En glad Stubben i kyrkbänken.
Lyssna

Stubben besöker sinnesro

Snälla Gud, låt mig dö nu! När Sten Bertil Hurtig hamnade på sjukhus efter många år med för mycket alkohol, ville han inte leva längre. Idag, arton nyktra år senare, är han tacksam att Gud inte tog emot honom.

Varje Sinnesro-gudstjänst i Gävle församling har de senaste femton åren börjat på samma sätt. Sten Bertil Hurtig, eller Stubben som alla kallar honom, hälsar välkommen – och möts av ett unisont ”Hej Stubben” från de hundratals besökare som tar plats i kyrkbänkarna. Stubben har blivit en symbol för Sinnesro, alltid på plats, alltid tid att snacka. Men så har det inte varit jämt.

– När jag fick frågan av en kompis att följa med på Sinnesro hade jag inte varit i kyrkan sen jag låg i lumpen, säger Stubben och skrattar.

– Visst tyckte jag det var annorlunda, men ändå inte så dumt…jag kom tillbaka och sen har jag blivit kvar i kyrkan. Idag känner jag mig hemma här, fortsätter han.

Tjugo år utan alkohol

Idag är han 85 och det närmar sig tjugo år sedan han bröt med alkoholen. Efter pensionen hade det drickande som genom livet alltid varit ”för mycket”, accelererat på riktigt. Han ljög för sig själv, för sina nära och kära.

– Pappa har du druckit, frågade barnen när de ringde? Bara två öl, svarade jag, det var mitt standardsvar. Jag vet att människor omkring mig trodde att jag skulle supa ihjäl mig, säger han.

– Och när jag hamnade på sjukhus ville jag inte mer. Men tydligen ville Gud inte ta emot mig och jag tog ändå min chans att försöka vända livet, en dag i sänder. Det var nog inte många som trodde på mig trots att jag fattat beslutet. Och man ska inte sticka under stol med att det varit ett hårt jobb som krävt vita knogar.

Visst tvivlar jag ibland, inte minst när man ser alla orättvisor. Men det finns ändå något där, något större som man inte kan beskriva. Ett hopp, är väl kanske det närmaste.

Stubben om sin gudstro

Trogen kyrkobesökare

Idag är Stubben en trogen kyrkobesökare. Hans Gudstro har kommit smygande och växt sig allt starkare, även om han i början behöll tankarna för sig själv.

– Jag funderade på om nån skulle se mig när jag gick in i kyrkan. I Sverige funkar det ju lite så, det är skämmigt att tro, säger han och fortsätter:

– Nu vet jag inte vad sjutton jag skulle göra utan kyrkan. Här får jag det jag behöver. Och jag känner många som utan kyrkan skulle bli både olyckliga och ensamma, det här är deras enda umgänge.

Stubbens tips till den som vill besöka kyrkan

Vardagsandakt

Björsjökyrkan, tisdagar kl 13

Vi är några stammisar som alltid möts där. Efter flera besök har vi börjat känna igen varandra och efter andakten fikar vi och snackar lite skit. Där trivs jag verkligen.

Högmässa

Staffans kyrka, söndagar kl 11

Den är ju lite längre och kanske lite formell, men man får alltid ut något. Prästens predikan är ofta väldigt bra och ger något att fundera på. Jag tror många lever kvar i rädslan att det ska vara stelt, strikt och högtravande, men jag tycker alla borde prova och se hur det känns. Tycker du inte om det, så gå därifrån, men ge det sen en chans till. I kyrkan förbinder du dig ju aldrig till något.