Ers Majestäter, ärade statsråd och landshövding, friends from the Church of Ireland, kära ordförande, biskopar och ledamöter i kyrkomötet – systrar och bröder i Kristus!
Också jag vill med glädje och tacksamhet hälsa er alla varmt välkomna till årets kyrkomöte. Glädje och tacksamhet för att vi lever i ett land där vi får samlas, för demokratin som ger stabilitet och rättvisa – och förstås för att se alla era ansikten, kära kyrkomöteskollegor och vänner.
Framför allt är vi här för att Jesus Kristus har kallat oss i våra olika sammanhang för att tillsammans, i kyrkomötets särskilda uppdrag, ge kyrkan kropp och närvaro i världen.
Uppdraget att leda kyrkan är tidlöst – och det formas av den tid vi lever i. I dag är det vi, valda ledamöter och biskopar i kyrkomötet, som har detta särskilda ansvar. Vi får be Gud om ödmjukhet och ansvarstagande i uppdraget.
Kyrkomötets samtal skulle kunna tolkas som ett utslag av att vi är kallade att hjälpa varandra i att öva oss att se världen med Jesu ögon.
Ofta är det svårt att finna svaren, men vi hjälper varandra att ställa frågorna och att söka oss framåt.
Frågor är spännande, för de öppnar för tro och fördjupning, ibland också för omvändelse och förvandling.
I en värld där det ofta ses som ett nederlag att ändra uppfattning behöver vi påminna varandra om att ”omvändelse” är ett nyckelord i kristet språkbruk.
Det står inte ”saliga är de som låter sig påverkas av ett gott samtal” i Bergspredikan, men vi kan väl åtminstone leka med tanken.
På kyrkomötets bord ligger förslag till viktiga beslut. Till dessa hör skogsfrågorna. Att de engagerar är väl en underdrift. Men min övertygelse är att vi inte är så oense som det ibland kan framstå. Och det står det förstås fritt att ha en annan uppfattning.
Utredningsdirektiven byggde på ett beslut med stor majoritet i kyrkomötet, om att utveckla skogsbrukets roll i skapelseansvaret i kyrkoordningen, och direktiven togs fram i bred enighet. Ytterligare perspektiv har inhämtats genom det omfattande remissförfarandet. Här vill jag rikta ett särskilt tack till alla som bidragit. Kyrkostyrelsen har därefter arbetat fram förslaget i stor samsyn. Låt oss inte glömma denna gemensamma grund, när vi i öppenhet för varandra utforskar vad kyrkomötet vill ha som sina slutgiltiga beslut.
Vi står inte stilla utan vi vill framåt också i dessa frågor. Framåt i kärlek och förundran för den skapelse Gud har anförtrott oss att tjäna, framåt i uppgiften att lämna en planet i bättre balans till kommande generationer.
Vi rör oss tillsammans och med lyhördhet för varandras perspektiv. Och jag ser fram emot samtal där vi på riktigt låter oss påverkas av varandras goda argument.
Kyrkan rör på sig – inte bara i Kiruna. Jag brukar vara väldigt försiktig med att kalla saker trender och ta ut segrar i förskott. Men när flera tecken samvarierar så blir jag intresserad. Och det finns flera tecken som gör mig glad:
• Konfirmandsiffrorna. I många församlingar märker vi hur konfirmandarbetet växer – ibland så det knakar i organisationen. Bland unga finns en ökad förväntan och nyfikenhet inför kyrka och konfirmation.
• Förtroendesiffrorna. I flera mätningar, både Förtroendebarometern och Verians Anseendeindex klättrar förtroendet för Svenska kyrkan. Jag tror att vi är många som upplever detta också i vår vardag
• Media Också i media är det lätt att se ett ökat positivt intresse. Vi uppskattar när media granskar och hittar det som är dåligt; sanningen ska göra er fria, sa Jesus. Men visst är det roligt när också positiva nyheter lyfts fram
• Jesus som influencer. För mig är det, ärligt talat, en något kryptisk iakttagelse, men jag har förstått att det är rätt bra, så då blir jag glad.
• Nettoutträdet ur kyrkan är i nuläget minskande. Fortfarande tappar vi medlemmar, men inte alls som en bit tillbaka i tiden
• Internationellt tycks det dessutom vara liknande rörelser på gång, åtminstone i västvärlden, enligt vad jag hör från mina kollegor
• Och sist, men inte minst, så tycks valdeltagandet ha ökat i höstens kyrkoval.
