Västra Vingåkers kyrka har varit en samlingsplats i över 700 år. Här har människor firat gudstjänst, döpts, gift sig och tagit farväl sedan medeltiden. Kyrkan bär spår av många olika tider och stilar.

Kyrkan byggdes omkring år 1290–1300 som en medeltida hallkyrka utan torn. Från denna tid finns delar av murarna, dopfunten och en bevarad strävpelare kvar.

Under 1400-talet tillkom tornet, vapenhuset och flera helgonbilder.

På 1500-talet påverkades kyrkan av reformationen. Då uppfördes också den ovanliga tornspiran på uppdrag av hertig Karl, den blivande Karl IX.

Under 1600-talet byggdes gravkor för lokala adelsfamiljer, och kyrkan fick en ny altar­uppsats och predikstol.

År 1783 genomfördes en stor ombyggnad då kyrkan fick sin nuvarande korsform och en ljus interiör i rokokostil.

Under 1800-talet tillkom bland annat dagens orgel och predikstol, och tornet byggdes om efter ett blixtnedslag 1885.

Under 1900- och 2000-talen har kyrkan restaurerats och anpassats för moderna behov. Vid renoveringen 2011–2012 skapades nya samlingsrum och bättre tillgänglighet samtidigt som den historiska miljön bevarades.

Än i dag är kyrkan en plats för musik, stillhet, gemenskap och gudstjänst – där historia och nutid möts.

Interiören

Kyrkorummet i Västra Vingåkers kyrka är stort och ljust. Den nuvarande utformningen präglas av ombyggnaden 1783, då planen ändrades från långhus till korsform och vapenhus samt flera gravkor togs bort. Vid samma ombyggnad revs den medeltida sakristian och ersattes av en större sakristia öster om koret med ingångar på ömse sidor om altaret. Delar av den medeltida kyrkan finns dock kvar, bland annat i tornets nedre murverk och långhusets struktur, delvis dolda av senare ombyggnader.

Efter 1783 ersattes det medeltida valvsystemet av ett slätputsat trätunnvalv, och kyrkan fick nya stora fönster samt ett lågt, valmat tak. Interiören fick sin huvudsakliga prägel vid restaureringen 1885–1887, då de fyra läktarna i korsarmarna togs bort och rummet öppnades upp. Det gamla stengolvet ersattes av plankgolv, väggarna målades i sandstensfärg och nya fönster med dubbla glas sattes in. Träpaneler vid fönsterbröstringarna tillkom, vilket gav kyrkorummet en mer enhetlig karaktär.

Vid en invändig restaurering 2010–2012 anpassades kyrkorummet till ett mer flexibelt gudstjänstbruk. I anslutning till södra huvudingången inreddes café med kök och kapprum. Under västläktaren tillkom två samlingsrum, åtskilda av funktioner för barnverksamhet respektive möten och samtal, samt HWC och entréförhall.

Koret öppnades upp genom att främre bänkrader ersattes med stolar, och en ramp byggdes i korets södra del för att öka tillgängligheten. Kören fick sin plats på nya gradänger i korets nordöstra del.

Kyrkorummet delades samtidigt in i tydligare funktionella zoner genom pelarburna avgränsningar i tvärskeppen, utförda som bommar med fyra bärande pelare marmorerade i gråtoner. De två triumfbågeliknande portalerna i norra och södra tvärskeppen markerar övergångarna mellan rummets delar.

Färgsättningen förnyades i ljusa, varma toner: väggar i ljust ockra, tak i brutet vitt och snickerier i grå och rödbruna nyanser. Den inre arkitekturen – pilastrar och listverk – gavs en mild grå ton som samverkar med altaruppsats, predikstol och västläktare. Fönstren accentuerades med en varm rödbrun färg. Samtidigt moderniserades tekniska installationer, inklusive ljudanläggning och fjärrvärme med vattenburna radiatorer.

Bänkinredningen

Bänkinredningen har sitt ursprung i 1783 års ombyggnad av kyrkan. Från denna tid finns de skulpterade bänkskärmarna – de dekorativa träpanelerna vid bänksidornas mot mittgångarna – bevarade, liksom delar av inredningen som fortfarande finns kvar som panel längs väggarna. Vid de större förändringarna efter 1783 återanvändes även delar av de äldre bänkarna som väggpanel i kyrkorummet.

