-Nu mår jag jättebra. Det känns toppen. Detta är det bästa jag har gjort, säger Petra som kom ut som transsexuell 2014 i sin identitet som kvinna.
Hon växte upp i Delsbo i Hälsingland, i ett starkt frireligiöst hem, konstaterar hon själv.
-Redan när jag var 5-6 år förstod jag att det var något ”fel” på mig. Jag var en ”syndare” så det var en kamp hemma. Men jag ville komma på varför jag mådde så dåligt, säger hon.
Den psykiska ohälsan har förföljt henne genom åren.
-När jag var yngre hann jag supa bort några årslöner, på den tiden jag inte tjänade så bra.
Yrkeslivet har genom åren varierat en hel del. Olika jobb inom slakt och chark, men också bland annat som vaktmästare och informatör.
Började läsa teologi 1980
-Jag tänkte bli präst från början. Så jag började läsa teologi 1980 och var klar med min kandidatexamen 1985, innan jag sedan började undervisa i teologi på universitet fram till 1988.
Av olika anledningar kom det att dröja till 2020 innan hon prästvigdes i Växjö stift.
Dessförinnan hade hon genomgått den könskorrigering som krävs, med operation, byte av personnummer, med mera, en process som tar cirka fem år.
-I början kallade jag mig för transvestit, för jag kände inte till transsexuell. Skillnaden är att jag som transsexuell vill vara kvinna, säger Petra.
”Gör det du måste”
För familjen, hustru och barn, blev det förstås en stor omställning.
-De har stöttat mig och sagt att ”gör det du måste för att må bra”. Jag berättade också för min fru om min läggning innan vi gifte oss, så hon har vetat hela tiden. Från början var hon emot att jag skulle ”komma ut”, men efter några självmordsförsök uppmuntrade hon mig att gå hela vägen. Så hon har fått en helt annan partner att leva med som inte mår dåligt och är tjurig längre – och hon stöttar mig.
Den frikyrkoförsamling som hustrun tillhör på hemmaplan har dessutom nu sagt att man accepterar att församlingens ledare lever i samkönade äktenskap.
Prästvigdes för sex år sedan
Sedan prästvigningen för sex år sedan har Petra haft tjänst i Norrahammars församling och arbetar nu som pensionär i Jönköpings församling.
Hon konstaterar att de negativa kommentarerna har varit få.
-Jag har alla mina gamla kompisar kvar och min hustru och mina barn stöttar mig. Jag önskar bara vara en vanlig kvinna som lever ett vanligt liv.
Petra är själv med i en förening för transsexuella och åkte tidigare på deras regelbundna träffar i Båstad.
-Där var det som att släppa ut luften. Alla kunde vara sig själva.
Hon konstaterar också att samhällsutvecklingen lett till att allt fler blir offentliga med sin sexuella läggning, att identifiera sig som ett annat kön.
600 ”kommer ut” varje år
-När jag kom ut 2014 var det ungefär 60 per år. Nu är det 600. Män som blir kvinnor - och tvärtom.
Flera prästkollegor till Petra i Svenska kyrkan har också blivit offentliga med sina könskorrigeringar och vad det har betytt för dem. En av de mer kända personerna var Ann-Christine Ruuth, kyrkoherde i Växjö, vars liv och könskorrigering delvis blev underlag till filmen ”Min pappa Marianne”, med Rolf Lassgård.
-Vi kom ut ungefär samtidigt, utan påverkan av varandra, säger Petra.
Att Svenska kyrkan tar tydligt ställning i hbtqi+frågor och deltar i Prideveckan, tycker hon också är viktigt.
-Jag tror att det har betydelse. Inte minst för den som är inne i en sådan här process, säger hon.
Att det till sist blev prästvigningen och det yrke som Petra tänkt på sedan unga år, har betytt mycket för henne.
”Fått utveckla och stärksa tron”
-Den främsta behållningen är att jag har fått utveckla och stärka min tro.
Som pensionär på 70 år, uppskattar hon att vikariera i sitt yrke då och då.
-Jag tycker att det är bekvämt att hoppa in och ta gudstjänster och kyrkliga handlingar. I övrigt arbetar jag mycket i vår trädgård, åker på matmässor och gillar att göra egen korv, säger Petra Bertilsson.
MIKAEL BERGSTRÖM