Ny fasad enligt gammalt recept

Inför det pågående restaureringsarbetet noterades bland annat att färgen på tornets panel och lanternin hade flagnat kraftigt. Träfönstren från 1700-talet var nästan helt utan färg och kyrkportarna visade tydliga tecken på slitage. De gamla fönstren i järn hade skadats av rost.  
Ett annat problem var att den cementbaserade puts som användes vid 1900-talets restaurering hade dragit åt sig fukt - med resultatet att murverket innanför hade blivit vattenfyllt.  

Nygammal exteriör 

Den nya färgsättningen för Heliga Trefaldighets kyrka bygger på noggrann forskning och respekt för byggnadens historiska karaktär. Samtidigt har vi tagit hänsyn till att kyrkan uppfattas som en viktig del av Gävles stadsbild och valt kulörer som inte kommer från en specifik tid, utan istället är en medveten avvägning mellan bevarande och förnyelse. Målet är att kyrkan även i framtiden ska upplevas som både vacker, tidlös och förankrad i sin historia.   

Färgundersökning för att spåra originalet  

För att kunna fatta rätt beslut kring färgsättning och material bestämde församlingen att en färgundersökning skulle göras. Det blev ett detektivarbete som både handlade om att analysera gamla färgskikt och att leta i arkiven efter ledtrådar. Genom att studera färglager i mikroskop och gå igenom gamla räkenskaper kunde man få en bild av vilka pigment och målningsmetoder som använts genom tiderna. Det visade sig snabbt att kyrkan haft ett betydligt mer färgstarkt utseende förr i tiden än det vi ser idag.  

Flera skepnader av samma byggnad  

Det är svårt att veta exakt hur kyrkan såg ut när den stod färdig år 1658, men spår av en varmt gul puts kan komma från denna period. Ifrån slutet av 1700-talet finns desto mera information. Det var då kyrkan började få den form som vi känner till idag.   När tornet byggdes om mellan 1779 och 1781 förändrades byggnadens silhuett och själva fasaden fick också en helt ny karaktär i samband med det.  

Under 1780-talets början hade kyrkan en mer kraftfull färgsättning än den vi är vana med. Då var tak och torn täckta med träspån som behandlats med rödtjära. Rödtjäran gav en mörkt rödbrun färg som påminde om oxiderad koppar. Denna kulör återkom även på lanterninen och panelen runt urverket. Träfönstren var målade i en liknande brunröd ton med linoljefärg pigmenterad med järnoxid. Själva fasaden hade avfärgats med kalk blandad med järnvitriol, som givit kyrkan en svagt rosa nyans.  

Tekniken med avfärgning introducerades i Sverige på 1740-talet och hade snabbt blivit populär, men färgmodet förändrades ändå snart och kyrkan fick istället en mera återhållsam och jordig gul nyans som sedan kom att dominera under hela 1800-talet och in på nästa århundrade. I början av 1800-talet började man också måla om både lanternin och torn så att de smälte in i fasaden istället för att sticka ut.  
Då kyrkan kläddes med cement på 1950-talet fick den ett lite kallare utseende i och med att moderna syntetiska järnoxider ersatte jordpigmenten i putsen.  

En ny färgsättning med historisk förankring  

Inför dagens restaurering har man stått inför ett val att gå tillbaka till den uttrycksfulla och färgstarka stil som kyrkan hade under 1780-talet, eller välja en mer återhållsam väg.  Församlingen har beslutat att låta historien vara vägledande, men samtidigt ta hänsyn till att kyrkan är en välkänd silhuett i Gävle. Målet har varit att återskapa en känsla av det historiska utseendet, utan att göra en alltför drastisk förändring. 

Resultatet blir en fasadputs baserad på traditionell kalk, pigmenterad i en mild, ljus ockragul nyans som påminner om den färg som användes under 1800-talet.  
Tornhuvens och lanterninens panel målas i samma ton som fasaden, vilket ger en lugn och sammanhållen helhet. 

Sockeln, som redan är röd, får en något mörkare nyans för att bättre harmoniera med den gävlesandsten som syns både i kyrkans detaljer och på kyrkogården runtomkring. Järnfönstren förblir svarta, som de har varit sedan slutet av 1700-talet, och de småspröjsade träfönstren får tillbaka sin brunröda originalkulör som en påminnelse om kyrkans färgstarka historia.