Nittio år av toner och gemenskap

Hur började ditt körliv?
– Jag blev tillfrågad att komma med i kören hösten 2006 av koristen Berit Nordlund eftersom hon visste att jag kunde sjunga. Detta eftersom vi båda varit med i en blockflöjts-ensamble genom Vaxholms kulturskola. Jag fick provsjunga och kom med i kören. Jag var bara 17 år, och alla andra var över 40.

Hur har kören förändrats sedan dess?
– Den har föryngrats lite, men majoriteten är fortfarande 65 plus. Nästa år har jag varit med i 20 år och det känns nästan ofattbart! Jag har tänkt att jag måste fira det på något sätt.

Vad betyder kören för dig?
– Kören har verkligen blivit som en andra familj. Vi har följt varandra genom både glädje och sorg, och det finns en djup omtanke bland oss korister. Om någon inte mår bra märks det snabbt, man får kanske ett mejl eller ett samtal. Ofta kommer personen ändå till repet och lyssnar lite eller sjunger en stund.

Vad ger körsången dig personligen? 
– För mig är kroppen mitt instrument, och jag märker hur mycket bättre jag mår efter en körkväll. Det är som att hela kroppen kvittrar lite extra. Kyrkokören betyder mycket för oss alla. Det är inte bara sång, det är gemenskap, glädje och fyller en stor mening.

Varför ska fler sjunga i kyrkokör? 
– Sången frisläpper endorfiner och ger glädje. Alla kan sjunga! Gemenskapen med andra körsångare och känslan i kroppen ger så mycket.

Vad händer i kyrkokören framöver?
– Nu under hösten sjunger vi mer än vi brukar. Allhelgonahelgen är alltid speciell och där finns både sorg och tröst i musiken. Sedan väntar julkonserterna med både gamla favoriter och ett nytt juloratorium, och det ska bli väldigt roligt. I höst fyller kören också 90 år, och det känns helt fantastiskt. Att få vara en del av något som funnits så länge och ge Vaxholmsborna musikaliska upplevelser – det betyder mycket.

Text: Emelie Simmons Foto: Linda Metérus Haglund