Arkitekturen bygger trygghet

Text: Anna-Maria Stawreberg
Foto: Elliot Elliot

Texten är en artikel från församlingstidningen LIVET nr 3, 2026.

VAD ÄR DET som gör att man känner sig väl till mods när man promenerar runt i en stadsdel, samtidigt som man nästan kan känna hur pulsen går upp när man hamnar i ett annat område?

Rahel Belatchew, grundare av arkitektkontoret Belatchew, sitter på åtminstone en del av svaret.

– Det handlar om platser som är levande. Där det finns liv och rörelse, verksamheter och många andra människor som rör sig känner man sig trygg.

För det går faktiskt att påverka hur människor rör sig i ett område genom att programmera byggnader och aktivt välja var lokaler och entréer placeras.

– Vi trivs när vi omges av variation, när det finns detaljrika fasader som fångar blicken och som skapar en levande fasad med skiftande skuggspel.

Att kunna röra sig mellan gator och torg, boulevarder och gränder skapar variation och dynamiska stadsrum. Det gör det också lättare att orientera sig.

– Grönska spelar stor roll eftersom vi mår bra av att vara i naturen. Bilfria torg. Parksoffor vända mot solen, säger Rahel Belatchew.

DET HANDLAR INTE enbart om funktion, något som 1960-och 1970-talens miljon program är ett kvitto på. Tanken var god: att ta fram hälsosamma miljöer med funktionella lägenheter, stora grönytor och fina kommunikationer. En satsning som fick familjer att vallfärda från Stockholms innerstad med dess trånga och mörka bakgårdar ut till förorter som Vällingby eller Täby där stora och luftiga lägenheter väntade på att tas i besittning.

Trots det har miljonprogrammen fått utstå mycket kritik under årens lopp.

– Till stor del handlar det om just bristen på variation och en storskalig arkitektur som är svår att relatera till. När alla hus ser likadana ut blir det anonymt. Därtill finns en trafikseparering med broar och tunnlar som gör att det inte går att skapa levande gator, förklarar Rahel Belatchew.

Hon, och många experter med henne, menar att arkitektur och stadsplanering spelar större roll än vad man kanske kan tro.

Arkitektur kan få människor att känna sig välkomna. Men också ovälkomna. Det senare kallas ”exluderande design” och handlar om hur man i städer världen över försöker bygga bort hemlöshet. Inte genom att öka möjligheterna för hemlösa människor att hitta någonstans att bo. Snarare genom att göra städernas viloplatser mindre attraktiva.

Det kan handla om parksoffor med sluttande sits eller armstöd i mitten som gör att man inte kan lägga sig ned. Eller galler vid trapphus som gör att man inte kan söka skydd.

– Men framför allt sker det motsatta: att vi utformar stadsrummen så att de är  välkomnande och att människor får lust att passera och stanna kvar, säger Rahel Belatches och ger Gamla stans nya kaj vid Munkbron med mängder med sittbänkar i bästa solläge som exempel.

– När många rör sig på en plats skapar det förutsättningar för handel och service och området blir mer levande och upplevs som mer tryggt.

Det är också något som syns i många av våra shoppinggallerior. För här är ju besökarna potentiella kunder och en målgrupp som man vill behålla – på gott humör – så länge som möjligt.

NÄR SKOLOR PLANERAS har man ofta just trygghetsaspekten i åtanke. Risken för mobbning minskar med rätt arkitektur och genom att bygga bort dolda hörn och dolda ytor, ordna insyn i gemensamma utrymmen och undvika långa korridorer. 

Den här kunskapen kan användas också i bostadsområden, konstaterar Rahel Belatchew.

– Genom att placera fönster och öppningar mot ödsliga ytor skapar man en känsla av att inte vara ensam.

Men bäst är att utforma stadsmiljöer där människor i alla åldrar rör sig dygnets alla timmar. Skapa en variation i typer av boenden för unga, äldre och barnfamiljer. Ordna grönytor, promenadvägar, lekplatser. Och hundrastgårdar:

– För hundägare är otroligt bra för att öka tryggheten. De är ute dygnet runt.