”Meningslösheten är välståndets baksida”

TEXT: Kristina Lindh
FOTO: Elliot Elliot

VAD ÄR MENINGEN? Frågan är särskilt närvarande för den som är ung. Parallellt med frigörelsen från föräldrar pågår sökandet efter vitsen med, ja – allt.

Känslan har ökat över tid. Den svenska studien Flourishing in Sweden – but not for all visar att människor mellan 18 och 24 år upplever minst mening med livet. De skattar lägst på nästan alla positiva värden: lycka, balans, syfte och ekonomisk trygghet. Och har också högst nivåer av ångest, ensamhet och psykisk belastning.

I nya boken Anspråkstagen förklarar religionshistorikern David Thurfjell hur det kan komma sig. Boken är skriven av både privata och professionella skäl.

– Jag har sett unga personer i min närhet drabbas av depression och tomhets känslor. Det har fått mig att tänka på hur jag hållit på med religionshistoria i hela mitt yrkesliv. Jag har studerat hur människan suttit i moskéer, tempel och kyrkor, hur hon skapat känslan av att ha en plats och ett syfte. Det är ju det som religion är.

Han har också märkt att budskapet om denna religionens kärna, att få bli tagen i anspråk, väcker hopp.

– Läsare har sagt ”det här vill jag sätta i händerna på min deprimerade tonåring”. Därför vill jag nu använda den religionshistoriska blicken för att säga något om vår tids meningskris. 

DET ÄR DRYGT tio år sen David Thurfjell klev ut ur de akademiska skuggorna. Med den uppmärksammade Det gudlösa folket ringade han in svenskens existentiella profil. Med samma ambition har han fortsatt skriva och blivit en omtyckt röst på kultursidor och i tv-paneler.

I sin nya bok går David Thurfjell igenom hur meningslöshetskänslorna växt fram i takt med utveckling inom teknik och vetenskap. Steg för steg har banden klippts till naturen, religionen och politiken.

Särskilt stort utrymme får 1990-talet, decenniet för hans eget vuxenblivande.

– Det är ju våra barn som upplever mer meningslöshet än någon annan tidigare uppmätt generation. Så det är något med just oss som lagt grunden till det här.

Att 70-talets nyckelbarn blev den ironiska generationen speglar enligt David Thurfjell ett samhälle där den sista kollektiva länken bröts – den till kärnfamiljen. Istället skapade vi våra egna stammar. Vi blev hårdrockare och syntare och fl ydde till populärkulturen.

David Thurfjell beskriver en scen ur sitt eget liv. Det är millennietid och han och en vän diskuterar Chicken Little, en barnfilm som just gått upp på bio. Deras samtal är upprört, båda avskyr den lilla kyckling figuren. Långt om länge hejdar sig hans vän mitt i en replik och säger: ”Har du tänkt på att vi är mer engagerade i en animerad kyckling än i Irakkriget?”.

– Vi anlade den distanserade blicken på allt. Det var nån sorts moralisk kollaps som pågick.

Vad hände då när denna distanserade generation bara några år senare blev mammor och pappor? Jo, svarar David Thurfjell, de ställdes för första gången i sitt liv inför något okränkbart. Vilket i sin tur innebar att deras barn fi ck axla tyngden av att vara livets hela mening åt sina föräldrar. 

OCH HÄR STÅR de nu, dagens unga vuxna. Formade av att ha behandlats som världens 
centrum. Samtidigt med en oförstörd blick på tron och religionens värld.

– De är fria, de kan lika gärna bli sikher eller muslimer som att börja gå i kyrkan. Men de är inte anspråkstagna. De måste bygga något eget.

Det är därför många av dem blir fixerade av olika identitetskategorier, menar David 
Thurjfell och beskriver hur tjugoåringar i detalj kan ringa in vilken sexualitet de har, att de har introvert personlighet, vilken karaktär de är i Star Wars.

– Men de har ingen koppling till de gamla traditionerna.

Är det ett problem?

– Inte i sig. Men frågan är hur motståndskraftiga de nya identiteterna är när det kommer till meningsskapande.

