Ärkebiskop Martins nyårspredikan

Nyårsdagen III

Joh. 2:23-25
För några dagar sedan kom jag att lyssna till Leonard Cohens låt Hallelujah. Bättre psalm inför det nya året kunde jag inte ha fått höra. Låtens bärande föreställning, om ett ”brustet halleluja”, som vi sjunger ur mörkret, den är evigt aktuell.

Det är ingen tillfällighet att Hallelujah har korats till världens bästa låt. Men inte heller är det en tillfällighet att Cohen själv lär ha skrivit 80–100 verser till den, kanske fler, innan han publicerade de fyra han ville ha med. Och sen spelande han in en annorlunda version. För att inte tala om de ytterligare över 300 versioner som andra gjort.

Så är det med det som både talar till oss och ur oss – på en gång. Det jag får till mig känner jag igen som det som redan finns i mig.

Ordspråk, bibelord, sånger; när det som talar till oss möter det som talar ur oss, så hittar vi det som bär oss.

Och sedan: nya händer, nya stämmor och nya ord tolkar givna igenkännanden in i nya situationer, in i nya år. Och vi lyssnar, delar och hjälper varandra vidare i livet.

Vi sjunger med Leonard Cohen i hans brustna halleluja, i en underbar och trasig värld. Och vi sjunger med Klagovisornas författare i dagens gammaltestamentliga text, en uråldrig variant på samma tema. Den är formulerad i en annan hård tid, för 2500 år sedan.

Jag mig friheten att citera den ur 1917 års översättning, för den poetiska kraftens skull – vi hörde ju den gängse översättningen nyss.

Herrens nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet (Klag. 3:22–23).

Ett brustet halleluja i ödeläggelsens tid. Och vi fortsätter med dessa sånger. I nästan varenda högmässa sjunger vi kyrie och gloria: kyrkans urgamla ord för klagan och lovsång.

Ibland är kristen tro ett sätt att bara försöka stå ut i mörkret. Då finns gloriat där för att påminna om tillvarons djupaste halleluja. Ibland rullar livet lätt på. Då finns kyriet där för att påminna om världens trasighet.

Kyrie och gloria – klagan och lovsång; ett ackord som talar sant om livet.

Bildning kallar vi processen där vi laddar oss själva med sådana texters och sångers rikedom. Från olika traditioner hjälper de oss att se ljuset och att stå emot i mörkret. Vi styrker varandra till längre utsikt, djupare insikt och, må Gud hjälpa oss, större förståelse och robustare liv.

Så ser vi världen också med andras ögon. Vi ser tillsammans ur det djup som Gud har skapat i oss alla, och vi möter Guds närvaro också i mörkret.

Vi lever i ambivalensens tid. Utvecklingen har många riktningar på en gång, bilderna av sant och falskt är många, alternativen oändliga. Men egentligen: inget nytt under solen. Så här har världen alltid sett ut, därav ett 2500 år gammalt brustet halleluja.

I ambivalensens tid frestas vi att söka ytterligheterna. Det är rätt gott att veta att man är på rätta sidan, och ha människor omkring sig vars fiendebilder av de andra vi delar.

Men förr eller senare gör det där polariserade ont i magen. Därför: ett brustet halleluja, eller att tacka för Guds nåd till alla människor, det erbjuder kraft och mod att orka stå kvar i ambivalensen och inte sugas in i polariseringens dynamik.

Att ett brustet halleluja slår an hos så många av oss är i sig ett gott tecken. Minnet av Guds nåd träffas av påminnelsen om den.

Av sig själv förstod Jesus vad som fanns i människan. Så står det i dagens text.

Det är en fortsättning av julens budskap om inkarnationen, det teologiska ordet för att Gud blivit människa. När vi hör att Jesus av sig själv förstod vad som finns i människan så lyser hans fulla mänsklighet och gudomlighet igenom.

Det där som vi genom bildning och samtal, mödosamt och långsamt, förvärvar genom livet, det har Jesus redan från början. Av sig själv förstod han. Sann mänsklighet och sann gudomlighet i praktisk aktion, skulle man kunna säga.

Därför vill jag be: Gud, ge mig mer av min mänsklighet. Hjälp oss att förstå vad som finns i varandras djup – smärtan och storheten i mänskligheten. Om förbarmande med tillkortakommanden.

Jag ber om mänsklighet i omänsklighetens tid. Om mildhet i fördömandenas tidevarv.

Den där hundraprocentigt insiktsfulle, som Jesus, skulle nog i dag lätt sätta näsan i vädret. Så fungerar polariseringen. Varför ska jag lyssna när jag redan vet?

Inte så med Jesus. Genom evangelierna ser vi hur hans sätt att läsa av världen leder till medkänsla och helande. Och utsträckta händer, ja till och med bön för fienden. Och visdom – som fortfarande ekar genom världen efter 2000 år. I en mörk värld verkar Gud. Tro aldrig något annat.

Visdom och medkänsla, beslutsamhet och mildhet – det är något att rusta sig med med när vi går in i ett nytt osäkert år. Från varandra, som skapade av Gud, och från de källor som finns ännu djupare att ösa ur.

Gud verkade från skapelsen, vi hör ekot från gamla testamentet, vi hör det i änglarnas fredssånger vid krubban, i de ödmjuka orden på korset som hängts i kyrka efter kyrka genom årtusendena, i högmässans oupphörliga kyrie och gloria.

En Herrens nåd är det verkligen att det inte är ute med oss. Och något liknande kommer någon att stå i den här predikstolen och säga, på något sätt vecka ut och vecka in, och år ut och år in. För Herrens nåd är var morgon ny, också när natten verkat som mörkast. Vi kommer att klara också detta år.

Ett brustet halleluja är och förblir faktiskt ett halleluja, och i en trasig, men av Gud älskad, värld är det ett trosvisst sätt att säga: gott nytt år.

Joh. 2:23-25 Nyårsdagen III

Många kom till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände dem alla och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.