De hade olika bakgrund och röstade säkerligen olika i allmänna val. Ingen av dem hade studerat på universitet, och de flesta hade nog inte mer än folkskola som studiebakgrund. Ändå var de bland de mest bildade människor jag har träffat.
Några av dem hade nog fackföreningarnas studiecirklar som klangbotten. Söndagsskolan och konfirmationen också, förstås. Dit hänvisade de ofta. Och det kom aldrig som någon överraskning i våra samtal att vår baskultur är genomsyrad av kristna referenser.
Här mötte jag som ung präst den breda, folkliga bildningstraditionen – en sorts syre i samhället. Den gjorde djupt intryck på mig. Återblicken kan uppfattas som nostalgi, men det är inte bara en bakåtprojektion. Det är också en framtidsbild, ett möjligt samhälle.
Det kan vara svårt att få tag på bildningens inneboende art. Bildad är den som inte behöver hänvisa till sin bildning. Man bara inser livets ambivalenser och vågar stanna i dem. Visshet och vishet är förvisso förväxlingsbara som ord, men nyansskillnaden tangerar bildningens undflyende karaktär. Och dess relationella aspekt. Bildade är vi tillsammans. Så blir vår mänsklighet starkare.
Bildning handlar inte främst om att veta mer, utan om att kunna se annorlunda. Att föreställa sig att världen skulle kunna se ut på ett annat sätt än den gör just nu, att min bild av världen inte nödvändigtvis är den enda sanna. Att se världen ur den andres synvinkel är en bildad handling. Inte bara som ett kunskapsprojekt, utan som ett emotionellt risktagande: att gå i den andres skor, och ibland också ta några steg in i ett land där jag själv inte känner mig hemma.
I dag talas det om demokratins kris. Oavsett vilken bedömning man gör och hur mycket oro man känner demokratins bräcklighet så finns det anledning att vara vaksam. Alltid.
Demokrati och bildning hör ihop, för bildningen är demokratins själva mylla, den jordmån som behöver hållas näringsrik och lucker. Baskonstruktionen i demokratin är samhällets institutioner, de som med noggrannhet och skicklighet och oväld sköter demokratins hantverk. En god valrörelse syresätter demokratin, och så kommer valdagen, högtidsdagen då vi firar demokratin.
Den evangelisk-lutherska traditionen, som i så hög utsträckning präglat vårt land, är faktiskt i hög grad en bildningstradition. Martin Luther ville att pojkar och flickor, män och kvinnor, unga och gamla skulle kunna läsa och därmed själva kunna skapa sig en bild om vad till exempel Bibeln säger. Sådant är för viktigt för att överlåta åt prästerna, helt enkelt.
I den traditionen står Svenska kyrkan, med mindre ambition att säga åt folk vad de ska tycka, men med glädje i att, tillsammans med andra, bidra till att ge människor redskap, teologiska och andra, för att fatta egna, goda, beslut. Kloka är vi tillsammans.
I Eyvind Johnsons beredskapstrilogi, från andra världskrigets tid, säger huvudpersonen Johannes Krilon så här:
”Ett av fiendens vapen är att göra oss förtvivlade, vilsna och osäkra, och ett av de finaste medel som finns för att styrka människosjälar är upplyftande och lärorika samtal. Vi måste använda också andra medel mot våra fiender, men detta får vi inte glömma, detta får inte ligga obegagnat.”
I en värld som skakar är kanske bildningen en av samhällets första försvarslinjer.