Om jag är självmordsbenägen, svårt sjuk eller ställs inför något annat existentiellt utmanande – vad har den största förmågan att lyfta mig, undrar David Thurfjell retoriskt. Religionernas beprövade traditioner eller något som jag själv har skapat som passar perfekt för mina egna behov?

– Det blir som att lyfta sig själv i håret.

David Thurfjell värjer sig mot att ge råd till andra. Han säger att han vet hur svårt det är att se sitt barn brottas med meningslöshet. Enkla tips tycks ofta vara formulerade av någon som inte själv varit där.

– Men jag tror på att skapa verkliga gemenskaper som på riktigt efterfrågar ens deltagande.

I BOKEN NÄMNER han några områden som kan hjälpa. Grundläggande saker som vikten av att ha och odla nära relationer och att se andra människor som ett du men 
även naturen.

Till dagens föräldraskap hör tendensen att vara överbeskyddande. Flera undersökningar har visat hur manöverutrymmet för den fria leken krymper. I syfte att ge barn trygghet berövas de unga på möjligheter att utvecklas. Det handlar om det nödvändiga i att ibland utsättas för risk och därmed få känna sig kapabel.

Vilka ”fel” gör vi föräldrar i vår vilja att hjälpa våra barn?

– Jag är inte expert på barnuppfostran men jag tror att man behöver klara allt som man faktiskt kan klara själv. Kan man knyta skorna ska man få göra det även om det tar en halvtimme. Då växer man i själv känsla. Jag tror också att föräldrar kan visa att de behöver barnen för olika saker, att de inte är överflödiga utan på riktigt behövda. För den äldre tonåringen, som sedan länge lärt sig knyta sina egna skor, handlar det istället hur man ska hantera två motstridiga ideal. Å ena sidan insikten om vikten av att vara behövd. Å andra samtidens individualism och oberoendeideal.

Hur kan man som ung parera mellan de båda polerna?

– Detta är den stora frågan. Min tanke är att mening framför allt inte skapas av oss själva utan av de i vår omgivning. Det övergripande sambandet mellan välstånd och meningskänslor är väl belagt. Det moderna samhället kännetecknas av kombinationen ökad tillväxt och ökad meningsbrist.

David Thurfjell menar att analysen står sig även om man zoomar in mot 2026 års välbeställda stockholmsmiljöer, där barn och unga är vana vid att få allt de önskar 
av sina föräldrar.

– Jag tror att det är betydligt svårare att känna mening om man har det materiellt väl förspänt. Meningslösheten är välståndet och frihetens baksida.

Andra debattörer har pekat på motsatsen. I en digitaliserad vardag, där vi scrollar bort vår tid, har frågan om meningsfull fritid blivit en klassfråga. Bara de rika har råd att sätta sina barn i aktiviteter som bryter skärmberoendet.

FÖR DAVID THURFJELLS egen del är naturen den stora meningskällan. Relationen har växt fram i vuxen ålder. Det var mötet med Irans moskéer som, hur konstigt det än kan låta, satte igång processen.

Shiitisk islam är ett av David Thurfjells många forskningsområden. En tid bodde 
han i Iran, lärde sig persiska och intervjua de unga religiösa män.

– De grät och de bad. De hade soppkök och serverade de fattiga. Deras gemenskap var så stark på alla nivåer – rituellt, moraliskt, politiskt.

Han fylldes av avund. Varför hade inte han något liknande i sitt liv? En religiös period tog vid, men gick över. Istället fann han vad han sökte i naturen: riktning, rötter och kontakt.

David Thurfjell var länge mån om att hålla det personliga borta från sin offentliga roll. Men i de senaste böckerna har han låtit de privata erfarenheterna ta allt större plats. Förändringen beror bland annat på läsarna.

– Det anekdotiska berättandet är överlägset för att förmedla akademiska poänger. Jag kan skriva en bok fylld av 1700-talets förvecklingar och mytologiska resonemang. Ändå är det undantagslöst de korta raderna om hur jag åker bil med min farfar som folk minns.

Artikeln är ursprungligen publicerad i LIVET i Danderyds församling #2 2026.