-Som präst har man haft en speciell ställning. Jag funderar på om det finns någon annan yrkesgrupp som får chansen att möta barn, gamla, sjuka, döende, och människor i så skilda tillstånd; glada, arga, förtvivlade och ångerfulla, säger Harald Ehrnström, där vi sitter i vardagsrummet i hans hem i Norrahammar.
Hur många konfirmander han haft, eller dop, vigslar och begravningar han genomfört vet han förstås inte själv.
Arbetslivet fortsatte efter pensionen
Även om han gick i formell pension 2001 har arbetslivet fortsatt tills helt nyligen:
-Jag hade bestämt mig för att inte arbeta efter 80. Men så fick jag förfrågan om Byarum och det blev två somrar där och jag hade jätteroligt. Min sista insats är för ungefär ett år sedan.
Han har också fördjupat sig i Slottskapellets historia och höll förra året föredrag om detta.
De många åren har gett många starka minnen av människor som han mött.
”Har alltid svarat i telefon”
Som när han som ung präst själv fick ansvaret för hundra konfirmander, eller alla gånger han har fått åka iväg på obekväma tider för ett mer eller mindre akut själavårdande samtal.
-Jag har alltid svarat i telefon, oavsett när det ringt säger han, och förklarar att det varit självklart även om det inneburit att lämna julbord.
Vissa hembesök har etsat sig fast i minnet. Som besöket hos den ångestfyllda personen som tog fram ett gevär som påtryckning för att han skulle stanna kvar.
-Inget hände, men efter den gången lämnade jag alltid ett igenklistrat kuvert med adressen på skrivbordet. Om jag inte kom tillbaka så visste de var de skulle leta efter mig.
Eller besöken hos svårt sjuka personer på intensivvårdskliniken, där behandlingen fick göra paus för ett viktigt samtal.
Just kontakten med människor har förstås varit värdefull genom åren, men också blandad.
-Jag har blivit mycket besviken på vissa människor, men har också upplevt försoning och förlåtelse där jag aldrig trott att det skulle bli så. Jag kan önska att kyrkan skulle tala mer om försoning och hopp.
”Kulturinstitution och värdshus”
Att han skulle bli präst var på sätt och vis en självklarhet. Uppvuxen i Björköby utanför Vetlanda i en familj med en pappa som präst och yngst av sju syskon, blev det så, även om det inte fanns någon mer präst i släkten än hans far.
-Jag hade en fantastiskt fin uppväxt, i en miljö som var en blandning av kulturinstitution och värdshus, säger han med ett skratt och tillägger:
-Det fanns hela tiden en vardagstro. Varje dag hade vi morgonbön och pappa valde böcker som passade för oss små barn. Det handlade inte om tyngd utan om trygghet. På somrarna var det kvällsandakt med de konfirmander som bodde där.
Uppvuxen i prästgården
Prästgården var familjens bostad.
-Där nere skulle det alltid vara snyggt och alla som kom bjöds på kaffe. Där uppe på övre våningen fick vi leva.
Harald beskriver församlingen och prästgården som en enhet.
-Jag är säker på att pappa kunde namnet på alla i församlingen. Dessutom hade han som idé att lära sig allas födelseår.
Haralds mamma var prästfru. Hon var mycket social och höll genom åren ihop mycket i församlingen.
Storebror var förebild
Harald hängde jämt ihop med sin storebror, idag 93 år.
-Vi var aldrig osams. Det var han som bestämde…men jag tror att det var där jag lärde mig min ledarstil. Jag berättade för honom vad jag tyckte och sedan kom idén från honom…
Harald gick i folkskolan i Björkö och beskriver förändringen för det lilla samhället, en förändring som drabbat många andra liknande orter.
-Allt fanns där på den tiden. Konsum, charkuteri, smed, snickare, skomakare, skräddare, bilstation, café, pensionat, frisör, bank, pappersaffär och fem affärer. Inget finns kvar idag.
Sedan var det dags för nästa skolstadium i Nässjö.
