13:e söndagen efter trefaldighet
I en tid då Kyrie Eleison, "Herre, förbarma dig", tycks vara det omkväde som stiger från jordens alla hörn upp till himlens härlighet är det lätt att inte höra det Gloria, den lovsång, som trots allt gör så att världen snurrar.
Vi lever ju också i en värld av goda gärningar och ibland blir vi så fokuserade på det sargade att vi glömmer bort vår förmåga att plåstra om. Femtonåringen i konfirmandkåpan påminner mig när han med klar stämma berättar om det senaste dygnets goda nyheter han skrivit ner:
”Många människor har känt att livet är meningsfullt och tusentals människor har faktiskt avstått från att säga eller göra något elakt.
Varje sekund har intelligenta, kärleksfulla, vänskapliga och väldigt modiga handlingar utförts på vår planet och gjort att många människor har fått skratta.
Jorden har inte gått under utan fortsatt snurra runt sin axel som vanligt och det gör att solen gått upp överallt, även hos dem som är hungriga, ledsna och ensamma.
Miljontals människor har tittat på varandra snällt, har kämpat för bra saker och vägrat ge upp.”
Temat för söndagen som kommer är Medmänniskan och när jag läser bibeltexterna så tänker jag på medorden vi har. Medmänniska, medskapare och medkänsla. Med människa, inte mot människa, inte mot skapare, och inte mot känsla. Jesu ord är glasklara - älska helt enkelt, gör det bara!
Det handlar om nickar och leenden i vardagliga möten, ett berömmande ord och en klapp på en axel. Det handlar om att plocka upp det som någon har tappat, att säga tack och att vara en människa som ser en annans människas behov. Att vara en medmänniska med människor.
Våra liv består av möten, vänskapsmöten, kärleksmöten och de där mötena som får oss att både vilja fly och illa fäkta, att skamset sjunka genom marken eller att ilsket vilja ge den svidande kommentaren tillbaka.
Med människa, inte mot människa, inte mot skapare, och inte mot känsla. Jesu ord är glasklara - älska helt enkelt, gör det bara!
Och Jesus vet och Jesus lär. ”Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda, gå längre än vad du egentligen har lust och tid till, ge mer än vad som behövs och vänd inte ryggen till den som behöver dig.”
Världens oändliga behov av medmänsklighet kan få oss att sucka uppgivet och maktlöst. Det lilla vi kan göra känns som ingenting. Men en god gärning är aldrig någonsin bortkastad och när vi trots våra goda föresatser misslyckas skulle jag vilja lägga till en god nyhet till konfirmandens kloka lista:
”Tusentals människor har fått nya möjligheter att rätta till det som blivit fel och tagit chansen att säga förlåt, kom, följ med. Tillsammans är vi oslagbara.”
När jag läser evangelietexten en sista gång ser jag för mitt inre hur Jesus och lärjungarna går iväg. En dag är till ända, solen sjunker sakta och färgar himlen röd, olivträden skimrar som silver och när vännerna lägger sig att sova så går solen upp för andra.
Nya dagar med nya möjligheter och jag tycker mig höra att en av de 12 nynnar på en sång som jag själv nynnat på många gånger:
”Så fortsätt längta, hitta mod. Våga hoppas, våga tro. Tro på drömmar, ta ett kliv. Vält den värld du lever i. Och var en galning, var naiv. Det är det som håller oss vid liv.”
Lotta Ingerholt, församlingspedagog/gymnasieteolog, Svenska kyrkan i Uppsala.