Oavsett vad livet för mig sig finns finns sjukhuskyrkan på Hallands sjukhus Varberg som ett stöd för patienter, närstående och personal.
– När jag kommer hit klockan åtta på morgonen och låser upp dörren till kontoret vet jag inte vilka jag kommer möta idag.
Sofie Kuchler är nyanställd sjukhuspräst och sitter i sjukhuskyrkans fikarum innanför Stilla rummet på Hallands sjukhus Varberg.
– Varje arbetsdag innebär att vara beredd på det mest oförberedda. Det handlar hela tiden om att läsa av situationen och handla utifrån det.
Ibland handlar det bara om att vara närvarande, att sitta bredvid, kanske att hålla någons hand. Det händer att Sofie får ett ”Tack för samtalet” fast hon bara har varit där. Ibland är närvaron viktigare än alla ord i världen. Närvaron och medkännandet.
– Jag är inte rädd för att möta någon situation eller någon känsla. Det kan vara gråt, glädje, smärta eller sorg. Allt är tillåtet.
Sjukhuskyrkans uppdrag är att vara ett stöd för patienter, närstående och personal på sjukhuset. Det handlar om att ge hopp i hopplösheten. Ur det avbrutna kan något nytt växa fram. Oberoende av var du bor eller vad du tror på, finns sjukhuskyrkan där. Redo att vara ett stöd när krisen kommer eller har hänt.
Det preventiva arbetet sker bland annat genom att sjukhuskyrkans personal möter alla AT-läkare, nyanställda, vårdstudenter på Campus och polisaspiranter.
Sjukhuskyrkan finns på ungefär 70 av sjukhus runt omkring i Sverige. De anställda kan vara från olika kristna samfund och det finns goda kontakter med bland annat imamer som kan inkallas vid behov.
I Varberg består sjukhuskyrkan av sjukhusprästen Sofie Kuchler och sjukhusdiakonen Camilla Gustafsson.
– Vi har ett nära samarbete med personalen när det handlar om vård vid livets slutskede, säger Camilla.
Hon har flera gånger blivit kontaktad för att vara med och stötta de närstående som sitter vak.
– Min viktigaste uppgift när respiratorn ska kopplas bort eller om det rör palliativ vård är att stötta de närstående så att de vågar vara där. Jag tar hand om de närstående så kan sjukhuspersonalen fokusera på det medicinska. Det handlar om att våga vara där när sista andetaget tas. Oftast är det väldigt fridfullt när det sker men det kan vara svårt att våga.
Ett annat uppdrag är att vara med polisen vid dödsbudslämnande. Det är inte bara Camilla och Sofie som gör det utan det finns alltid någon präst eller diakon i Varberg i beredskap som kontaktas när det är aktuellt.
– Det är polisen som lämnar dödsbud men vi är med som ett krisstöd. Ibland är jag med när polisen lämnar beskedet. Ibland kontaktar de mig efteråt när de märker att det behövs någon som är med i den sorgeprocess som börjar, berättar Camilla och fortsätter.
- Polisen behöver oftast åka i väg efter en stund men jag kan vara kvar. Jag är kvar och ser till att personen kan hantera den direkta situationen och inte blir lämnad ensam. Ibland handlar det då om att ringa någon vän eller närstående till den sörjande.
Camilla och Sofie möter många som är i sorg på olika sätt och är förberedda. De har vant sig vid att döden är en del av livet och försöker att förmedla en frid i det.
– Jag har en tro som bär mig i det svåraste som sker. Jag hoppas att min tro får bära den jag möter även när jag inte pratar om den. Min tro ger mig kraft att vara där i det svåraste som finns. Ett sista andetag när respiratorn stängs av eller vid bud om ett suicid. Jag hade inte klarat av det här om jag inte hade haft min tro, säger Camilla.
Varför låter Gud det vi upplever som smärtsamt ske?
– Det finns inget enkelt svar på det. Att vara människa är att leva under villkor där det finns ljus och mörker, död, sjukdom och olycka. I det får vi finna ett sätt att hantera livet. Jag tror inte att det onda kommer inte av Gud. Men Gud vill vara med i det som sker, säger Sofie.
Samtalet skulle kunna fortsätta i många timmar, Sofies reflektioner och associationer till ämnen går i stora svängar på många nivåer. Men ett telefonsamtal från en patient i början på intervjun avslutades med att Sofie lovade att komma och prata med henne och nu är det dags.
– Nu ska jag se om jag kan hitta till den här avdelningen. Jag har ännu inte lärt mig var allt ligger, säger Sofie.
Text och foto: Kent Pettersson
För patienter, personal och närstående.