Lördag 14 november kl. 18.00 Gröndals kyrka
Medverkande: Nina Hamrén, sopran, Erik Boström, tenor och Hans Ove Olsson vid pianot.
Kompositören Emil Sjögren (1853–1918) skrev betydande verk för solosång, violinsonater, pianomusik och orgelmusik.
Emil Sjögrens sånger är idag ganska sällan hörda men förtjänar att höras mera. De var på sin tid oerhört populära. Edvard Grieg utnämnde Sjögren till ”Sveriges förste tonpoet”, och han var vid sekelskiftet 1900 den svenska tonsättare man bäst kände till utomlands.
Emil Sjögren (1853-1918) föddes som son till en klädeshandlare i Gamla Stan. Sedan pappan dött 1864 försörjde sig hans mamma genom att driva ett litet pensionat på Drottninggatan, och där bodde också den unge Emil, samtidigt som han utvecklade sina färdigheter som tonsättare. Han sågs av många som ett stort löfte, och studerade orgelspel och kontrapunkt under ett år i Berlin. Efter år av arbete i en pianoaffär och som frilansmusiker fick han till slut tjänsten som organist i Sankt Johannes kyrka 1891, en plats som han behöll till sin död. Han gjorde sig känd som en enastående orgelimprovisatör, som lockade många till kyrkan.
Sjögren råkade in i en personlig kris under 1890-talet, hans mor dog och han gick ner sig i alkoholmissbruk och var samtidigt svårt sjuk. Här kom hans blivande hustru Berta in och styrde upp hans liv. När de gift sig inleddes också den märkliga karriär han gjorde i Paris, en stad som paret besökte nästan varje år fram till 1914. Hans musik hördes och uppskattades där vid de många Sjögrenkonserter som arrangerades i staden.
Sjögrens storhetstid inföll ungefär 1890-1910, en tid då hans lite yngre kolleger Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger och Vilhelm Stenhammar höll på att skapa sig namn. Han kände dem alla tre, allra bäst Alfvén. Dessa tre hade en förmåga som Sjögren aldrig lyckades skaffa sig: att skriva för orkester. Det var något som låg honom i fatet. De tre grep också in i det svenska musiklivet på sina olika sätt, vilket han inte gjorde, kanske av blyghet, kanske av ointresse.
Det ska sägas att Sjögren gjorde starka insatser inom kammarmusiken med sina fem violinsonater och sin cellosonat, och att han därutöver skapat en imponerande produktion av pianomusik och en kvantitativt begränsad men högklassig orgelmusik.
Men det var sångerna som gav honom rätt mycket av den berömmelse han fick. Vad är det som gör dem speciella?
Fantasi, är ett kort svar. Han kunde forma musiken, alltefter textens karaktär, till en enkel visa eller till ett intensivt verk med varmt flödande sångparti och ett utvecklat och intressant pianoackompanjemang. Han kunde bryta upp förväntad harmonik och färga det hela med oväntade ackordföljder, och göra sången till ett spel mellan klanger och linjer.
Sjögren var bra på att i romantisk tradition uttrycka en stämning i sina sånger, som det sker hos Schumann eller Grieg. Men han kunde också något annat: han kunde bygga upp en atmosfär, något svävande och eteriskt, och däri hade han en sorts släktskap med den franska musiken, som nog bidrog till hans framgångar i Paris.
Detta hör till det som gjorde honom till ”Sveriges förste tonpoet”.
Anders Edling