliga konsekvenser för enskilda och för samhället. Det är ett tecken på demokratins stabilitet och lyhördhet om våra politiker över största delen av fältet faktiskt kan säga: ”Här blev inte allt bra. Vi behöver se över detta”.
All heder åt politiker som kan nyansera sina positioner och till och med ändra sig. Av erfarenhet vet vi att ett samhälle som lär av både framgångar och misstag och justerar kursen är ett samhälle som bygger sig starkt och motståndskraftigt.
För visst finns det ett antal regler och förslag inom migrationsområdet där gränsen passerats för det som många anser som rimligt: tonårsutvisningar, retroaktiva lagändringar, utvisningar av människor som sköter sig och bidrar till samhället, och alltför restriktiva ventiler för särskilt ömmande fall?
Mina starka intryck av otaliga möten med människor är att den typen av regler och förslag har mycket svag förankring i Sverige. Också i politiken. I förekommande fall har remissutfallet definitivt visat att mentala – och i somliga fall kanske också legala – gränser både i myndighetssverige och hos folk i allmänhet passerats.
Kan fokus nu flytta sig från frågan om hur Sverige håller människor borta till frågan om hur vi lever tillsammans i samhället så att alla får – och ser – möjlighet att vara en integrerad del av gemenskapen?
Förutsättningarna är goda eftersom politiker, återigen över stora delar av fältet, äntligen börjar släppa den svepande direktkopplingen mellan brottslighet och migration. Sanningen är förstås mycket mer komplex än så, och det är gott att det börjar synas att det är integrationen som behöver mer av vår uppmärksamhet.
Nu återvänder förhoppningsvis sakligheten i debatten, och därmed förmågan till nyanserade samtal och konstruktiva lösningar.
Många reportage om lyckad integration har synts i media under en längre tid. Det har också väckts krav, inte minst från näringslivet, om bättre förutsättningar för människor att bidra till svenskt företagande och välståndsskapande.
Här finns stadig grund att bygga på, i den goda inkluderande människosyn som så länge varit fundamentet i vårt samhällsbygge, och som vi är många som hyllar och vill verka för, och som också en överväldigande majoritet av våra folkvalda står för.
Själv känner jag igen den människosynen från punkt efter punkt i de bibliska berättelserna, med fokus i så många av de ord som Jesus skickat in i vår tid, och som känns igen långt över religions- och politikgränser. Som ”Allt det ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem”.
Visioner är vackra, men de måste också omvandlas till praktik. Givetvis behöver Sverige en reglerad och hållbar invandring, men arbetet för integration behöver benämnas som en långsiktig samhällsnytta, mer än som en kris.
Här bjuder valrörelsen rika möjligheter att visa hur vi ska bygga vidare på vårt inkluderande samhälle.