Därför vetter lojalitet mer åt kärlek än åt lydnad och mycket mer åt trofasthet än åt rädsla.
I samband med Folk och försvars rikskonferens presenterade Järvaveckan Research en rapport om försvarsvilja, som berörde mig.
Den visar att: ”… försvarsviljan är som högst bland personer som är födda utanför Europa. I denna grupp uppger nära sex av tio att de är mycket eller ganska villiga att delta i en stridande funktion för Sveriges försvar, trots risk för det egna livet – en högre andel än bland både svenskfödda i utsatta områden och i övriga Sverige”.
Lojaliteten mot samhället är alltså stor. Men vad är egentligen lojalitet och hur växer det fram?
Ordet ”lojal” har samma språkliga ursprung som ”legal”, men betydelsen har förändrats. Under utvecklingen delades ordet i två riktningar: ”legalitet” kom att handla om regler och ordning, medan ”lojalitet” fick betydelsen trofasthet och gensvar.
Men det finns tillfällen då företeelserna blandas samman, där både likheten och skillnaden blir smärtsamt tydliga. Ett exempel är den tragiska tv-sändningen för några år sedan då Putin tvingade sina underlydande att inför kamerorna deklarera ”lojalitet” med invasionen i Ukraina. Samma, men i annan form, finns i Trumps behandling av sina partikamrater, som genom hån och tvångsmetoder tvingats till rättning i ledet. ”Legalitet” inför oskrivna tvångslagar eller ”lojalitet” genom trofasthet och gensvar? Döm själv.
För många år sedan mötte jag en falkenerare som berättade om sina fåglar som han älskade. Hans yttre tydde på ett mycket hårt liv, och på direkt fråga svarade han: ”Mitt cv vill du inte veta något om”. Men när han talade om sina fåglar så hördes så tydligt de djupa livsinsikter som fått hans liv på rätt köl. Jag minns särskilt när han kom in på frågan om frihet och tillhörighet: ”Du kan aldrig få fåglarna tama”, sa han, och fortsatte: ”Vid varje tillfälle väljer fågeln själv om den vill komma tillbaka till dig. ”Den gör ett positivt val, inte ett negativt val.”
Berättelserna om Jesus vittnar om lojalitet bland många av lärjungarna. Där fanns en sorts frihet att komma eller att gå, att stanna ett tag och sedan gå vidare. Av de närmaste valde elva av tolv att stanna, och den lojalitet som växte fram lade grunden till att den kristna kyrkan kom att spridas, genom dessa enkla predikanter som reste ut i världen och berättade om vad de upplevt.
Vad är det som gör att människor är lojala i den djupa bemärkelsen? En av hemligheterna är att lojalitet är ett gensvar. Det är den fria varelsen som väljer att vara lojal. Därför vetter lojalitet mer åt kärlek än åt lydnad och mycket mer åt trofasthet än åt rädsla.
Känslan inför ett samhälle kan vara att jag som individ mest ska bry mig om mig själv – men lagarna måste jag ju, till nöds, följa. Eller så kan det vara motstånd och hat för att man känner sig utanför. Eller så kan man känna just lojalitet och en tacksamhet över att det finns lagar och regler.
Ytterligheterna handlar om att inte förstå sig som en del av samhället eller att känna sig utfryst ur det. Utrymme för det positiva valet saknas.
Lagar ska vi ha, liksom laglydnad, det är fundamentalt för att samhället ska fungera. Men om vi i djupare bemärkelse vill ha lojala medborgare så måste mötet mellan samhälle och människa vara sådant att lojaliteten blir ett positivt val. Det ska vara något som vi gör med glädje, även om vi, som i värnplikt och försvar ser att priset kan bli högt.
Den man vill ska vara lojal måste känna sig inbjuden, välkomnad, inkluderad. Det är en riktning att uppmuntra vårt samhälle att alltmer gå i.