Lk. 2:–20
En förlossning på natten i utsatt miljö är ansträngande i sig, men när den dessutom överbelastas med massor av gäster som inte har vett att vänta, då blir det nästan för mycket. Ungefär så ser väl den mänskliga sidan av julevangeliets komprimerade berättelse ut.
Herdar som var undrande, massor av änglar som sjöng med en volym som väl liknade Uppsalas nationsfester på sista april, tillresande gäster från främmande land.
Fullt i stallet helt enkelt, där man ändå skulle trängas med både nötkreatur och åsna. Allt enligt de fromma broderierna på julnattens tavla. Inte ”Stilla natt”, direkt.
För någon vecka sedan bad jag på sociala medier om lite nya tankar och perspektiv på julens budskap. Gensvaret blev stort, och jag vill passa på här och nu att tacka alla som hörde av sig, både ni i rummet och ni på nätet.
Många tankar har vaknat av förslagen, och även det som inte hörs i rummet har funnits med i min inre dialog i förberedelserna. För så fungerar ju en predikan. Den är en sorts förtätning av det löpande samtalet i vardagen om vad det är att vara människa just nu, just här, i ett kristet perspektiv. Så vi behöver mötesplatser där vi lyssnar på varandra, på riktigt.
Samtidigt förändras vi som människor år från år, så varje jul är på något sätt en ny jul. Det finns därför anledning att lyssna noga också på bekanta budskap. Plötsligt avslöjar de kända orden något nytt om världen, livet eller mig själv.
Ett av de perspektiv som förändrats för mig av alla förslagen har att göra med min bild av livet runt stallet och krubban. Nu ser jag inte längre bara Josef, Maria, herdarna, de vise männen och djuren och änglarna där.
I min inre bild så står vi där allesammans, vi som tycker att berättelsen är spännande och som kanske har reflekterat över den. Så fälten och ängarna, de trånga gränderna i Betlehem, är i min fantasi fulla av nyfikna eller tillbedjande, begrundande eller undrande: människor, oxar, åsnor, hundar, katter och änglar i det fördolda. Och du och jag.
Uttalat eller outtalat är så många berörda av det som hände då och där. Rent faktiskt så förändrades ju världshistorien denna natt. På gott, om man ser till Guds barmhärtiga och milda sätt att ta plats i utsattheten. Inte alltid på gott när vi ser hur människan förvaltat gåvan.
Sent på natten eller tidigt på morgonen somnade Maria. Nog tror jag att hon somnade med ett leende på läpparna. Han var född, den lille.
Morgonsolen lyste in genom det glesa stråtaket. Med medkänsla får vi väl hoppas att hon fick sovmorgon när juldagsmorgon glimmade. Maria tänkte – som alla förstagångsföräldrar: allt är sig likt och allt är förändrat. Jesus gnydde till och buffade kanske lite på henne. Så där som de gör, de små. Maria hade fått ett titthål in i en ny värld.
En värld i förverkligande lät sig anas: Julens budskap är en berättelse om hur det värnlösa får rymd och trygghet, vapen tystnar, människor sträcker ut händerna till varandra. Där Gud är mitt ibland oss. Fredsfursten i vardagen. Det är den teologiska sidan av julnattens bild av hur människor samlas sida vid sida, med blicken mot krubban.
Där är de: de jag visste var mina vänner och de jag trodde var mina fiender. Må Gud hjälpa oss att se att vi, som människor, står sida vid sida i vår mänsklighet. Maria gömde och begrundade, i sitt hjärta, det hon varit med om. Det här måste jag prata med Josef om.
Korna råmade som vanligt. Några hundar skällde; morgon, den första juldagen.
Tro handlar rätt mycket om att slå sig ned vid det gudomliga livets underström och kanske tydligare och tydligare höra hur den porlar i livet. Den fanns där hela tiden, men livets händelser får mig plötsligt att se vad som hela tiden fanns där. Allt är sig likt. Allt förändrat.
Det är många människor som vill bli gudar, men bara en Gud som vill bli människa. Det var en av de där ”one-liner-formuleringarna” som kom i sociala medie-flödet. Jag hade inte hört det sättet att uttrycka det förut. Men redan nu, bara några dagar sedan de dök upp, har jag använt de orden i rätt många sammanhang. Och jag har sett hur folk hajat till. Visst, så är det. Det är många människor som vill bli gudar, men bara en Gud som vill bli människa.
Gud ger en annan bild än den vanliga mänskliga: att stort och starkt går först medan litet och svagt hamnar i skymundan. Fattiga, flyktingar, förnedrade, föraktade kommer nästan alltid i andra hand. Starka tycks alltid behöva sina resurser själva. Men där föds Jesus. Där är Gud.
Därför söker kyrkan fattigdomens, flyktingskapets och förnedringens sammanhang. Det är inte snedsteg ut i politikens värld. Det är teologi. Det är konsekvenserna av hur Gud väljer att komma till oss. Sann Gud visar vad det är att vara sann människa.
En motbild säger vi ibland. Men kanske ska vi släppa motbildstänkandet? Ofta är det ju det som stökar till det i vår polariserade värld.
Jesusbarnet är en medbild till det mänskliga i dess djup. Därför vaknar medkänslan när vi ser ett plågat barn, medlidandet med en människa som inte har mat, medvetenheten om ansvar när vi ser någon utan tak över huvudet. Och vi försöker göra det vi kan. Gå på medbilderna, mer än motbilderna. Sann Gud kom som sann människa.
En av veckans kommentarer handlade om detta. Det var bilden av värdshusvärden, ni vet, han som sa åt det unga paret att gå till stallet i stället för att ta in dem i värdshuset. Jag har ju alltid tänkt att han var avvisande och ogenerös. Men någon föreslog: Han kanske visste vilken stökig och våldsam miljö det där värdshuset var. Han kanske i själva verket räddade dem undan förfärliga upplevelser, när han såg att Maria skulle föda.
Så glad jag blir när någon öppnar mina ögon för det goda mänskliga där jag hade misstrott medmänniskors motiv. Så borde vi göra: var inte motbilder utan medmänniskor. Se det goda hos varandra, tro det goda, hoppas på det goda, locka fram det goda hos varandra. Vill du smaka på paradiset, så var med och förverkliga det.
Vi delar vad det är att vara människa. Och djur. För de står ju också där. Åsnan – den vill jag identifiera mig med. Den är inte dum som en åsna, om någon trodde det. Den är klok, för den förblir tyst inför mysteriet. Egentligen är det nog mer relevant än att tala.
Natten hade blivit sen; herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de fått vara med om – och de samtalade förstås. Maria mindes och begrundade. Och samtalade med Josef. Och de vise männen pratade med varandra. Och änglarnas samtal skulle jag ha velat höra – det var väl som körsnacket efter gudstjänsten. Åminnelse, begrundan och samtal.
Djuren, de tittade menande på varandra. De förstår nog bättre än vi alla hur totalt beroende vi är av Guds goda gåvor. Och det lilla barnet illustrerar det: i vanliga fall kommer ju Gud ouppmärksammat i det underverk som vi kallar vardagens gång.
Maria sträcker på sig och tittar på Jesus. Åsnan slänger lite med huvudet. Oxen äter nöjd. Allt är som vanligt, och allt är förändrat. God jul.
Luk. 2:1–20 Julnatten och juldagen
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem:
Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem
han har utvalt.
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta. Det skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var som det hade sagts dem.