Fia Öberg om livet och kyrkan

Stress, oro och ångest var en del av vardagen

När Fia Öberg klappade ihop till följd av stress, oro och ångest var läkaren på vårdcentralen tydlig - antidepressiva läkemedel är enda vägen att ta dig tillbaka.

Åter på jobbet, hos guldsmed Anna Danielsson i Gävle, kom tårarna. Fia ville ju inte ta några tabletter, men visste heller inte hur hon skulle orka förändra sin tillvaro.

– Genom hela livet har jag tryckt undan dåligt mående genom att jobba mer och mer. Jobbet skingrar ju tankarna men i stället har man ingen trygghet utanför, det blir en ond cirkel, säger hon och fortsätter:

– Anna gav mig en lapp med ett telefonnummer jag skulle ringa. Men hon visste också att jag inte skulle göra det, därför såg hon till att jag blev uppringd i stället. Hon fixade det jag själv inte orkade, det var fantastiskt.

Fia fick komma till Svenska kyrkan, Gävle församling, för samtal. Att allt var kaos och en enda röra spelade ingen roll.

Hon minns en söndag när ångesten var stark hemma i lägenheten. Hon tog en promenad, mest för att komma ut, men tänkte också på Tomaskyrkan och den populära Tomasmässan som hon hört talas om. Att hon vågade gå in, utan att känna någon, förvånas hon över än idag.

– Jag grät mig igenom hela mässan. Men ingen tyckte det var besvärande, jag fick sitta där själv men kände mig ändå inte ensam. Så är det i kyrkan, du delar bara det du vill men känner alltid gemenskap och trygghet.  

Sången har haft stor betydelse

För Fia har sången alltid haft en stor betydelse, även om knappt någon känt till det. Sjungit har hon gjort hemma i källaren men aldrig bland folk. Drömmen att få sjunga har sakta bleknat till en dröm om att ”kanske i nästa liv”…

- Tack vare samtalen i kyrkan fick jag möjlighet att träffa en musiker och sjunga. Jag var så otroligt nervös och av någon outgrundlig anledning gav jag mig på Gabriellas sång, den kanske svåraste av alla. Det gick ju inte alls så klart och jag grät. Men musikern trodde på mig, sa att jag kunde sjunga. Det var så frigörande, säger Fia Öberg.

I dag sjunger Fia som solist på vigslar, dop, begravningar och gudstjänster. Och hon tvekar inte när hon säger att sången och kyrkan ledde till att livet vände.

- Jag har brutit destruktiva mönster, förlåtit både mig själv och andra. Det ger sinnesro. När jag sjunger är det mitt sätt att ge tillbaka, att vara med och bygga en kyrka, säger hon och fortsätter:

–  Folk vet inte vilket enormt arbete kyrkan gör. Man tänker att den bara ska finnas, vara en trygghet när något händer. Men om kyrkan inte överlever kommer det att märkas, vårt samhälle skulle inte fungera.

Hämtade aldrig ut antidepp-tabletterna

Fia Öberg hämtade aldrig ut de där antidepp-tabletterna. Hon vet att hon har skador som aldrig helt går över, men hon är inte längre den mamma som gick och la sig med en känsla av att aldrig vilja vakna mer. Tvärtom känner hon sig urstark, på ett nytt sätt.

– Hade jag inte gått igenom den där skiten hade jag heller inte hittat det som berikar livet idag. De människor du möter när det är som mörkast, de leder dig till något positivt. Det hoppet står kyrkan för. Vi hjälper varandra tills solen tittar fram igen.