Kära ledamöter av kyrkomötet, dear bishop of Greenland, biskopar, medarbetare och gäster – systrar och bröder i Kristus!
Med glädje och tacksamhet vill jag hälsa er alla varmt välkomna till årets kyrkomöte. Ett särskilt välkommen till er som är nyvalda ledamöter den här mandatperioden. Jag hoppas att ni kommer att trivas och uppleva arbetet som meningsfullt och framtidsinriktat.
Vi har skäl att känna tacksamhet över vår kyrkas demokratiska struktur. Genom den skapas och omhändertas starka engagemang. Och många engagerar sig – allt ifrån att rösta på valdagen till praktiska engagemang i församlingar. Den innevarande mandatperioden ger tillfälle till en viktig bearbetning av vår kyrkas demokratiska struktur genom den demokratiutredning som beräknas komma till kyrkomötet nästa år.
Det är i samverkan och respekt för varandras uppdrag vi är som bäst. Därför håller Svenska kyrkan ihop arbetet i de episkopala och demokratiska perspektiven. Vi tar ansvar och verkar tillsammans för världens och kyrkans bästa, och allas vår kallelse grundar sig ytterst på vår av Gud skapade mänsklighet och på dopet. Jesus Kristus upprättar oss och vi följer honom i kallelsen för medmänniskan, för samhället och för världen.
Vilken glädje det är att det växande intresset för kristen tro blir mer och mer uppenbart. Det syntes inte minst på bokmässan i förra veckan, när den nya översättningen av Nya testamentet presenterades och diskuterades. Men inte bara där.
Konfirmandarbetet växer på många håll. Unga människor söker sig till kyrkan, ställer frågor om tro och liv och vill ta ansvar som unga ledare. Jag har i kärt minne den person i övre tonåren som plötsligt steg fram till mig på en stockholmsgata och sa: Hej, du är ärkebiskopen, va? Jag vill engagera mig i Svenska kyrkan. Hur gör jag? Då känner jag mig stolt över att veta att var den här personen än bodde så finns där en svenskkyrklig församling. Så svaret var lätt att ge.
Oavsett hur starka eller uthålliga de här rörelserna är behöver vi som kyrka kontinuerligt utveckla våra former för att ta emot sökandet, nyfikenheten, vetgirigheten och engagemangslusten. Det gäller förstås oavsett i vilken riktning siffrorna pekar.
Vi behöver, som kyrkomöte, ha kontakten med den verkligheten och se vårt uppdrag som möjliggörare.
Under lång tid förmedlades kristen tro och kunskap i Sverige genom ett samspel mellan familjen, skolan och kyrkan. Skolan gav en kristen baskunskap. Kyrkan gav rytm i livet genom gudstjänst, högtider och kyrkoår. I familj och vardagsliv övades vardagskristendomen, och där fördes berättelser, böner, psalmer och traditioner vidare. Ett andligt ekosystem, skulle det kunna kallas.
Vi tänker ibland på tro som om den överfördes från en troende individ till en annan. Så har det knappast fungerat. Människan har varit omgiven av sammanhang som gjorde den kristna tron möjlig att leva i, känna igen och så småningom förstå. Hela samhället hjälpte till att bära tron.
Det samspelet finns inte längre. Kyrkan behöver i dag i betydligt högre grad ta ansvar för det som förr var ett samspel mellan skola, kyrka och familj: kunskapen, rytmen och vardagens möjlighet att leva tro. Det tror jag inte att vi ännu fullt har förstått konsekvenserna av.
Biskopsmötets strategiska arbete som vi kallar Kristen tro i nästa generation, ibland förkortat KTING, det tar sin utgångspunkt där. Det vi hoppas på är enkelt: varje barn, ung människa och ung vuxen ska få ännu starkare möjligheter att upptäcka, fördjupa och leva i kristen tro, i gemenskaper som bär, formar och förnyar. Tillsammans behöver vi skapa vägar där tron får slå rot, växa och delas vidare. Jag tror att detta är något som nästan alla som älskar Svenska kyrkan kan känna igen sig i.
