På Internationella kvinnodagen, den 8 mars, invigs Fängelsmuseets nya fasta utställning – Satans raseri – när häxprocesserna härjade i Gävle.
I berättelsens absoluta fokus finns Petrus Fontelius, kyrkoherde i Gävle. Nu möts museet och Gävle församling i viljan att lyfta historien om häxorna, men också om kyrkoherdens kamp mot processerna. Hans fru dömdes till döden som Gävles farligaste häxa.
I januari 1675 anländer den så kallade Trolldomskommissionen till Gävle. Den resande tingsrätten har ett tydligt uppdrag. De ska utreda anklagelserna om att över 30 barn förts till Blåkulla om natten för att festa med Satan. På Slottshäktet sitter ett antal kvinnor, alla sägs de vara trollpackor och häxor. I mars månad samma år kommer fem av dem att halshuggas och brännas på Rådhustorget.
Häxprocesserna i Gävle och resten av Sverige känns svåra att föreställa sig och förstå. Men det som hände då ställer frågor till oss som lever nu. Förekommer häxprocesser även idag? Vad händer med människor när drevet går? Hur förhåller vi oss till processer där människor görs till onda och där människovärdet ifrågasätts?
I ett år har Fängelsemuseets chef Desirée Kjellberg arbetat med utställningen Satans raseri – när häxprocesserna rasade i Gävle. Utställningen blir en av museets fasta delar och kommer att finnas i Slottshäktet, i de lokaler där Gävlekvinnor under 1600-talet satt inlåsta i väntan på att dömas för trolldom. Under arbetet har Desirée gång på gång kommit tillbaka till Svenska kyrkans roll under häxprocesserna. Inte minst då kyrkoherden i Gävle, Petrus Fontelius, hamnar i absolut fokus när hans egen fru anklagas.
- Jag ville absolut ha med kyrkan i mitt arbete på något sätt, den har så stor del i min berättelse. Raseriet som gett namn till utställningen handlar dels om det Satans raseri man fruktade, men också om kyrkoherden i Gävles raseri mot de processer som pågick i Sverige. Det här gjorde mig nyfiken på vad Fontelius efterträdare kunde ha att säga idag, säger Desirée Kjellberg.
Hon kontaktade därför Fredrik Hesselgren, kyrkoherde i Gävle församling, vars engagemang väcktes direkt.
- Jag kände inte till historien runt Fontelius, men det var starkt att ta del av den. Han vågade säga ifrån och på ett personligt plan fick han betala med ett mycket högt pris. Historien om häxprocesserna och Fontelius agerande har berört mig. Jag är övertygad om att vi som församling och kyrka mår bra av att tala om det här, säger han.
Desirée Kjellberg fortsätter:
- De kvinnor som anklagades för trolldom var i hög grad vanliga kvinnor, inte dem som vi kanske skulle se som häxor idag. I stället handlar det om allmänmänskliga grunder som okunskap, rädsla och missbruk av makt, vilket har förekommit på långt fler ställen än i kyrkan, säger Desirée Kjellberg.
- Människor trodde på Satan och var otroligt rädda för att barnen skulle tas till Blåkulla och sedan vara förtappade. Och hur skulle man veta, det fanns ju inga tillförlitliga källor att hänvisa till, fortsätter hon.
Vad var det då som låg bakom anklagelserna mot Fontelius fru, Katarina Bure?
År 1670 beslutar Sveriges kung Gustav II Adolf att ”Bönen mot Satans raseri” ska läsas i alla kyrkor. Kyrkoherden i Gävle, Petrus Fontelius väljer periodvis att inte läsa bönen. Hans argument är att den inte hör hemma i kyrkan, att läsa den är tvärtom att erkänna Satans makt. Hans beslut bidrar till misstänksamhet och anklagelser. Varför vill han inte läsa bönen, skyddar han kanske en häxa därhemma?
Ryktena kring Katarina Bure blir så hätska att Fontelius och hans fru till slut tvingas rymma från Gävle. Kyrkoherden skriver hundratals brev till Hovrätten för att försöka fria sin hustru, och där berättar han en annan historia om vad som egentligen kan ligga bakom anklagelserna.
- Borgmästaren i Gävle hade fått en sämre plats i kyrkan och blev därmed osams med kyrkoherden. Ursprunget kan ha varit så enkelt, säger Desirée Kjellberg och fortsätter:
- Många har uppfattningen att kyrkan haft en drivande roll i häxprocesserna, men så är det inte. Det blir orättvist att skylla på kyrkan då det bidrar till att andra män kommer undan. Visst fanns illvilliga präster, men det fanns också fler som Fontelius.
Kyrkoherde Fredrik Hesselgren har dock förståelse för att kyrkan fått ta en del av skulden kring ett mörkt kapitel i samhällets historia.
- Häxprocesserna handlar om synen på människor som onda eller goda. Om vem som ska få höra till eller inte, ha makt eller inte, säger han och fortsätter:
- Svenska kyrkan har, som statskyrka, varit en del av den sekulära makten. Än idag har kyrkan stor makt, om än på ett annat sätt, och med det följer ansvar. Det behöver vi reflektera över. Svenska kyrkans förtryck av samer och fördömande av HBTQI-personer har varit och är viktiga diskussioner, synen på människor av annan tro är också viktig.
Både Fredrik och Desirée ser fram emot det samarbete som nu sker dem emellan.
Den 8 mars möts Gävle församling och Fängelsemuseet kring invigningen av utställningen. Dagen inleds med högmässa i Staffans kyrka, där temat för söndagen passande nog är ”Kampen mot ondskan”.
- Det är klart att predikan kommer att beröra häxprocesserna. Jesus är väldigt tydlig och ger ingen av oss uppdraget att skada, förtrycka eller döma. I stället är uppgiften att älska och hjälpa våra medmänniskor. Många känner ju till citatet att ”den som är fri från synd kan kasta första stenen”, säger Fredrik Hesselgren.
Efter högmässan sker invigningen av utställningen i Fängelsmuseets Slottshäkte. Förhoppningen är förstås att historieintresserade museibesökare ska ta del av högmässan – och tvärtom.
Hur gick det då för kyrkoherde Fontelius och hans fru?
Katarina Bure frikändes år 1676 och paret återvände då till Gävle. Men frågan är om ryktena kring Katarina någonsin upphörde? Kyrkoherden är begravd i Heliga Trefaldighets kyrka, men då stenen invid honom saknar gravyr vet ingen om Katarina någonsin fick vila vid hans sida.
- I kyrkan finns porträtt på alla kyrkoherdar genom historien, men inte Fontelius. Med det här samarbetet får både Fontelius och Bure sin plats och berättelse. Något som lär oss som lever nu, ännu lite mer om vad det är att vara människa, säger Fredrik Hesselgren.
Desirée Kjellberg lägger till:
- Fontelius vågade skicka vittnesmål om tortyr till Hovrätten. Han hävdade också att Trolldomskommissionens arbete inte gått rätt till, något som måste ha krävt ett otroligt mod. Hans kamp blev en bidragande del till att häxprocesserna fick ett slut – och han verkade här i Gävle, det är fantastiskt.