De slutna bänkkvarteren var tidigare hierarkiskt ordnade och knutna till socknens gårdar och ståndspersoner. Vid 1880-talets restaureringsarbeten ersattes dessa slutna kvarter med en mer öppen bänkinredning, vilket gav kyrkorummet ett luftigare intryck. Bänkinredningens huvudsakliga utformning tillkom i samband med restaureringen 1885–1887. Bänkarna i koret installerades 1930. Vid restaureringen 1972 behandlades bänkarna så att träets naturliga yta framträder tydligare.

Vid restaureringen 2010–2012 genomfördes ytterligare förändringar av kyrkorummets inredning. Elektriska element under bänkarna ersattes av vattenradiatorer i samband med att fjärrvärme installerades, och drygt 40 element monterades under bänkarna. För att öka flexibiliteten i koret och kyrkorummets främre del ersattes de främsta bänkraderna med stolar. Bänkarna behandlades även med en varm ockraton, som bidrar till att ”bottna” kyrkorummet och ge en upplevelse av värme kring de sittande.

Dopfuntar

Det finns två dopfuntar i Västra Vingåkers kyrka – en medeltida och en modernare.

Den äldsta dopfunten är ett gotländskt arbete från slutet av 1200-talet. Foten och skaftet är skulpterade i så kallad fyrpassform – ett dekorativt motiv som bildar en klöverliknande form och som är vanligt i medeltida konst och arkitektur. Den enkla, halvrunda skålen hör dock inte ihop med dessa delar och är tillverkad i en annan typ av kalksten, vilket visar att dopfuntens delar inte ursprungligen hörde samman.

Vid restaureringen 2010–2012 fick dopfunten en ny placering och flyttades från norra sidan av koret till den södra sidan av kyrkorummet.

I samband med restaureringen tillkom även en ny dopfunt i Mariakapellet. Den är tillverkad i trä, målad i samma nyanser som övriga kyrkorummet, med en mindre skål – en silverskål från 1750 - för dopvattnet.

Predikstolen

Den nuvarande predikstolen tillverkades 1822 av bildhuggaren Ernst Philip Thoman efter ritningar av arkitekten Carl Christopher Gjörwell. Den skänktes till kyrkan av greve Gustaf Trolle-Bonde på Sävstaholm, den så kallade ”blinde excellensen”.

Predikstolen ersatte en äldre predikstol som hade använts i den tidigare kyrkan.

Den är utförd i empirestil och är ett tydligt exempel på Karl Johanstidens klassicistiska kyrkoinredning, i linje med omgestaltningen av kyrkorummet under början av 1800-talet.

Altaruppsatsen

Altaruppsatsen tillkom under 1680-talet och är placerad i en rundbågig nisch i korets östvägg. Den utgörs av en rikt utformad uppbyggnad med målningar, kolonner och skulpturer.

Altartavlan består av två målningar utförda av Caspar Kenkel. Den större är inspirerad av Peter Paul Rubens Lansstöten, och den övre föreställer Kristus och den samaritiska kvinnan vid brunnen.

Den arkitektoniska ramen är utförd av bildhuggaren Hans Jerling i Stockholm. Framför kolonnerna står fyra skulpturer i naturlig storlek föreställande Aron, Paulus, Johannes Döparen och Moses.

Skulpturerna utfördes av Johan Vallenberg eller möjligen Hans Jerling och transporterades till kyrkan förpackade i halm via Mälaren och Hjälmaren. Efter ankomsten stofferades de med guld och silver.

Altaruppsatsen är ett exempel på den franskklassicistiska barock som under 1600-talet ersatte den tidigare tysk-nederländska träsnidartraditionen i Sverige.

Vid restaureringen 1930 flyttades skulpturerna ned längs korets väggar, vilket förändrade helhetsintrycket.

Vid restaureringen 1972 framkom altaruppsatsens ursprungliga färgsättning. Samtidigt konstaterades att socklarna hade hyvlats ned, sannolikt i samband med ombyggnaden 1783, vilket delvis skadat tidigare inskriptioner.

Vid restaureringen 2010–2012 återställdes vissa dekorativa delar i altaruppsatsen, bland annat återfördes keruber. Keruber är änglalika figurer i kristen ikonografi, ofta framställda som barn- eller huvudlika gestalter med vingar.