-Jag har räknat ut att jag har rest ett och ett halvt varv runt jorden med buss, till och från skolan.
Fanns tankar på civilingenjör
I det ögonblicket var han övertygad om prästyrket och anmälde sig till latingymnasium.
-Jag vägde lite fram och tillbaka, ett tag till civilingenjör. Två av mina bröder var naturveterare. För mig var fysik, matematik och kristendom de roligaste ämnena. Men det blev inte latinlinjen, utan jag kom in på reallinjen – och det är bra att kunna de ämnena, så det ångrar jag inte.
Efter ”lumpen” på A6, blev det teologiska fakulteten i Lund där han först fick läsa latin, grekiska och filosofi.
Det blev sex år i Lund och stort engagemang i Smålands nation.
-Jag fick bland annat möta Dag Hammarskjöld som kom och invigde Internationella studenthuset, fyra år innan han omkom.
Mötte Karin i Lund
Där mötte han också Karin, ett livsavgörande möte med sin blivande fru.
-Hon läste teologi och tyska, en festlig kombination. Nu i februari var det 67 år sedan första gången jag bjöd hem henne och vi fick 65 år som gifta innan hon gick bort i slutet av 2025. Hon har betytt otroligt mycket för mig.
Efter prästvigningen 1962 visste han inte vart han skulle hamna. Det blev Gislaveds församling från 1 juni.
-Jag åkte runt med vice pastorn som introducerade mig. När jag kom hem ringde domkapitlet och sa att de behövde en notarie till biskopen Elis Malmeströms visitation i Anderstorp kommande söndag. Så mina första arbetsdagar fick jag vara notarie åt biskopen och efter gudstjänst och visitationsstämma var det invigning av Bosebo församlingskyrka.
Sedan dess har Harald Ehrnström deltagit i ett stort antal invigningar och återöppnanden som prost, men aldrig av en församlingskyrka.
Tjänstgjort under tio biskopar
-Totalt har jag träffat och tjänstgjort under tio biskopar. Som prost hade jag mycket kontakt med biskopen, konstaterar han.
Tjänsten i Gislaved blev inte så lång, bara fyra månader.
-Men jag är glad att jag började i Västbo. Där finns en skön vardagskristendom.
De bruna kuverten från domkapitlet med förflyttningar kom ganska tätt. Det blev till exempel en månad i Jönköping och sedan tre år i Huskvarna och sedan Jönköping igen, både Sofia församling och Kristine församling.
Ett annat brunt kuvert ledde honom till Gräshagskyrkan.
-Jag var där i sju år, en rätt tuff men samtidigt väldigt rolig och lycklig tid.
Blev stiftsadjunkt i Växjö
Det blev också en period som stiftsadjunkt i Växjö när biskop Olle Sundby kallade.
-Inte lika lockande tjänst, men han var en fantastisk ledare och bästa chef jag haft. Det skulle bland annat vara 800-årsjubileum för Växjö stift. Här var kungen på plats, kyrkominister Alva Myrdal och biskopar i mängd.
1974 upphörde de bruna kuverten från Domkapitlet när Harald fick sin första fasta tjänst i Ljungarums kyrka.
-En rolig församling som växte otroligt under de 16 år jag var där i takt med att hus byggdes.
Blev förtroendeman mellan biskop och präster
Så var det dags för tjänsten som kyrkoherde i Sofia församling. Men redan under Ljungarumstiden, 1983, blev han också kontraktsprost.
-Inte så vanligt att bli det som komminister. Det handlade om att vara förtroendeman mellan biskopen och prästerna, ett 20-tal, men också förman och reglera deras ledighet och semester och lösa problem, sköta frivilligarbetena, utbildning för prästerna, ordna syföreningsdagar och kyrkobrödradagar. Under minst 15 år ledde jag också juniorläger för barn på sommaren i Järsnäs. Jag trivdes väldigt bra med detta.
Ett annat starkt minne är det sista prostmötet 1995 med biskop Jan-Arvid Hellström på ön Iona i Yttre Hebriderna dit kristendomen en gång kom till England på 500-talet.
