Gustaf Adolf de la Gardie

Född 1647, död 1695, son till Magnus Gabriel De la Gardie. I Nordisk Familjebok (1873-1926) kan man läsa följande om Gudaf Adolf De la Gardie:

”Utrustad med utmärkta själsgåfvor, hade De la G. under en väl använd ungdomstid inhämtat både kunskaper och världserfarenhet. Vid tjugufem års ålder öfver-kammarherre och Sveriges utomordentliga sändebud i England, Frankrike och Holland, utnämndes han 1673 till riksråd med säte i kansliet samt förmäldes s. å. med grefvinnan Elisabet Oxenstierna, dotter och sondotter till de båda rikskanslererna Erik och Axel Oxenstierna, och styfdotter till konungens farbror, hertig Adolf Johan.

Sålunda hade De la G. knappt mer än yngling hunnit rikets högsta värdigheter och fått sin plats i tronens grannskap, nästan inom själfva konungaborgen.
Också omtalas huru han, full af lyckans och ungdomens öfvermod, ville på den tiden anses och bemötas som en furste.

Men denna i begynnelsen så lofvande och lysande bana blef tvärt afbruten. Efter det fadern vid 1675 års riksdag blifvit störtad från sin forna makt, var det sonens personliga egenskaper och förtjänster, som ensamt fingo gälla. Han ansågs dock som en bland de kunnigaste och skickligaste i rådet och omtalades ofta såsom den där borde efterträda Bengt Oxenstierna i utrikes ärendenas ledning. Icke dess mindre dröjde det till 1682, innan han af Carl XI utnämndes till president i Svea hofrätt, hvarpå fem år senare följde hans kallelse till kansler för Åbo högskola. Till Carl stod han alltid i ett något spändt förhållande. Denne hade störtat hans släkt från höjden af makt och rikedom, och missnöje hos undersåten och misstroende hos konungen blefvo häraf de närmaste följderna.

Också lät Carl honom understundom erfara verkningarna af sitt misshag, ehuru han å andra sidan icke kunde annat än värdera De la G:s skicklighet, oväld och redbarhet som ämbetsman. Men i Carl XI:s tid voro de kontanta belöningarna för dem, som offrade sina krafter i rikets tjänst, icke stora, och det säges att De la G., vid tanken på sina genom reduktionen lidna förluster, skulle ha haft för afsikt att nedlägga sina ämbeten och genom ett arrende i Småland eller Västergötland föda sig i sitt anletes svett. När Carl XI tillsade honom, liksom de öfriga grefvarna och friherrarna, att vid deras titlar endast nämna de gods de verkligen ägde, svarade De la G. i ett bref till konungen: »jag äger i hela vida världen icke ett torp, mycket mindre ett gods, hvars namn jag skulle kunna lägga till min titel».

De la G. utnämndes 1692 till president i pommerska reduktionskommissionen och blef genom sitt justa uppträdande mycket afhållen i Pommern. 1694 återvände han till Sverige. Hans af naturen svaga hälsa bröts i förtid af ansträngande arbete, oro och bekymmer, så att han bortgick ur tiden redan d. 5 mars 1695. Med honom utgick Magnus Gabriel De la Gardies släktlinje.”