"Kristendomen har blivit politisk hårdvaluta"

EN FRUSTRERAD TONÅRSDOTTER som kommer ner från sitt rum. Hur många föräldrar har inte varit med om det?

Den här gången var det författaren och kyrkohistorikern Joel Halldorfs tur. Och det var just det där med religion som dottern ville diskutera. Hur den kristendom som hon mötte via sociala medier var märklig, frånstötande, fundamentalistisk, politiskt reaktionär och enormt traditionalistisk i sin syn på kvinnor. Ja, det var mycket på en gång.

Dottern sa ”om jag var en person som inte hade kontakt med kyrkan skulle jag haft en väldigt dålig bild av kristendom”.

– Då kände jag att detta gäller inte bara unga utan människor i alla åldrar, att man möter kyrkan via algoritmer som lyfter fram det sämsta hos alla. Så jag ville skriva en bok som förklarade varför det blivit så. Varför har kristendomen blivit politisk hårdvaluta, och hur ser motståndet ut?

Resultaten är Makten och det heliga. Efter att tidigare ha skrivit om hur andligheten tar plats på hemmaplan riktar Joel Halldorf i nya boken ljuset mot den globala scenen.

Forskare och författare har många gånger spanat ut över det moderna, sekulariserade landskapet och konstaterat att ideologierna blivit de nya religionerna.

Vår tids rörelse är en annan. Nukommer religionen tillbaka medan ideologierna backar. Egentligen är det inte så konstigt, säger Joel Halldorf.

– Politiken behöver något att hämta sin kraft ifrån, den står inte ut med vakuum. Den söker efter samlande visioner och få har så kraftfulla bilder och visioner som religionen.

Fenomenet syns i hela kulturen. Joel Halldorf pekar på hur konstnärer, dramatiker och författare återvänder till religiöst bildspråk.

– I de fallen är det mer harmlöst. Men i politiken blir det så explosivt.

I SIN BOK beskriver Joel Halldorf både utvecklingen i amerikansk politik, där Gud tagit plats på scenen på ett sätt som fått många att häpna, och i svensk politisk debatt, där flera partier till höger på olika sätt vill koppla kristendom och kyrka till idén om svenskhet.

Högern har alltid haft en grundläggande öppenhet för religion, konstaterar Joel Halldorf, medan det funnits en starkare religionskritisk tradition bland socialismen och liberalismen. Den ”oblyga appropiering” som sker nu är dock på en särskild nivå, säger han.

– Personer och rörelser utnyttjar religionen på ett cyniskt sätt. Som Trump. Han är berömd för att han gör det som funkar, och han har märkt att religion funkar hos hans väljare.

Men det börjar synas andra tecken, poängterar Joel Halldorf, och nämner James Talarico, pastor och demokratisk senatskandidat i Texas.

– Det intressanta är inte James Talarico som person utan det stora gensvar han möter. Det visar att det finns en öppenhet för en annan läsning av kristendomen.

För den som höjer blicken historiskt är det ändå inte vänster och höger som är den stora motsättningen när det gäller religion och politik. De två polerna är istället religion och demokrati. För många människor är detta den stora tröskeln för att närma sig tro och andlighet – kristendomen som makthavare och som delaktig i övergrepp och förtryck.

ATT RELIGION BLIVIT en motbild till demokrati beror på att kyrkan, särskilt de stora stats- och nationalkyrkorna, under lång tid var allierade med kungamakten och därför skeptiska till framväxten av demokrati, säger Joel Halldorf.

– Det finns även idag gott om exempel på hur religionen utnyttjas i auktoritära sammanhang, och där uttrycket ”Gud säger” används som ett påstående för att avsluta diskussionen.

Men den som synar historien hittar också exempel på motsatsen.

– Det var idén om att varje människa kan höra Guds röst som inledde den demokratiska processen i Europa. Både baptister och anabaptister var tidigare än upplysningsfilosoferna. Och den första demokratiska sammanslutningen i Sverige, där både män och kvinnor hade rösträtt, var en baptistförsamling.

Religion kommer helt enkelt i många färger och former, konstaterar Joel Halldorf. Och den har alltid haft en demokratisk potential.

Han pekar på linjerna som går från Jesu undervisning till en demokratisk livshållning. Uppmaningarna om att välkomna den annorlunda och ta hand om den svage. Om att hjälpa och stötta utan att samtidigt vilja kontrollera.