-Ett fantastiskt möte, det kommer jag aldrig att glömma.
”Ett lugnare tempo förr”
Så här långt i tidslinjen kommer Harald Ehrnström in på skillnaden mellan då och nu.
-Det var ett lugnare tempo då. Man hade inte mindre att göra. På den tiden var det 90-98 procent som döptes och konfirmerades, samt alla vigslar och begravningar och bara halva antalet präster. Men det var inte samma stress.
En stressande faktor tycker han till exempel är mobiltelefoner.
-De är av godo men de stressar upp människor att ha hela världens problem aktuella när man går och lägger sig.
Merit att ha varit ung ledare
Han gör också en jämförelse av synen på unga ledare - hjälpledare.
-På 70-talet räknades det som en merit att ha varit hjälpledare, och det blev otaliga intyg som jag fick skriva och som de hade nytta av. Vi hade ett fantastiskt ungdomsarbete.
Arbetsbelastningen för en präst var som sagt stor. I Huskvarna hade Harald själv 101 konfirmander i fyra grupper, och var bara ledig var sjätte söndag.
-Ibland får jag frågan om det var bättre förr. Jag brukar svara att det var annorlunda, säger han med ett skratt och konstaterar att han lärt sig otrolig mycket av de tusentals konfirmander som han mött genom åren.
Traditionen viktig
Han tycker också att traditionen skiljer mellan då och nu.
-Traditionen gjorde på sätt och vis att kyrkan var ganska stelbent. Men jag har upplevt vad traditionen, en rit som bär, betyder i samband med svåra dödsfall. Men behöver inte tänka ut allt själv. Nu ska det helst vara personligt och helst privat. Att uppfinna hjulet varje dag sliter på en människa. Olle Sundby pratade om ”tradition och förnyelse”. Jag tror att det är viktigt att få tillbaka traditionen i kyrkan.
Kyrkans betydelse blir inte minst tydlig när det inträffar en större olycka eller annan kris.
Tron har svajat
Tron har förstås burit Harald genom alla yrkesåren. Men som för många andra har det i perioder svajat.
-Gud ger livet en mening och att vara behövd ger livet en mening. Det finns så mycket i tron som gör att man måste kämpa också. När man inte orkar får man lämna det i Guds hand. ”Det är kyrkan som bär tron” säger Martin Modéus, och det tycker jag är väldigt klokt. Vissa saker i tron känns självklart, annat hopplöst. För tron har alltid en skugga – tvivlet. Jag skäms inte för att jag någon gång funderat på att lämna prästkragen.
Klarat svåra sjukdomar
På det personliga planet har han också drabbats av en rad sjukdomar genom åren. Redan under tiden på Ljungarum drabbades han av problem med stämbanden.
-Jag kunde inte prata, och det är svårt som präst. Men en konfirmands förälder opererade mig- mycket skickligt och jag fick sedan hjälp av logoped.
Han har också drabbats av så skilda saker som flygkrasch, hjärtinfarkt och cancersjukdomar.
”Spännande att följa behandling”
-Jag fick uppleva ballongvidgning. Jag tyckte det var väldigt spännande med alla apparater – sådant intresserar mig. Jag följde när de satte in en stent och sa till personalen att det var väldigt trivsamt. Det hade de inte hört förr, sa de.
Nu har han nyligen blivit återställd efter ytterligare cancersjukdom och känner sig vital igen.
-Det är ett under. Min tid var inte utmätt.
Nu är det dessutom dags den 15 april att fylla 90 år. Tiden kring födelsedagen kommer förstås de tre barnen med familjer och sex barnbarn att uppvakta.
-I min ålder har man förlorat många vänner. Men kontakten med vänner betyder oerhört mycket inte minst då man är ensam och om någon vill komma hem till mig så har jag Öppet hus 13 till 17, säger Harald Ehrnström.
MIKAEL BERGSTRÖM (som konfirmerades av Harald i Gräshagskyrkan 1971)