Altare

I samband med restaureringen 2010–2012 försågs både det stora kyrkorummet och Mariakapellet med fristående altare. I det stora kyrkorummet placerades det nya högaltaret fristående på ett podium. Knäfallet kring det tidigare högaltaret togs bort, vilket möjliggör kommunion i procession eller i en halvcirkel framför och kring altaret. Högaltaret försågs med en altarskiva i ek, med fem infällda stenpartier med ingraverade kors.

Ljuskronor och ljusstake

Ljuskronan från 1500-talet

I Mariakapellet hänger en ljuskrona, som sannolikt är tysk och tillverkad omkring år 1500. Den skänktes till kyrkan på 1500-talet av fru Anna Björnsdotter Bååt på Sjöholm.

Stommen är utformad som ett gotiskt miniatyrtempel med en liten madonnabild i centrum. Ljuskronan representerar en senmedeltida typ som är ovanlig i Sverige och knyter an till en äldre katolsk bildvärld.

Ljuskronan med 24 ljuspipor

Den största ljuskronan i kyrkan har 24 ljuspipor och donerades 1744 av Pehr Larsson Sefberg i Norrköping, som var tullnär, det vill säga tjänsteman vid tullen.

Enligt en inskrift på ljuskronan hade han ”gjort Herren Gudh ett löfte wid Bagetorps sten d. 7 October 1711”, ett löfte som han senare fullföljde genom denna donation.

Ljusringar

I samband med restaureringen 2010–2012 installerades ljusringar som en del av kyrkans nya belysningssystem. En ljusring placerades över högaltaret med riktbara strålkastare, främst avsedda för altaret och koret. Även Mariakapellet och caféet försågs med ljusringar för en jämn och flexibel belysning i kyrkans olika delar.

Fempipig mässingskandelaber

En ståtlig fempipig mässingskandelaber bär inskriften: ”Åminnelse effter Wälb. F. Christina Uttermark 1786”.

Flera ljuskronor och ljusstakar är gåvor från trakten och har haft egna fonder för att bekosta ljus.

Mariakapellet

Mariakapellet förstorades och utvecklades vid restaureringen 2010–2012 som ett mer flexibelt rum för dop och mindre gudstjänster. I norra korsarmen skapades en ny rumsdel med tydligare avgränsning från det stora kyrkorummet.

Här placerades en dopfunt i modern utformning och Pietà-skulpturen fick en central plats.

Kapellet försågs också med separat ljud och belysning samt anpassades för olika typer av gudstjänstbruk.

Pietà-skulpturen

Pietà-skulpturen är från omkring 1435–1450 och visar Maria med den döda Kristus i sitt knä. Den är det enda bevarade medeltida träföremålet i kyrkan.

Endast fragment av den ursprungliga färgsättningen återstår, med spår av tidigare bemålning och förgyllning.

Vid restaureringen 2010–2012 fick skulpturen en central placering i Mariakapellet. Bakom den placerades en skärm, som förgylldes av Närke-konservatorn med guld, koppar och silver i ett strålmönster.

Orglar

Den första orgeln i Västra Vingåkers kyrka anskaffades 1662–1664. Detta är tidigt för en landsortskyrka och visar att musiklivet haft en central roll i församlingen redan under 1600-talet.
År 1749 ersattes den av en ny orgel byggd av Jonas Green och Peter Stråle.
Den nuvarande orgeln tillkom 1822, skänkt av den så kallade ”blinde excellensen” och byggd av J. Z. Stand, som då var församlingens organist och senare blev en framstående orgelbyggare.
Stand utökade orgeln 1840 och 1855 till 26 stämmor.

Efter branden 1885 byggdes den om 1887 av Setterquists orgelfabrik i Örebro.

År 1965 byggdes den om av Nils Hammarberg i Göteborg och har i dag tre manualer och 36 stämmor.

Vid restaureringen 2010–2012 återställdes vissa dekorativa element på orgeln. Bland annat återmonterades en utsmyckning i form av fackla och vingar ovanför de största piporna.

En kororgel tillkom 1973 genom gåva från församlingsbor. Den var tidigare placerad vid predikstolen men flyttades i samband med restaureringen 2010–2012 till Mariakapellet. För att anpassas till sin nya placering målades den i samma nyanser som kyrkans snickerier.