– Den attityden är grund för ett demokratiskt förhållningssätt till världen. I det ligger att man ger människor frihet att välja.

KRISTENDOMENS allmänmänskliga idéer om respekt för individen – många kan säkert instämma i dem. Men än fler protesterar mot att religionen blandas in i partipolitiken. Till den gruppen hör även Joel Halldorf.

Frågan är var gränsen går. När blir religionen ett störande politiskt element?

– Det är svårt att dra en gräns, politisk teologi är alltid en fråga om sammanhang. Det är självklart att man kan engagera sig i ett politiskt parti utifrån en personlig kristen övertygelse. Jag tycker till och med att en politiker på en direkt fråga kan svara ”för mig som kristen politiker är det viktigt med solidaritet, jämlikhet, frihet, moral…”, eller vad det nu kan vara.

Däremot bör inte politiker hänvisa till uppenbarelsen, menar Joel Halldorf. Det är inte heller deras uppgift att vara utläggare av de religiösa traditionerna; då gör de också anspråk på att kyrkan har en specifik hemvist i deras parti, anser han.

Den senaste valvakan, 2022, såg han tillsammans med sin dotter. Som många andra tonåringar är hon ideologiskt intresserad. Hon tillhör samtidigt en generation som inte minns någon politik före Trump. Joel Halldorf försöker påminna sina barn om att politiken inte alltid sett ut som den gör nu.

Han tycker att han kämpar i motvind.

– Det känns inte som politikerna förstår allvaret i vad deras sätt att vara gör med den unga generationen. Politiken går i en så otroligt auktoritär riktning, intrycket är att de gör det som de tror att väljarna vill och att de saknar en egen kompass. När sedan opinionen vänder säger de att de får ont i hjärtat. Det är inte ledarskap utan något annat.

DET FINNS DE som tycker att Svenska kyrkan gått för långt i uttalanden och vägval. Så, om vi vänder på frågan – hur politisk kan kyrkan vara?

Enligt Joel Halldorf kan kyrkan absolut kliva in en politisk debatt när det gäller saker som minoritetsskydd, människovärde, rätt visa och ekologisk hänsyn. Men det bör ske ”taktfullt”, säger han. Inte göras i tid och otid och inte i relation till en viss skattesats.

Det ska röra fundamen tala frågor.

På den punkten borde Svenska kyrkan snarare göra mer än vad den gör, tycker Joel Halldorf.

– Just idag, när många politiker hänvisar till kristendomen, önskar jag att fler kyrkoledare var tydligare med om de ser detta som rimliga tolkningar. Då är vi tillbaka på min dotters erfarenheter, där unga möter så otroligt mycket religiöst kodad politik i sina flöden. De har rätt att få vara stolta över sina kyrkor som står upp mot auktoritära och misogyna rörelser.

Joel Halldorf har fått vänja sig vid att medierna hör av sig. Med religionens ökade synlighet behövs också röster som kan förklara vad som sker. Tv-tittarna har sett honom kommentera påveval och amerikanska valrörelser. Han kan själv tycka att det blir lite för mycket ibland men vet hur redaktioner fungerar – har man någons mobilnummer fortsätter man att ringa.

HAN ÄR UPPVUXEN i pingströrelsen och både barn och barnbarn till pingstpastorer (pappa Peter Halldorf är dessutom författare).

En resa till Rom vidgade det frikyrkliga perspektivet. Joel Halldorf var då 17 år. Mötet med en mindre känslofokuserad ordning var befriande och sedan tjugo år är det till Svenska kyrkan han går för att fira gudstjänst.

Med tanke på både bakgrund och karriärval skulle man kunna tro att Joel Halldorf är av en sort som kan väckas mitt i natten och leverera en utläggning om sin personliga gudsbild.

Så är det inte.

– Jag har alltid haft svårt att relatera till gudsbegreppet. Jag gör mig inte på ett aktivt sätt föreställningar om Gud. Däremot har jag alltid en grundläggande känsla av trygghet, kärlek och acceptans i mötet med Gud.

Till sist: Eftersom det var dottern som gav Joel Halldorf uppslaget till senaste boken, har hon nu läst den?

– Hon har börjat. Jag har sagt att hon får läsa den när hon känner sig redo. Jag läste själv inte pappas böcker förrän jag var i 20-årsåldern.