Vår uppgift är att tolka vad rörelserna står för, men framför allt att ta hand om dem i våra lokala församlingar – för det är där, i kyrkans kapillärer, som mötena, själavården, undervisningen, missionen, diakonin, musiken och gudstjänsterna lever.
Kyrkomötet hjälper till att skapa förutsättningarna för att rörelser i tid och samhälle kan ta sig uttryck i andlig växt och tjänande i världen. Såsom Jesus gjorde i den allra enklaste sammanfattningen av hans verk: han predikade om Guds rike och botade sjuka. Så gör kyrkan också, i tid och otid.
Vår uppgift är att i handling och ord räcka evangeliet till människor, inte att fascineras av oss själva och vår eventuella framgång.
Vår uppgift är att välkomna dem vi möter, inte att problematisera vilka som kommer eller varför eller vad de bär med sig. Oavsett vem eller vilka det är, är vår uppgift att hjälpa människor att växa i liv och tro.
Kyrkan rör sig, det rör sig i kyrkan. Grunden är ju att vi litar på att det är Guds Ande som rör vid kyrkan.
Kyrkan rör sig inte i största allmänhet – eller för sin egen skull. Kyrkans rörelse handlar om Kristus. Vi är kallade att följa honom. Den viktigaste delen av kyrkans rörelse handlar därför om att det är vi som blir rörda av Kristus.
Det kan inte beräknas eller planeras. Det är något som händer. Må Gud ge oss kraft och ödmjukhet att ta emot det som Gud väljer att ge oss och att röra vid oss med.
Kyrkans uppdrag är fantastiskt: Vi ber för dem som inte ber. Vi tror åt dem som skulle vilja tro. Och vi hoppas åt dem som inte vågar hoppas.
Och allt detta behövs. Vi lever ju i en värld där konflikter och orättvisor skapar djupa sår. Över 120 miljoner människor är i dag på flykt. Siffran har tredubblats på tio år. Samtidigt är biståndet under stark press i hela västerlandet.
I början av september besökte jag Kenya och flyktinglägret Kakuma. Där mötte jag människor som lever under oerhört svåra omständigheter, men jag fick också se hur Svenska kyrkans uthålliga arbete sedan decennier gör skillnad.
Just nu är det en trend i västerlandet att minska sina insatser. Naturligtvis är det moraliskt djupt problematiskt, men vad många missar är en geopolitiskt ytterst farlig situation när exempelvis Ryssland flyttar in i detta vacuum och med bistånd som medel bygger allianser. Det västerlandet just nu ägnar sig åt är alltså att montera ned staketet på baksidan av huset för att förstärka staketet på framsidan av huset.
Långsiktiga samhällsbyggande insatser är och förblir långsiktiga fredsbyggande insatser. Vi stöttar människans och skapelsens värde och värdighet. Det vinner vi alla på, och i detta står vår kyrka fast genom ACT och genom våra långsiktiga ekumeniska relationer.
Den rättvisa och hållbara freden är kyrkans angelägenhet i varje sammanhang. Därför fortsätter vi att be och arbeta för fred – i Gaza, i Sudan, i Ukraina och på alla platser där människor längtar efter fred och frihet, försoning och framtid.
Ett uttryck fick detta genom att vi i augusti högtidlighöll 100-årsminnet av det ekumeniska fredsmötet i Stockholm och 1700-årsminnet av kyrkomötet i Nicea. Den ekumeniska veckan i Stockholm var fylld av gudstjänster, seminarier och samtal. Fred och frihet, försoning och framtid stod i centrum.
Den samlade kristenheten i Sverige, genom Sveriges kristna råd, planerade och genomförde mötet på ett storartat sätt och visade därigenom prov på kyrkans synliga enhet, och jag vill ta detta tillfälle i akt att särskilt framföra ett tack till Sveriges kristna råd för ett enastående arbete.
En särskild glädje var förstås också, det till ekumeniska veckan kopplade, biskoparnas ungdomsmöte, dit bortåt 1500 ungdomar från hela landet kom. Det är ett uttryck för biskopsmötets särskilda engagemang för kristen tro i nästa generation. Vi bygger i nuet och vi bygger för framtiden.
Detta är det sista kyrkomötet i den nuvarande mandatperioden. Jag vill uttrycka min tacksamhet för det goda arbete som ni har lagt ner under dessa år – och som jag är förvissad om kommer att fortsätta också under det kyrkomöte som nu ligger framför oss.
Tillsammans representerar vi en stor bredd av perspektiv, erfarenheter och röster. Det är en rikedom, inte bara för kyrkan utan för hela samhället.
Varmt tack, och må Guds goda Ande leda vår kyrka och välsigna 2025 års kyrkomöte.