Meny

Gud i en kaffekopp

Hur möts vi och lyssnar vi på varandra? Diakon Marie-Louise Marek filosoferar kring kaffe, själavårdande samtal och Gud. (Tidningen Våga juni 2020)

Solen och värmen har kommit till vårt Göteborg i skrivandets stund. Naturen blomstrar och en koltrast sjunger utanför mitt fönster. Det är mycket trivsamt att lyssna till och se på allt det vackra. Det är inte svårt att föreställa sig en skapande kraft som ligger bakom naturens under.

Idag sitter jag vid mitt vardagsrumsbord i coronatider och jobbar hemma som många gör i denna stund. Datorn är igång och det är bara att sätta igång med jobbet! Skriva den där texten… men just idag är det svårt att komma igång på riktigt. Jag vill hellre ut i sommarvärmen.

Det är okej att säga vad vi behöver, vad vi vill ha och tycker om. Vi blir tydligare för oss själva och även för andra då.

Min kaffekopp gapar tom bredvid mig. Jag ser chansen till en paus och smyger till köket för att fylla på. Först kaffe, sedan mjölk. Intresserat ser jag hur mjölken virvlar ner i det mörka kaffet, som ljus ner i det mörka. Allt blir ljusare, det bittra blir mildare.* Vissa anser mjölken förstör kaffet, men inte jag. Jag tycker det blir bättre. Även honung hade jag i förr om åren i mitt kaffe. Det var en sjöman vi bodde granne med i barndomen som lärde vår familj det. Han var en rätt stökig person, med tatueringar av ankare och en sjöjungfru på armen. Han fixade inte livet på land riktigt, speciellt om frun var bortrest. Men mot oss barn var han ofta snäll. En kopp kaffe och en cigarett till honom och var sitt glas saft till oss barn bjöds det på. Det var spännande att höra hans anekdoter och leka med hans hund, en liten långhårig colli vid namn Charlie.

Det är något väldigt socialt med kaffedrickande. Så även i kyrkan. Vi samlas till kyrkkaffe efter gudstjänster för att dela gemenskap och ett par ord. Om någon kommer för att prata i enskilda samtal eller till våra olika mötesplatser, ja, då kommer frågan: Vill du ha kaffe? Mjölk? Kanske Te/Chai? Socker? Ibland önskas bara ett glas vatten, det går också bra. Det är okej att säga vad vi behöver, vad vi vill ha och tycker om. Vi blir tydligare för oss själva och även för andra då. Alla dessa frågor är en öppning inför det fortsatta samtalet där en ännu viktigare fråga behöver ställas: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Det är samma fråga som Jesus ställer till människor han möter som vill ha hans hjälp. Jesus utgår inte från att han vet vad personen framför honom önskar och behöver. Jesus frågar ödmjukt först och lyssnar till det som sägs. Något vi alla behöver öva på: att lyssna på varandra och våga säga vad vi innerst inne vill ha av livet. Min övertygelse är ju också att Gud är med i alla samtal, som en osynlig vän. Gud vill lyssna och hjälpa oss. Jag tror Gud var med när jag som liten pratade med sjömannen i hans trädgård. För honom var det troligtvis ett glatt avbrott i vardagen när vi barn i området kom på besök. Ibland var han rätt ensam. Jag tror också att Gud själv uppenbarar sig i personer vi möter. Vi känner igen Gud i en varm blick, ett gott ord eller kanske i den människa som serverar kaffet till dig. Den som fixar och donar, den som vill tjäna dig och ta hand om dig för en stund. Så mycket värme och kärlek. Där är Gud.

Jag sätter mig åter vid vardagsrumsbordet med min nyss påfyllda mugg. Nu ska det skrivas minsann, tänker jag. Inget ska störa mig. Jag försöker peppa mig själv och få tankarna rätt. Men det fungerar inte riktigt idag. ”Visst såg jag väl ändå en kaka i köket” tänker jag och går snabbt dit för att titta…