Jes. 43:1–4
Det här är en kyrka (Sälens fjällkyrka, reds anm.) Detta är ett försoningens rum. Ju mer ansträngd världen blir, desto viktigare är det att världen, i all sin komplexitet, får ta plats i försoningens rum.
De stora och skrämmande frågorna bär vi med oss, var och en, i hjärta och tankar, inte minst efter att ha lyssnat och samtalat i går och efter att ha sovit på saken i natt. Nu bär vi in allt detta i försoningens rum.
Rummet viskar. Det är därför vi försöker skapa stillhet i kyrkor. Vi far väl av att stanna upp och söka miljöer för att stanna upp. Det hjälper oss så att stort får vara stort och smått får bli smått.
Gud är inte mer närvarande i kyrkan än på andra håll, men kyrkan hjälper oss att vara mer närvarande.
Bönen är ett märkligt språk, framför allt den tysta bönen i en kyrka. Sida vid sida, i tystnaden, kan vi vara i bön, eller vad vi vill kalla det, utifrån väldigt många livsperspektiv. Till och med som motståndare går det att sitta sida vid sida i bön.
Oavsett ideologiska inriktningar eller andra skillnader kan man i försoningens rum, tyst vända sig till Gud och lägga fram sitt beslutsansvar, sin vanmakt, sin styrka, sin trötthet och både sina inre tvivel och sina inre kraftsamlingspunkter.
Jesus sa ju: kom till mig alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila (Matt. 11:28-30). Men det är inte bara en paus; det kan man få i skidbacken. Här är försoningens rum.
Texten vi lyssnade till –inte helt teologiskt okomplicerad – är riktad till människor i fångenskap och landsflykt, utmattade av att vara borta från sina sammanhang. De får ett budskap från profeten Jesaja, han som ibland kallas för trösteprofeten. Hans budskap har den röda tråden att den talar om Guds kärlek i nuet och om kommande goda tider.
Med sina lugna ord skapar han en sorts mentalt försoningens rum genom att peka ut en riktning att följa i tillit. En fredens riktning pekas ut, ur fiendskapens miljö – här gäller det den så kallade babyloniska fångenskapen, på 500-talet f. Kr.
Också vi är på något sätt bortdrivna ur fredens hem, om än utifrån andra perspektiv. Utdrivna ur den relativa trygghet som vi nog upplevde för inte så värst många år sedan. Och nog kan också vi ibland känna oss utmattade av att behöva hålla oss ajour, att behöva fatta beslut, att behöva ha åsikter och att behöva ta stryk för åsikterna. Ansvar ska bäras med rak rygg, säger vi ibland. Det är för att det är tungt.
Här är försoningens rum. Här får vi andas ut, återfinna bilderna av den goda framtiden som faktiskt också speglar sig in i nuet.
Jesaja var duktig på att påminna om det: Gud har skapat oss, Gud har format oss, Gud känner oss, ärar och älskar oss – så uttryckte han det. Det är ingen dålig livsgrund – och Jesaja listar inte motprestationer från vår sida som skulle göra detta mer giltigt för oss. Här är rummet som erbjuder rymd.
Ett samhälle som höjer sin kapacitet, beredskap och motståndskraft är förstås ett sorts maskineri som snurrar fortare och fortare. Men egentligen finns det väl, i Jesajas anda, bara en övergripande berättelse om vad vi gör, om jag förstår och hör rätt: vi tjänar fredens sak.
Det är riktningen tillbaka till ”hem”, det vi tvingats lämna genom de senare årens utveckling.
I vårt land står de flesta på den där punkten där faktiskt både försvarsvänner och pacifister möts, trots att man har olika bilder av möjligheter och metoder. Vårt gemensamma, oavsett var vi placerar in oss i olika fack, är att vi vill tjäna fredens sak.
Som Stefan Zweig, författaren av den åter så aktuella boken Världen av igår skriver: Vi förbereder oss inte för kriget utan mot kriget.
Vi brukar ofta tala om att vi ska försvara oss, men det finns ett uttryck som jag skulle önska användes mer. Det är uttrycket: vi fredar oss.
Att vi fredar oss betyder att vi vill vara i fred för att kunna leva i fred. Inte som en isoleringens ”vara i fred”, utan att för världens freds skull förbli i freden. Därför fredar vi oss – ett sätt att uttrycka inte bara metoden utan också målet.
Jag tror att Jesaja hade gillat det. Det är ju han som också är fredsprofeten, han som gett oss de underbara bilderna av hur vilddjur och tamboskap ligger bredvid varandra i fred. Fred mellan människor, fred mellan skapelse och människa, fred på jorden.
Och så sjöng ju änglarna för herdarna utanför Betlehem också, för dem som minns det: ära i höjden åt Gud, och på jorden fred.
Vi fredar oss. Till och med i den yttersta tiden och med de yttersta redskapen så är det freden vi har för våra ögon. Så med frimodighet ber vi både för vårt land, för våra ledare, för dem som gör civil tjänst och militär tjänst i Försvarsmakten för att freda oss.
Och vi ber om en fredens omvändelse för dem som vi i denna världens tragik har tvingats att se som fiender eller motståndare, eller vilka ord vi vill använda. Bönen påminner oss om freden och med Guds hjälp kan den också bli en väg till fred.
Sådana böner både kan och behöver vi be tillsammans. I försoningens rum kan bönens olika perspektiv flöda fritt. För att vi vill freda oss och vår framtid.