Vi föds in i den här världen som sårbara och hjälplösa varelser, helt beroende av våra föräldrar och vuxenvärlden. Tilliten finns där från början att vi tar hand om varandra och får våra behov tillgodosedda. Barnets omedelbara förtröstan. Redan vid 7–8 månaders ålder kommer främlingsfientligheten in. Barnet förstår vilka hennes föräldrar är och börjar bli tveksam till nya människor. Tilliten skapar band och tvivlet skyddar oss från eventuella lögner och faror. Här startar en urskiljning.
Tilliten till oss själva byggs upp tillsammans med andra, i familj och gemenskap och i speglingen och responsen. Jag är värdefull. Jag är älskad i befintligt skick. I Guds ögon är jag hans ögonsten.
I Psaltaren 139 står det: Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.
Så växer barnet upp och livets oundvikliga kriser och motgångar drabbar henne; sjukdomar, svek, förluster och sorger. Min Gud min Gud varför har du övergivit mig? Du lovade ju att vara med mig in till livets slut? Tvivel och missmod fyller själen. Det lilla senapskornet ligger där och väntar. Jag vill tro hjälp min otro!
Genom livet lär vi oss långsamt att acceptera det ofrånkomliga. Men enbart accepterande kan många gånger snudda vid gränsen till resignation. Om det är ödet eller slumpen som styr våra liv, och om det inte har något mål eller mening, vad kan vi då göra annat än resignera?
Den kristna trons svar på resignationen är överlåtelse. Den föds i tilliten: någon omsluter allt - också det till synes meningslösa - med sin kärleksfulla omsorg.
I tilliten och överlåtelsen finns oanad kraft där vi kan lyfta blicken. Vi tror på den levande Gudens son och på hur människan i allt som sker både får och kan lita på den Gud som kan förvandla allt till något meningsfullt.
I Vår Fader ber vi. Låt ditt rike komma, låt din vilja ske…
Det är tillit och överlåtelse varje gång vi ber den bönen, men det sker inte nödvändigtvis utan kamp. Därför är den heliga Birgittas bön en hjälp, en bön som vi ofta ber i prästgården: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.
På mitt kylskåp har jag två lappar som hjälpt mig den senaste tiden. På den ena står det: TRUST THE PROCESS- Lita på processen. Den hjälper mig att se att jag är under uppbyggnad. Gud har en plan, även under min långa sjukdomstid då jag varit fullständigt kraftlös och missmodig.
På den andra lappen står det: TÄNK OM ALLT BLIR BRA. Den hjälper mig att våga tro på att jag en dag kan komma tillbaka till ett vanligt arbete, till ett liv som har färre begränsningar med förnyad kraft. Då jag gått igenom flera bakslag har jag i långa perioder tappat hoppet helt. Jag har tänkt att detta kanske är min lott i livet. Men så har jag smakat på Guds godhet och långsamma läkande kraft. Små ljusglimtar som kommer tätare. Förundran och tacksamhet. Glädje och frid. Nåden att få finnas till och dörrar som öppnas. Gud är alltid större, mer kärleksfull och generös än jag kan förstå och tänka. Därför är bilden av källan med levande, flödande vatten så passande för Guds kärlek, omsorg tillit och förlåtelse. Den slutar aldrig att porla.
Låt dig bäras av Gud. Vila i Guds famn. Gud är alltid villig att bära dem som inte kan gå, bara de låter sig bäras. Och är du buren av Gud kommer du mycket snabbare framåt.
Detta beskriver Elis Malmeström så fint i psalm 217 vers 5:
All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig famn.
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.