Meny

Krönika - Trösten i svansar som bankar i golvet

"Nästan alla barn vill i någon ålder ha en hund. Det verkar ingår i ett barns utveckling. Förresten behöver det inte vara en hund, en ko går bra, en get? Kanske en hamster, bara det är ett djur." (ur Våga juni 2020)

På Youtube cirkulerar ibland klipp på barn som fyller år. En falsk happy birthday-sång (dessa klipp är ofta från USA) hörs medan två föräldrar skrider in i barnrummet bärandes på en bricka med tända ljus. När sången är slut skuffar någon av föräldrarna fram en stor kartong på golvet.

Det pyjamasklädda, sedan länge rävsovande födelsedagsbarnet, öppnar flikarna och ut tittar en liten förskrämd… hundvalp.

Barnet tittar på valpen. Valpen tittar förskräckt på människorna i rummet med sina höga röster och deras skrämmande tända eldar i händerna.

Det är nu det märkliga händer. Och också det som är anledningen till att just detta klipp ligger på Youtube. Barnet tycks sluta andas. På sin höjd kan hen bara pipa fram ett ”Oh my God” innan allt övergår i en högljudd hjärtskärande gråt. Alltså nu snackar vi inte lite snyft utan hulkningar.

Vad som sker i barnet vet säkert någon barnpsykolog bättre än jag, det handlar i alla fall inte om att barnet tyckte att valpen var ful, min gissning är att det har något att göra med en låång längtan efter något man aldrig trodde man skulle få.

Och när det till sist händer och man skulle bli glad så blir det helt tvärtom. Och sådant måste ju bara läggas ut för att hela världen skall få se, tycker en del föräldrar.

Vad valpen tänker? - Kan någon vara snäll att trycka tillbaka mig ner i lådan, tejpa igen ordentligt och illa kvickt ta mig bort från den där ”minimänniskan” som låter så läskigt.

Nästan alla barn vill i någon ålder ha en hund. Det verkar ingår i ett barns utveckling. Förresten behöver det inte vara en hund, en ko går bra, en get? Kanske en hamster, bara det är ett djur.

Och den lånade hunden och jag gick genom kohagarna och inom mig blev allt skrattigt och varmt igen.

Många barn blir hörsammade också och hur det blir med alla gnagare som de flesta ungar till slut tröttnar på och som föräldrarna får ångest över behöver jag inte ta upp här.

Men så finns det barn som inte bara vill ha en hund, de behöver verkligen en hund.

Jag var det barnet.

Och som jag tjatade och önskade, ett tag tänkte jag att om jag inte låg på så mycket så kanske den skulle komma just därför, eller om jag ritade tillräckligt många teckningar på oss i familjen plus en hund och lade ut lite överallt i huset så kanske det skulle präntas in i mina föräldrars medvetande, och så helt plötsligt skulle de bara utan att tänka över det åka och köpa en åt mig.

Nu i efterhand vet jag att det jag sysslade med faktiskt var affirmation. Det vill säga; att om man regelbundet och ödmjukt skickar ut bilder av något man verkligen önskar sig, ut i världsalltet, så skall det tydligen bli så till slut.

Men det kom ingen krullig terrier. Det kom en skilsmässa istället och många ledsna människor runt mig. Tur att det fanns en klok vuxen i vår närhet, som ordnade en lånad hund till den rädda elvaåringen som var jag.

Och den lånade hunden och jag gick genom kohagarna och inom mig blev allt skrattigt och varmt igen. Efter promenaderna när jag gett henne iskallt vatten ur en brunn, la vi oss i skuggan i gräset och jag fick hålla om hennes varma pälskropp hur hårt jag ville. Och när jag suckade min skilsmässobarnsorosuck så bankade hennes svans i gräset som att hon ville säga: Bli glad igen!

Och där och då lovade jag mig själv att alltid ha en hund i mitt liv.

Så blev det. Affirmationen funkade! Fast jag hann bli över tjugo innan jag hämtade min första egna valp. 

Två hundar har jag hunnit slå följe med i mitt liv. Över stock och sten, i sorg och glädje. De är små fredsmäklare på fyra ben, och även om de ibland kan driva en till vansinne, med sina drifter och viljor, så är de alltid, om de får, helst inställda på glädje och därför har de för mig varit rena rama antidepressiva medlet. Och på promenaderna har jag fått vänner jag aldrig skulle mött utan dom.

Efter flera år i hundlöshet eftersom jag behövt göra annat, känner jag starkt att det räcker. Så i sommar börjar det om igen. Nya band skall knytas, svansar skall banka i golvet och en annan liten elvaåring skall få hålla om en fyrbent vän.

Och i skrivande stund får vi människor fortfarande, trots det rådande läget i landet faktiskt gå ut i naturen och kanske byta några ord och skratta litegrann en kort stund med någon vi inte känner. Sådana ögonblick behöver vi mer än någonsin nu. Hundar kan sånt – in dog we trust.

/Klara Zimmergren

(Juni 2020)