Sveriges nationaldag får mig att fundera på några saker. Det är något stort med att bo i ett land där ett nationaldagsfirande är möjligt. Firandet samlar människor från alla världens hörn som just nu ser Sverige som sitt hem. Detta firande har dock fått en alltmer besk eftersmak allt eftersom en människosyn framträder, med ett "vi och de"-perspektiv som är grundat i rädsla. En del talar om nationen som att det handlar om att definiera den som får höra till, och kanske viktigast: inte.
Liknande tendenser möter oss i vissa kyrkliga sammanhang. Där en tanke, med inspiration ifrån den gammaltestamentliga uppmaning att "välsigna landet", om att Gud först och främst kommer att ge nationen framgång om man säkerställer den. På bekostnad av sådant som stör den framgången och välsignelsen. Oegentligheter som invandraren, främlingen och de som inte "bidrar". Eller en annan: om du har åsikter som är "fel", så platsar du inte. Båda hållningarna blir dock något problematiska i kyrkans värld.
Den kyrkliga synen på nationen grundar sig i det som sker på pingstdagen. Då samlades judar ifrån "alla länder under himlen" (Apg 2:5) och fick hör om Guds under. I Paulus skrift till galaterna, där han tydligt dikterar att i dopet är nu "ingen längre jude, eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus." (Gal 3:28), syns det också. Den kunskapen och insikten har drivit kyrkan i alla tider sedan dess att dela med sig av Kristi kärleksbudskap i världen. På den tiden genom en kraftfull missionsrörelse som rörde sig över hela den kända världen och vidare ut i resten av världen. I vår tid handlar det lika mycket om att gestalta och föra det kärleksbudskapet in i det sammanhang vi finns i. I kyrkan tror vi inte att goda värderingar är det som i grunden förändrar en människa, utan mötet med kärleken ifrån en levande Gud som uppenbarat sig för världen i Jesus Kristus. Kärleken har blivit kropp. Genom kyrkan bör den kärleken gestaltas varje gång människor möts, oavsett var man kommer ifrån, vad man tror, eller hur man är. Det är inte lätt, och det är lätt att rädslan tar överhanden. Men den verkliga kärleken, den som har sin yttersta grund i Gud, fördriver rädslan (1 Joh 4:18).
En övning i skifte av perspektiv kanske kan vara en god utmaning den här sommaren, därav. Att inte placera min nästa i ett fack, utifrån ett polariserande samhällsklimat, utan med tanken "det här är en människa Gud älskar" som grund. Kanske kan det hjälpa oss alla att se på varandra med lite blidare ögon.
Lennart Lundqvist, kyrkoherde i Varbergs församling