Sjöholmskoret och Hastfers gravmonument

Sjöholmskoret uppfördes under 1650-talet vid sydfasadens östligaste del som gravkor för kammarherren Johan Gyllenstierna (1597–1658) från Sjöholm. Gravkoret kröntes av en lanternin och en spetsig spira. Koret ingick ursprungligen i en större gravmiljö längs kyrkans södra sida, där flera adliga gravkor anlades under 1600-talet.

I de bevarade delarna av koret står den så kallade Hastferska graven, ett av Sveriges mest uppmärksammade gravmonument från 1600-talet. Monumentet utgörs av en träöverbyggnad med rikt skulpterat krön i form av ett så kallat castrum doloris (”sorgens byggnad”). Det uppfördes som ett av få permanenta castra doloris i Sverige, vilket gör det unikt i sitt slag. Inuti finns tre dekorerade kistor som är synliga genom sidorna och innehåller kvarlevorna av fältmarskalk Jacob Johan Hastfer, hans maka Sigrid Gyllenstierna och deras son Evald Hastfer.

Träsniderierna har möjligen utförts av Zacharias Jerling, son till Hans Jerling som tidigare arbetat med altaruppsatsen i kyrkan. Monumentet kröns av en marmorbyst av fältmarskalken, tillskriven den nordtyske bildhuggaren Andreas Schlüter eller hans krets, och även Caspar Schröder har nämnts som möjlig upphovsman.

I Sjöholmskoret hänger dessutom tre rikt skulpterade huvudbaner tillhörande fältmarskalk Hastfer, Johan Gyllenstierna och Brynte Cronskiöld.

Sakristian

Sakristian tillkom vid ombyggnaden 1783 och ligger öster om koret, med ingångar på ömse sidor om altaret.

Den består av en rymlig sal med tidstypisk 1700-talsinredning, ett mindre andaktsrum och flera förvaringsutrymmen.

Här finns en järnbeslagen dörr med senmedeltida beslag, sannolikt den ursprungliga sakristiedörren. En liknande dörr förvaras i tornet.

Vid sakristieingången i sydöst finns återanvända gravstenar som sågats sönder och lagts som trappsteg.

Vid restaureringen 2010–2012 kompletterades sakristian med ett mindre arbetskök och förbättrade förvaringsmöjligheter för textilier.

Series pastorum

I Västra Vingåkers kyrkas vapenhus finns en series pastorum, en kronologisk förteckning över de präster som tjänstgjort i församlingen. Sådana förteckningar återfinns även i kyrkböcker, men är ofta uppsatta som tavlor i kyrkorummet. Vanligen upptas endast den präst som haft den högsta befattningen i församlingen, såsom kyrkoherde eller komminister, medan övriga präster får sökas i andra källor.

 

Kyrksilver

År 1811 stals flera värdefulla silverföremål vid ett inbrott i kyrkan. Trots detta finns två medeltida föremål bevarade.

Det ena är en förgylld patén från omkring år 1300, dekorerad med den uppståndne Kristus omgiven av måne och sol.

Det andra är en rund oblatask med en latinsk inskrift som i översättning lyder:
”Detta kärl är förfärdigat år 1422 genom kyrkoherdens i Vingåker, herr Olofs, försorg och på församlingens bekostnad.”

Bland övriga silverföremål märks en dopskål tillverkad av Carl Lilja i Stockholm 1720, skänkt 1750 av Johan Stenholm och hans hustru A. C. Stültenhielm, samt en kalk av Petter Malming i Stockholm från 1720.

Textilier

Kyrkans textila skrud – de liturgiska textilier som används vid gudstjänster – var tidigare mycket rik.

Inventariet från 1606 visar ett rikt bestånd med bland annat sex mässhakar, som användes av prästen vid mässan, samt en korkåpa, en mantel som bars över mässhaken vid högtidliga tillfällen.

Under 1700- och 1800-talen minskade beståndet kraftigt. Med tiden förstördes stora delar av textilierna, och nästan inga nya anskaffades.

År 1828 återstod endast en röd mässhake i kyrkans inventarium. Den finns fortfarande bevarad.

Under 1900-talet har textilbeståndet kompletterats, bland annat med ett grönt antependium – ett tyg som täcker altarets framsida – komponerat 1957 av den Vingåkersfödda konstnärinnan Sigrid Sand.