Historia och förvaltning

Historia

Kyrkans jordägande har rötter från missionstiden på tidigt 1000-tal. När en kyrka skulle byggas ingick även att socknens allmoge skänkte en prästgård som del av prästens naturalön. Fram till reformationen och Västerås riksdag 1527, växte kyrkans förmögenhet. Gustav Vasa drog då in allt utom i stort sett en fastighet per sockenpräst. De indragna egendomarna förlänades till stor del bort till adeln. Än idag kan man spåra domkyrkors och klosters tidigare markinnehav i form av ett stort antal herrgårdar. Gustav Vasa införde också ensamrätt för kronan, regalrätt, till bland annat ek för skeppsbyggnad. På kyrklig jord kom regalrätten att gälla in i modern tid, till 1934. 

Under stormaktstiden fick kyrkan tillbaka lite av den indragna egendomen och vid 1700-talets slut var omfattningen ungefär som idag. De senaste 20 åren har en viss försäljning av kyrklig jord skett, i huvudsak har jordbruksmark och byggnader sålts medan en liten ökning av skogsarealen skett. I viss mån har man även köpt jordbruksmark för att stärka upp befintliga gårdar.

Förvaltning

Prästlönetillgångarna saknar ägare i vanlig mening. De är ett slutet stiftelselikt kapital som kan sägas "äga sig självt". Tillgångarnas syfte är att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse. Detta är fastställt i lagen om Svenska kyrkan.

Enligt bestämmelserna ska kapitalet hållas intakt, inte förbrukas eller fördelas. Den årliga vinsten i förvaltningen delas ut. Vinstmedel kan inte användas för markköp eller andra kapitalplaceringar. Detta sammantaget gör att kyrkans prästlönetillgångar inte kan konkurera om ökade marknadsandelar gentemot andra skogs- och jordbruksföretag i form av ökat markinnehav. Markköp och andra investeringar kan endast göras med fondmedel från de egna fastighetsförsäljningarna, vilket leder till att kyrkans ägarandel förblir i stort oförändrat över tiden. 

Prästlönetillgångarna förvaltas av respektive stift och avkastningen fördelas till nationell nivå och församlingar/pastorat baserat på det innehav från de medeltida prästlönefastigheter som fördes in i egendomsmassan.