I biskopsmötet har vi samlat oss kring tre konkreta bilder för 2040: en stark dopsed, en stark konfirmationssed och unga ledare och unga vuxna som är med och bär församlingslivet. Kristet liv ska vara möjligt att upptäcka, lära känna och växa in i.
Vi behöver få kraft ned i hjulen i församlingslivet, stärka det goda arbete som redan görs, öka kunskapsutbytet och undanröja sådant som står i vägen. Det är i den lokala församlingen det avgörande mötet sker. Där döps människor. Där möter konfirmanden kristen tro. Där får den unga ledaren ansvar. Dit kan den vuxne som inte riktigt vet vad hon tror komma och göra sin resa mot tro. Kristen tro i nästa generation är ett uttryck för biskoparnas ansvar för ett tydligare och mer samordnat pastoralstrategiskt ledarskap – i det som ligger inom biskopsmötets kyrkoordningsgivna ramar, förstås.
Det är nu drygt två veckor sedan de allmänna valen hölls, och jag hoppas att vi håller ut i förbön för våra förtroendevalda också på samhällsscenen. Mycket arbete väntar nu, när majoriteterna ska falla ut i konkreta förslag. Positionering ska bli samarbete. Retorik ska bli ansvarstagande.
Vi är många som ser fram emot att meningsutbyten från valrörelsen ska förskjutas till ett konkret arbete för allas bästa. Och det finns ju många områden som inte tillhör ett visst block eller parti, utan som är ett ansvar för hela samhället, Svenska kyrkan inkluderad. Frågor där lösningarna kan se olika ut, det är politikens livsluft, men där själva ansvaret måste vara gemensamt. Till dessa hör:
1. Hållbarheten för planeten vi lever på. Den är inget särintresse, utan den kräver politisk handlingskraft och ledarskap. Det gäller också oss själva, där kyrkomötet får följa förra årets beslut om ett förändrat skogsbruk.
2. Öppenhet, integration och sammanhållning. Vi behöver stärka den samhällslogik som möjliggör ett välkomnande, tolerant samhälle där människor med olika bakgrund får utrymme att bidra.
3. Sveriges plats i världen. När världen sluter sig behöver vi vara generösa och samarbetsvilliga, också när vi inte har egen omedelbar ekonomisk vinning.
Alldeles oavsett hur världens ledare agerar så är kyrkans engagemang för mission och diakoni oförändrat. Kyrkans uppdrag slutar inte vid landsgränser. Vi behöver hjälpas åt att hålla fast blicken vid världens svåra kriser och krig. Sudan. Ukraina. Israel och Palestina. Och andra platser som hamnar utanför det mediala strålkastarljuset.
Vid kyrkomötets andra session får vi möjlighet att komma närmare ett av dessa sammanhang, när vi välkomnar vänner från den evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det heliga landet, biskop Imad Haddad och diakon Rana Zeidan.
Det oroliga omvärldsläget aktualiserar beredskapsfrågorna. Den teologiska frågan samlar sig kring en rätt enkel startpunkt: kyrkans teologi är alltid en fredsteologi, aldrig en krigsteologi. Vi får inte tappa fredens riktning, oavsett om vi står för ett pacifistiskt perspektiv eller om vi bejakar ett militärt försvar. Det är i grund och botten samma sak som är vår gemensamma angelägenhet: att bevara freden och att skapa fred.
Under året har Svenska kyrkan deltagit i Försvarsmaktens övning AURORA 26. Vår del har bland annat handlat om begravningsverksamheten. Beredskap handlar inte bara om organisation, lager och övningar. Det handlar också om existentiella och andliga frågor. Som kyrka behöver vi vara del av både deras praktik och av samtalen kring dem.
Vänner, en ny mandatperiod ligger framför oss. Vi vet inte i vad som väntar. Men vi vet vilket uppdrag vi har fått. Vi är kallade att räcka evangelium i ord och handling. Vi är kallade att leva i Jesu efterföljd.
Må Guds goda Ande leda vårt kyrkomöte och vår kyrka till insikt och handlingskraft.